Tage Erlanders hemlighet de svenska lägren

Nämn Tage Erlander och de flesta tänker Landsfader mannen med glimten i ögat som var lika bra på att dra vitsar i Hylands hörna som att fortsätta bygga Per Albin Hanssons trygga Folkhemssverige. Få har en aning om att samme Erlander under Andra världskriget var huvudansvarig för de slutna läger där uppemot 3 000 utlänningar, kommunister och folk med avvikande åsikter förvarades.

Koncentrationsläger i Sverige smaka på det. Mellan 1936 och 1943 var Socialstyrelsen huvudansvarig för läger där olika kategorier av människor hölls inspärrade, i stort sett rättslösa. Det fanns många slags läger: utlänningsläger, kommunistläger, lösaktiga kvinnoläger med mera.

Som statssekreterare på Socialdepartementet var Tage Erlander mannen bakom lägren som kallades slutna förläggningar. Före och under kriget placerades människor med radikala åsikter där. En del kunde säkert betecknas som statens fiender, men många spärrades in på väldigt lösa grunder. Framförallt var det utlänningar som internerades många för lång tid framöver. Dessutom skickades ett stort antal tyska desertörer tillbaka till en säker död i Nazityskland.

 

När lägren öppnades var många vänstertidningar kritiska, men dessa hade liten upplaga och kunde inte spridas till hela landet eftersom de belades med transportförbud, och därmed blev debatten väldigt ensidig. Rikstäckande tidningar som Dagens Nyheter, Stockholmstidningen och Aftonbladet gick helt på myndigheternas linje.

När nazisternas krigslycka tog slut 1943, vände den svenska regeringen och de svenska myndigheterna kappan efter vinden. Snabbt ingick de avtal med de allierade. Från 1943 till 1946 förändrades klientelet i lägren och under den kritiserade Baltutlämningen var det mest Sovjetmedborgare och tyska nazister som satt inspärrade. Efter kriget revs vartenda läger och alla handlingar om svenska koncentrationsläger gömdes undan.

 

Att den svenska politiken under Andra världskriget anpassades efter Nazitysklands krav, har i efterhand varit föremål för enorm kritik från såväl medier som vanligt folk. Men uppgifterna om interneringslägren var sekretessbelagda i 50 år och all dokumentation förvarades långt ner i Socialdepartementets arkiv.

Av okänd anledning har de som satt internerade ytterst sällan berättat vad som skedde bakom murarna. Och de som hade något att säga bemöttes med svalt intresse av den svenska presskåren. En kommission utredde visserligen lägrens syfte och särskilt missförhållandena i de så kallade Utlänningslägren, men svallvågorna efter kommissionen och dess slutsatser uteblev. Medierna gick helt på koalitionsregeringens förklaring att allt gjordes för att hålla Sverige utanför kriget.

 

Ett av de största lägren låg i Dalarna och hette Långmora. Det byggdes specifikt för att inhysa utländska medborgare som klassades som Allvarliga säkerhetsrisker mot Sveriges säkerhet. Den 6 februari 1940 beordrade Säkerhetspolisen en landsomfattande razzia mot svenska kommunister. Poliserna skulle främst leta efter dokument som avslöjade de svenska kommunisternas förbindelser med Moskva och Kommunistiska Internationalen, Komintern. Den 10 februari gjordes razzior runt om i landet hos ledande kommunister och i partilokaler.

Här är några exempel som visar vilka som internerades. En tysk man med täcknamnet Adam, som hade kommunistsympatier, studerade till rabbin i Frankfurt och hade suttit i koncentrationsläger i flera år, flydde 1939 i sista minuten till Sverige. Adam greps och förpassades till lägret i Långmora i Dalarna.

Mot honom anfördes att han åkt omkring på motorcykel i Kristianstadstrakten och lovat ordna prenumerationer på den kommunistiska tidningen Die Welt. Han hade också skrivit ett par artiklar i svensk kommunistpress om lantarbeterskornas sociala förhållanden.

 

Den tyske syndikalisten Fritz Benner, som kämpat mot general Franco i spanska inbördeskriget, satt två år i Långmoralägret och blev efter frigivningen textilarbetare i Borås.

På Långmora var förhållandena mycket tuffa och rykten om tortyr och omänsklig behandling har sipprat ut från släktingar till de män och kvinnor som satt internerade i vissa fall upp till tre år utan rättegång eller möjlighet att påverka sin situation.

Att läger som Långmora, Rengsjö i Hälsingland, Sörbyn utanför Örnsköldsvik och Axmar nära Bollnäs blev verklighet berodde på att svensken i allmänhet och myndigheterna i synnerhet, hade en stark rädsla för en rysk eller tysk invasion. Även Storbritannien visade intresse för att lägga strategiskt viktiga Skandinavien under sitt styre.

 

Men ilskan över Sovjetunionens anfall på Finland skapade en vrede och en krigslusta som drabbade även svenska kommunister, och ledde till att de så kallade kommunistlägren höll en betydligt hårdare ordning än övriga läger. Svenska kommunister betraktades allmänt som potentiella femtekolonnare som gick fiendens ärenden. Och till viss del stämde det nog.

SKP (Sveriges kommunistiska parti) tog order direkt från Moskva. Planer på samarbete vid en Sovjetstyrd revolution i Sverige var en realitet vid denna tid. En speciell säkerhetspolis, med syfte att kontrollera svenska kommunister, blev början till Säpo. Även de svenska soldater som betraktades som säkerhetsrisker hamnade i det som kallades Arbetstrupperna, men som i realiteten var slutna läger för soldater med kommunistsympatier, syndikalister, radikala socialdemokrater och fackföreningsanslutna så kallade Englandsvänner.

 

Till skillnad från interneringslägren stängdes Arbetstruppslägren redan 1943.

När Tage Erlander skrev sina memoarer nämnde han nästan ingenting om interneringslägren. Och varje gång han intervjuades gjorde han allt för att slippa svara på frågor om varför lägren byggdes, och vilka som ansågs vara så stora säkerhetsrisker att internering var enda tänkbara åtgärd.

 

Källor: Dagens Nyheter, Dala-Demokraten, Borås Tidning, Aftonbladet, Wikipedia.

 

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".