KRÖNIKA: Svenska politiker gömmer sig bakom EU

En majoritet i riksdagen är redo att begränsa allmänhetens tillgång till vissa dokument som rör EU. Det är en mycket allvarlig utveckling, säger Peter Eriksson (MP), ordförande i konstitutionsutskottet, men politikerna hävdar att de inte har några alternativ eftersom förändringen har beordrats av EU. Problemet är att det inte är sant.

Den föreslagna förändringen gör det möjligt för svenska myndigheter att hemlighålla information i dokument som rör Sveriges relationer med andra EU-länder. Om Sverige inte lyder ordern från Bryssel, kan det leda till att landet inte får tillgång till viktig information, säger politikerna som är beredda att acceptera denna förändring av Sveriges berömda offentlighetsprincip.

 

Europeiska Unionen är ingens vän, särskilt inte oberoendets vän. EU tenderar att vara en totalitär organisation som gömmer sig bakom en enorm byråkrati. Och precis som all annan byråkrati tenderar den att ständigt växa.

Eurokraterna är kända för att lova en sak och därefter göra precis det motsatta, eller att lova att de inte ska göra en viss sak för att raskt bryta det löftet.

Med sin stora byråkrati där ledande ideologer kan gömma sig, blir EU attraktivt även för politiker. I själva verket är det bara politikerna i många av de länder som anslutit sig till EU, som har vunnit något på medlemskapet.

 

Men EU är inte bara ekonomiskt attraktivt för politikerna, det är också attraktivt för att de kan dölja sin egen inkompetens, sin egen brist på ryggrad och sina egna agendor bakom EU. I många EU-länder har det blivit modernt att hävda att vissa impopulära beslut är EU-krav eller att det införs i syfte att vara i överensstämmelse med EU-normer. Att säga så har sina fördelar eftersom färre kommer att sätta sig emot åtgärden och de som gör det kan avfärdas som nationalistiska knäppskallar eller högerextrema populister. Dessutom får allmänheten intrycket av att politikerna verkligen inte har något annat val än att följa order från Bryssel.

Så verkar det vara i fallet med förslaget att förhindra allmänhetens tillgång till dokument som rör Sveriges förhållanden med EU. Den svenska allmänheten får veta att det är ett steg i riktning mot att anpassa landets regelverk till EU-normer, och att detta förslag i princip är ett diktat från EU som Sverige inte kan göra något åt. Omkring hälften av de svenska lagförslagen kommer från EU, och så är det i många av medlemsländerna.

 

På så sätt blir beslutet begripligt. Problemet är bara att det inte är sant.

Det råder ingen tvekan om att vissa EU-politiker har försökt pressa Sverige att ändra Offentlighetsprincipen, men unionen har ingen juridisk befogenhet att tvinga medlemsländerna att ändra sina lagar. Det skulle faktiskt vara emot Lissabonfördraget, som EU-förespråkarna håller så kärt.

Det närmaste man kan hitta i EUs lagstiftning om det som riksdagen föreslår, är EU-kommissionens beslut från 31 mars 2011. Där fastställde man miniminormer för att skydda hemlig EU-information. Men det dokumentet nämner inte, varken underförstått eller uttryckligen, något om dokument som nu är offentliga för allmänheten. Det innefattar endast riktlinjer för vilka dokument som kan hemligstämplas inom EU.

 

Det finns förstås dokument som om de publicerades skulle kunna skada EU eller dess medlemsländer. Men dessa dokument hanteras vanligen av underrättelseorganisationer i de olika länderna (som brittiska MI5 och svenska FRA, Försvarets Radioanstalt). Därför kan de svenska politikernas påstående om att den nya lagstiftningen är nödvändig för att Sverige ska uppfylla sina internationella åtaganden gentemot EU, inte vara sant.

Dessutom skulle en sådan lag ge svenska myndigheter makten att hemligstämpla dokument. Det vore kontraproduktivt för EU, som rimligen borde vilja att den makten i stället gavs åt EU-byråkraterna. Eftersom termen hemliga dokument har uppfunnits, borde det vara den som producerar dokumentet som ska ha rätt att bestämma om innehållet är hemligt eller inte. Det är inte rimligt att svenska myndigheter ska hemligstämpla dokument som inte EU hemligstämplat.

Slutsatsen blir alltså att lagförslaget som lagts fram för riksdagen egentligen bottnar i något annat än påstådda påtryckningar från EU.

 

Man kan bara spekulera om varför riksdagen vill begränsa offentlighetsprincipen. En förklaring skulle kunna vara att vissa svenska politiker saknar den ryggrad som krävs för att säga nej till ett icke-bindande förslag. En annan förklaring kan vara att EU är redo att sjösätta en rad rekommendationer under de kommande månaderna fram till EU-valet. EU-rekommendationer är inte bindande för regeringarna (just för att de brukar vara impopulära). Men om den svenska staten får makt att förhindra allmänheten från att få kännedom om dem, kan staten skylla på EU oavsett om det är sant eller inte.

EU är verkligen inte någon perfekt organisation och det råder ingen brist på de totalitära åtgärder EU vill köra ner i halsen på drygt 500 miljoner människor. Men skulden för förslaget om att begränsa offentlighetsprincipen ska läggas på de svenska politikerna och inte på EU. Även om EU har tryckt på Sverige för att ändra lagen (vilket det faktiskt inte finns några officiella bevis för), så är det de svenska politikernas rätt, plikt och ansvar att säga nej. Det är deras eget fel om de inte gör det, för det finns inga juridiska möjligheter för EU att tvinga Sverige (eller något annat medlemsland) att vidta en sådan åtgärd.

 

 

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".