LEDARE: Så förstör man en stad

Det kommer knappast som en överraskning för någon att man i Sverige landet där man inte får diskutera invandring också har svårt för att dryfta invandringens konsekvenser. Framförallt är den politiska klassen och pressen helt ointresserade av att ta sig an de ekonomiska följderna av masstillströmningen (just nu 10 000 i månaden enbart från Syrien).

Det har ju en gång för alla slagits fast att invandrare, oavsett var de kommer ifrån och vilket kulturellt bagage de har med sig, är en berikning. Och om en och annan svensk har svårt att se denna ökade rikedom, får de veta att det under alla omständigheter är Sveriges plikt som Europamästare i humanism att ta emot alla som gärna vill komma in.

Ändå sipprar det då och då ut en del fakta, till exempel i form av en undersökning som i maj i år kunde läsas på sajten Super Economy . Även om siffrorna är minst sagt uppseendeväckande, tycks varken makthavarna eller pressen ha brytt sig om dem.

 

Så låt oss repetera de viktigaste resultaten.

Undersökningen handlar om ekonomin för Malmö i jämförelse med andra städer och med Sverige som helhet, och det ser inte bra ut för den skånska huvudstaden.

Att det finns särskilda anledningar att titta på Malmö beror på att Malmö är den skandinaviska storstad som är mest påverkad av mångkulturen. Cirka 41 procent av stadens invånare är första eller andra generationens invandrare. Det är en ganska ny utveckling. 1960 var bara 5 procent av Malmös befolkning av utländsk härkomst, vilket var i paritet med andelen utlänningar i landet som helhet.

Som Super Economy noterar är Malmö därför en utmärkt plats för att studera invandringens välgörande effekter. För om det låg något i snacket, skulle man ju förvänta sig att denna invandrartunga stad skulle uppleva en ekonomisk blomstring.

 

Den har emellertid uteblivit, trots att Malmö har åtnjutit den tillväxt som Öresundsbron och integrationen med Köpenhamn har skapat, och som medfört att staden fått ett stort antal nya högavlönade arbetstillfällen.

EUs statistiktjänst, Eurostat, har räknat ut den genomsnittliga, årliga tillväxten i BNP per capita för perioden 1995-2009. I jämförelse med Stockholm, Köpenhamn och Sverige i stort ligger Malmö i botten: Stockholm: 3,3 procent, Köpenhamn; 3,0 procent, Sverige: 2,6 procent och Malmö: 2,0 procent.

Än värre ser det ut för tillväxten i medianinkomst. 1991 låg Malmö någorlunda i nivå med det nationella genomsnittet, men har sedan dess stagnerat i förhållande till övriga Sverige. Medan den personliga medianinkomsten i Sverige har vuxit med i genomsnitt 1,7 procent per år under perioden 1991-2011, sackar Malmö efter med en genomsnittlig tillväxt på ynka 0,7 procent.

 

Malmös dåliga tillväxt har urholkat stadens skatteunderlag i jämförelse med skånska orter som Staffanstorp, Svedala och Lund. Super Economy citerar en undersökning av statsvetaren Peter Santesson, som har räknat ut att Malmö inte längre klarar att betala sin del av välfärdsstaten. Stadens offentliga sektor fungerar bara för att den tar emot stora bidrag från resten av Sverige.

Och så kan man fortsätta: Fattigdomen i Malmö har ökat, på så sätt att de sämst ställdas reallöner har sjunkit de senaste tio åren. I dag ligger Malmös relativa fattigdomsandel definierad som andelen invånare som tjänar mindre än 60 procent av medianinkomsten skyhögt över det svenska genomsnittet. 1991 låg staden på det nationella genomsnittet.

De flesta av Malmös utlandsfödda invånare i arbetsför ålder arbetar inte. 2010 arbetade bara drygt 40 procent av de utlandsfödda och deras efterkommande i åldern 20-64. Det innebär att bara cirka 62 procent av Malmöborna i arbetsför ålder arbetar, i jämförelse med cirka 74 procent i Sverige som helhet.

Super Economys slutsats är dyster: Utan bron till Köpenhamn hade det sett ännu värre ut för Malmö. Stadens bedrövliga erfarenheter underminerar teorin om att invandring gagnar den svenska ekonomin. Malmö den historiska vaggan för den socialdemokratiska rörelsen liknar i stigande grad en övergiven amerikansk stad präglad av segregation, fattigdom, kriminalitet och dålig ekonomi.

 

Detta får naturligtvis inte Sveriges härskande klasser att för ett ögonblick tvivla på massinvandringens mirakulösa effekter. Om det inte har gagnat stadens ekonomi att ha 41 procent invandrare, kanske det skulle hjälpa med 60 eller 70 procent, tänker de nog.

Även denna teori kommer snabbt att kunna testas, eftersom det med den nuvarande massinvandringen bara tar några få år att uppnå sådana tal. Men då har säkert de sju härskande partierna en ny förklaring.

Kanske skulle sjuklövern och medierna börja tänka på något helt annat: Vem ska finansiera den svenska välfärdsstaten den dag landet som helhet närmar sig det malmöitiska tillståndet? För den dagen kommer, om inte de kloka i Stockholm besinnar sig och inser att man inte kan leva på humanism allena.