Den ökände stormuftins ideologi var islam inte nazism

CHEPACHET, RHODE ISLAND. Det är en utbredd uppfattning att den judehatande ideologi, som spreds av stormuftin i Jerusalem och andra islamiska ledare och institutioner efter honom, berodde på nazistisk påverkan. En omfattande textanalys av den amerikanske forskaren Andrew Bostom visar att så inte är fallet. Det islamiska judehatet har sina rötter i de klassiska islamiska texterna.

Den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu hänvisade i sitt tal vid Bar Ilan universitetet 6 oktober 2013 till den förre stormuftin i Jerusalem, Hajj Amin al-Husseini. Netanyahu karaktäriserade al-Husseini som den obestridde ledaren för den palestinska nationella rörelsen under 1900-talets första hälft. Premiärministern belyste stormuftins roll med att under årtionden ha uppmuntrat till pogromer (som går ända tillbaka till de så kallade Nabi Musa-upploppen på 1920-talet), vilka pågick fram till upprättandet av staten Israel 1948.

Netanyahu fokuserade också på al-Husseinis samarbete med nazisterna under Andra världskriget, med klar hänsyftning till att muftins mordiska och judehatande ideologi bara var ett annat uttryck för nazismens ondska, omgjord till lokal nationalistisk strävan i Mellanöstern. Jag har just publicerat en omfattande analys, som visar att Netanyahus ältande av denna konventionella, pseudo-akademiska visdom inte håller för en seriös och objektiv granskning.

 

Den 30 juni 1922 godkände båda kamrarna i den amerikanska Kongressen enhälligt Mandatet för Palestina som oåterkalleligen bekräftar judarnas rätt att bosätta sig i området Palestina varsomhelst mellan Jordanfloden och Medelhavet. Protokollet från Kongressen innehåller ett stöduttalande från Walter Chandler, kongressledamot från New York, med en observation om turkiska och arabiska agitatorer som predikar ett slags heligt krig [jihad] mot judarna i Palestina. Samtidigt pågick en stark arabiskmuslimsk upprorsrörelse, personifierad av Hajj Amin al-Husseini, som förespråkade återinförandet av sharias krav på dhimmieskap för judar via jihad.

Och mycket riktigt, två år innan han iscensatte sina mordiska antijudiska upplopp 1920, sa Hajj Amin al-Husseini rakt ut till en judisk medarbetare (i Jerusalem-styret) I. A. Abbady:

Detta är och kommer att förbli arabiskt land. Sionisterna ska slaktas till sista man. Inget annat än svärdet kommer att avgöra framtiden för detta land.

Trots sin roll i underblåsandet av 1920 års pogromer mot judar, benådades al-Husseini av britterna och utsågs därefter till mufti [hög domare] av Jerusalem av den brittiske högkommissarien 1921. Denna titel behöll han i enlighet med ottomansk sedvänja under resten av sitt liv. Under hela sin offentliga karriär stödde muftin sig på traditionella antijudiska motiv i Koranen för att hetsa upp araberna. Till exempel under den uppvigling som ledde till 1929 års arabiska revolt i Palestina, då han uppmanade till kamp och slakt av judarna, inte bara sionisterna. I själva verket kom de flesta judiska offer under den arabiska revolten 1929 från samhällen som levt i landet i många hundra år (till exempel i Hebron), till skillnad från de senare bosättare som identifierade sig med den sionistiska rörelsen.

 

Muftin förblev obeveklig i sitt hyllande av det smittsamma, klassiska islamiska judehatet som var grundtesen i hans ideologi före, under och i efterdyningarna av Andra världskriget samt under bildandet av staten Israel. Han var också en hängiven supporter av globala jihad-rörelser som uppmanade till full kamp mot hinduer i Indien (likväl som av judarna i Israel), till exempel inför delegaterna vid Världskongressen för muslimer i februari 1951:

Nästa gång ska vi träffas med svärd i händerna, antingen i Kashmir eller i Palestina, deklarerade han.

Tidigare hemligstämplade dokument från 1942, 1947, 1952 och 1954 bekräftar att muftins egna drömmar om ett kalifat gällde så vitt skilda platser som Turkiet, Egypten, Jerusalem och Pakistan. Här finns också diskussioner från stora islamiska konferenser som dominerades av muftin och där muslimska ledare från hela den islamiska världen deltog (inklusive shia-ledare från Iran).

Sammantaget ger dessa fakta inte stöd åt den nuvarande uppfattningen om muftin som enbart en palestinsk-arabisk nationalist.

 

Det finns även en parallell förnekartrend som är vida spridd: påståendet att al-Husseinis klassiska, islamiska judehat representerade en nazifiering av islam, som har levt vidare in i vår tid. Den amerikanske författaren Paul Berman framförde utan att skämmas denna bild, och proklamerade att med nazisternas stöd sammanblandade al-Husseini islam och nazism på ett monstruöst och infernaliskt sätt och uppnådde seger för Himmlers islam en seger för den fanatiska och hatiska islam över dess ärkefiende generositetens och civilisationens islam.

I Berlin utkom 1938 skriften Islam, Judentum, Bolschewismus (Islam, judendomen, bolsjevismen) av Muhammad Sabri. I skriften fanns al-Husseinis deklaration från 1937 av vissa beskriven som en fatwa (islamiskt religiöst beslut) som vände sig till den världsomspännande muslimska umman (befolkning). Deklarationen plockades ut och trycktes separat av den nazistiska regimen med titeln Islam und Judentum (Islam och judendom) och distribuerades till muslimska SS-förband i Bosnien, Kroatien och Sovjetunionen.

 

Såvitt jag kan avgöra gjordes den första kompletta och kommenterade översättningen av denna pamflett av mig i en essä som visar att Netanyahus ältande av dessa konventionella, pseudo-akademiska visdom inte håller för seriös och objektiv granskning. Dessutom hade ingen akademiker förstått, än mindre förklarat, de antisemitiska islamiska motiv som understryker al-Husseinis uttalande, från början till slut.

Här följer kärnan i min analys, men för att till fullo förstå argumenten måste man läsa alla bevisen i min originalessä. Precis före hans avslutande uppmaning till jihad om att förinta den judiska befolkningen i historiska Palestina, upprepar Hajj Amin al-Husseini det dominerande narrativ som vävs ihop med en myriad av specifika, klassiska islamiska motiv, genom hela deklarationen från 1937:

Araberna vet bäst hur de verkligen är, det vill säga hur de [judarna] beskrivs i Koranen och i de heliga skrifterna. Verserna från Koranen och haditherna bevisar att judarna har varit islams bittraste fiender och fortsätter att försöka förstöra islam.

En objektiv genomläsning av al-Husseinis deklaration visar att det inte fanns några konkreta referenser till en enda icke-islamisk antisemitisk källa. Denna frånvaro av referenser står i stark kontrast till de många och specifika antisemitiska motiven i islams klassiska texter Koranen, haditherna och Sira [Muhammeds biografi, reds anm] som al-Husseini hela tiden refererar till.

 

Den framstående forskaren i islams antijudiska polemiska litteratur under Medeltiden, Moshe Perlmann, konstaterade bedrövat 1964:

Koranen var förstås en stor källa till antijudiska strofer. Haditherna kom inte långt efter. Populära predikanter använde sig av och utvecklade detta material.

De otaliga och framträdande exempel som understöder Hajj Amin al-Husseinis deklaration, bekräftar Perlmanns koncisa och övergripande bedömning av de fundamentala islamiska källorna, och deras tragiska tillämpning genom tid och rum in i modern tid.

 

Al-Husseinis uppmaning till jihad och det klassiska islamiska judehatet för att uppnå förintelsen av palestinska judar (och senare den framväxande staten Israel) har gett eko genom decennierna. Låt oss titta på två kompletterande fatwor, en från 5 januari 1956 av stormuftin av Egypten Sheikh Hasan Mamoun och en från 9 januari 1956, underskriven av de ledande medlemmarna av Fatwa-kommittén vid Al-Azhar-universitetet (Vatikanen för sunni-islam) och de viktigaste representanterna för alla fyra sunni-islamiska skolorna för rättsvetenskap. I domarna utvecklades denna nyckelpunkt: Hela det historiska Palestina dagens Jordanien, Israel och de omstridda områdena i Judéen och Samarien [som också kallas Västbanken, reds anm] samt Gaza hade erövrats med jihad och betraktades som för evigt tillhörande den globala muslimska umman och skulle styras av islamisk lag.

 

Enligt fatwan från Al-Azhar 1956:

Muslimer kan inte sluta fred med de judar som har tillskansat sig det palestinska territoriet och attackerat dess folk och deras ägodelar på sätt som tillåter judarna att fortsätta som en stat i heligt muslimskt territorium. [Eftersom] judarna har tagit en del av Palestina och etablerat en icke-islamisk regering och även evakuerat de flesta muslimska invånarna. Jihad för att återföra landet till dess folk är varje muslims plikt, inte bara de som kan klara det. Och eftersom alla islamiska länder utgör hemvist för varje muslim, är jihad viktigt för såväl de muslimer som bor i det attackerade området och muslimer på andra ställen eftersom även om de inte har attackerats direkt så har attacken ägt rum på en del av muslimskt territorium, vilket är laglig hemvist för alla muslimer. Alla vet att från islams tidigaste dagar till i dag har judarna konspirerat mot islam och muslimer och det islamiska hemlandet. De tänker inte nöja sig med attacken de gjort mot Palestina och Al Aqsa-moskén, de planerar att ta över alla islamiska områden från Nilen till Eufrat.

Språket och argumenten i denna fatwa från 1956 uttalad från sunni-islams mest ansedda religiösa läroanstalt går inte att skilja från dem som kommit från Hamas under de senaste 30 åren (i avsiktsförklaringen från 1988) och avslöjar därmed deras gemensamma motiv med jihad och konspiratoriskt islamiskt judehat.

 

Nyligen gjorda opinionsundersökningar visar att dessa traditionella islamiska åsikter framförda under 75 års tid av al-Husseini, Al-Azhar-universitetet och Hamas delas av den palestinska, muslimska befolkningen. Det amerikanska opinionsinstitutet Stanley Greenberg genomförde det som beskrevs som en intensiv ansikte-mot-ansikte-undersökning på arabiska med 1 010 vuxna palestinier på Västbanken och Gazaremsan.

Som rapporterades i juli 2011 avslöjade undersökningen att 73 procent av de palestinska muslimerna instämde i villkoren för den apokalyptiska hadithen (Sahih Muslim, bok 41, nummer 6985; inkluderad i såväl al-Husseinies deklaration från 1937 som i Hamas avsiktsförklaring från 1988). Det vill säga förintelsen av judar och införandet av den messianska tidsåldern. 80 procent stödde jihad för att förstöra Israel och behovet av att rekrytera muslimer över hela världen, eller umman, för detta avgörande islamiska syfte.

 

För nästan 40 år sedan publicerade Bat Yeor en remarkabelt insiktsfull analys av det nutida islamiska judehatet, i synnerhet dess förkärlek för folkmord. Hon antog att uppkomsten av en judisk nationalism (sionism) skulle leda till en förutsägbar, om än totalt oacceptabel utmaning av den islamiska ordningen ett kroniskt dhimmieskap för judarna, påtvingat av jihad av apokalyptisk omfattning.
De nedsättande egenskaperna judarna tillskrivs i muslimska religiösa texter används mot dagens judar. Anti-judendom och anti-sionism är jämställda på grund av judarnas lägre status i islam. Och eftersom den gudomliga viljan har dömt judarna till kringvandring och elände, ser muslimerna den judiska staten som en outhärdlig skymf och en synd mot Allah. Därför måste den förstöras med jihad. Här kommer den panarabiska och anti-västliga tesen om Israel som Västvärldens avancerade instrument i den islamiska världen, att förstärka den religiösa anti-judendomen.

Bat Yeors observationer från 1974 har nu bekräftats av den första grundliga textanalysen av de uteslutande islamiska källor som användes i Hajj Amin al-Husseinis oerhört viktiga uttalande från 1937. Man kan bara gissa varför en sådan utredning inte har gjorts för flera årtionden sedan.