Sverige: Det nya kvinnohelvetet

Den allra första essä jag skrev under signaturen Fjordman, publicerad i min då helt färska blogg 20 februari 2005, hade rubriken Muslimsk våldtäktsepidemi i Sverige och Norge myndigheterna blundar.

Jag hade varit aktiv på nätet och kommenterat flitigt på andra människors webbsidor innan dess, men i många avseenden blev detta början på min mer hängivna karriär som skribent.

Genom åren har jag skrivit förhållandevis många essäer om Sverige, trots att jag aldrig bott där. Ett av skälen till detta är att Sverige definitivt är Nordens mest extrema land när det kommer till massinvandring och mångkulturalism. När det gäller ideologisk indoktrinering, förtryck av oliktänkande samt mediecensur vågar jag påstå att Sverige är bland de mest totalitära länderna i hela Västvärlden. Utomstående inser inte riktigt hur illa det är.

 

Nyanlända från vissa särskilt förtryckta kulturer har tagit med sig ovälkomna traditioner hemifrån, såsom hedersmord. Dessa problem tenderar främst att sikta in sig på kvinnor inom invandrargruppen, vilket dock inte gör situationen mindre beklaglig. Och det finns många problem och importerade mångkulturella spänningar som orsakar lidande också för ursprungsbefolkningen.

Det är ingen slump att den första essä jag skrev under pseudonymen Fjordman handlade om våldtäkter i Sverige. Ingen annanstans råder större skillnad i hur Sverige gillar att framställa sig och hur det verkligen är, än vad gäller våldtäkter. Landets nogsamt kultiverade image som ett föredöme för kvinnors rättigheter står i bjärt kontrast till det faktum att Sverige har blivit ett helvete för många kvinnor.

 

Jag skriver inte längre lika ofta om detta ämne som jag en gång gjorde, av det enkla skälet att jag har lessnat. Av samma anledning skriver jag ibland om vetenskap och astronomi varje gång jag fått nog av islam: man blir trött av att gräva i mörkret. Sorgligt nog försvinner inte mörkret bara för att man inte vill prata om det.

 

Problemet med våldtäkter i Sverige är värre nu än när jag skrev om det för första gången för nästan tio år sedan. De 6 320 polisanmälda våldtäkterna under 2012 visar med största sannolikhet inte det totala antalet våldtäkter. I 2 880 av de anmälda våldtäkterna var offren barn mellan 0 och 17 år. Överraskande nog var tio procent av dessa barn pojkar. Antalet män är mindre när det gäller vuxna offer, men ändå högre än det var förr.

Vi vet att många våldtäktsoffer inte polisanmäler, kanske på grund av skam och rädsla. Om vi antar att 25 procent av våldtäkterna anmäls till polisen skulle det totala antalet våldtäkter i Sverige 2012 faktiskt vara över 25 000 och inte 6 320, vilket redan det är illa. Om vi antar att bara 10 procent av våldtäkterna faktiskt anmäls och registreras, en uppskattning vissa forskare gör, så är antalet våldtäkter i Sverige 2012 svindlande 63 200.

Om vi använder den lägre uppskattningen, blir antalet våldtäktsoffer i Sverige 100 000 på bara fyra år. Om vi använder den högre siffran, som inte är helt orealistisk, skulle det innebära en kvarts miljon svenska våldtäktsoffer inom en fyraårsperiod en miljon på 16 år.

 

Oavsett hur man mäter så har vi sannolikt att göra med hundratusentals våldtäkter per generation, kanske mellan en halv och en miljon offer. Det är en oerhört stor siffra för ett land med drygt 9 miljoner invånare.  Det liknar krig. Tiotusentals av offren är barn.

Det är väl känt att särskilt sårbara offer blir våldtagna mer än en gång. Vi bör också tänka på att av Sveriges cirka 4,5 miljoner kvinnor är vissa gamla och statistiskt sett inte troliga våldtäktsoffer. Det betyder att procentandelen unga kvinnor som våldtas i Sverige är ännu värre.

En rapport från 2011 visade en chockerande ökning av antalet våldtäkter mot barn under 15 år. Antalet steg från lite över 200 under 1995 till omkring 1 400 under 2008. Och kurvan var stigande. Det är tänkbart att en del av detta kan bero på ändringen av den juridiska definitionen av våldtäkt, men ökningen är så häpnadsväckande att den högst sannolikt speglar en mycket reell ökning av antalet våldtäkter i det svenska samhället.

 

Den danske författaren Morten Uhrskov Jensen granskade de officiella siffrorna och fann att under de första sju månaderna 2013 registrerades enbart i Stockholms län 300 trehundra ­ polisanmälda våldtäkter mot barn under 15 år. Det är mer än 500 per år om trenden fortsätter.  Denna siffra gällde som sagt enbart för Stockholmsregionen, inte hela landet.

Människor under 15 år är barn enligt nästan alla definitioner. Dessutom, som jag nämnt tidigare, måste vi alltid räkna med att alla fall inte anmäls. Vi har således att göra med tusentals barnvåldtäkter årligen i Sverige, i förlängningen tiotusentals per decennium.

Som Morten Uhrskov Jensen skrev är dessa siffror förskräckande i det som brukade vara ett fridfullt skandinaviskt land. Dessa offer är inte bara ansiktslösa siffror i statistiken, de är verkliga människor. Många av dem har fått sina liv förstörda. I en del fall har offren blivit så traumatiserade att de tagit sina liv. Familjer till offren blir också påverkade av de trauman brotten skapar.

 

Man bör hålla i minnet att detta bara är toppen av isberget ovanpå alla de sexuella trakasserier och missbruk som inte klassificeras som våldtäkter. Dessutom har vi otaliga andra fall av icke sexuella övergrepp såsom överfall, rån, trakasserier och våldsbrott mot både kvinnor och män. Sammantaget skapar detta en atmosfär fylld av våld och rädsla.

Det fanns naturligtvis våldtäkter här före den utomeuropeiska invandringen, men inte i närheten av dagens siffror. Förutom antalet våldtäkter har också brutaliteten ökat, ibland med inslag av sadistisk tortyr. Gängvåldtäkter var en gång extremt ovanliga i Skandinavien, men så är det sorligt nog inte längre. Som vi sett ovan, har antalet våldtäkter mot barn och unga ökat lavinartat.

Våldtäkter av män har också varit ett ovanligt inslag i denna del av världen. Inte nu längre. En 17-årig pojke anmälde att han blivit gruppvåldtagen i Växjö i södra Sverige. Under 2012 anmälde 132 män att de blivit våldtagna. Återigen får vi anta att relativt få människor polisanmäler. Förnedringen, skammen och stigmatiseringen hos ett manligt våldtäktsoffer är förmodligen minst lika stark som hos kvinnliga offer.

 

Svenska massmedier och den politiska eliten anstränger sig noga för att inte antyda minsta koppling mellan våldtäkterna och massinvandringen från länder i Tredje världen. Trots att det finns alla skäl att anta att denna koppling finns. Vi vet från andra Västländer att invandrare från vissa regioner och kulturer, särskilt från den islamiska världen och Afrika, är överrepresenterade som gärningsmän i våldtäktsfall.

I Storbritannien, speciellt i de engelska städerna, har ett oroväckande stort antal fall avslöjats där muslimska män jagar flickor, några av dem så unga som tio år. De drogar flickorna och begår sexuella övergrepp mot dem. De flesta offren är etniskt engelska flickor, men ibland jagar de även ickemuslimska kvinnor från andra invandrargrupper. Brittiska myndigheter har varit skamligt långsamma och tveksamma till att ta tag i dessa vitt utbredda barnvåldtäkter. Men åtminstone skriver brittiska tidningar och tidskrifter ibland öppet om detta ämne. I Sverige sopar medierna systematiskt brottslingarnas etniska identitet under mattan.

 

Etnologen Maria Bäckman gjorde 2005 en studie, Vithet och kön, där hon följde en grupp etniskt svenska flickor i förorten Rinkeby, nära Stockholm. Ursprungsbefolkningen är nu, på grund av massinvandringen, i minoritet där. Flera naturligt blonda flickor berättade att de färgade sitt hår för att undvika oönskad uppmärksamhet och sexuella trakasserier. Att bli kallad hora är så vanligt för vita flickor i vissa skolor att lärarna inte reagerar längre. Problemet har verkligen inte blivit mindre under åren som gått sedan denna studie genomfördes.

I en rapport från 2006 beskrevs det detaljerat hur otryggt det är att vara svensk flicka eller kvinna i sitt eget land. De är rädda för att bli våldtagna, något som ter sig högst verkligt för dem. Många planerar hur de ska komma hem på kvällen, hur de ska försvara sig eller om nödvändigt springa hela vägen.

Det är inte lika fel att våldta en svensk flicka som en arabisk flicka, säger Hamid i en intervju om en gruppvåldtäkt med invandrare. Den svenska flickan får massor av hjälp efteråt och hon har förmodligen ändå redan knullat. Den arabiska flickan kommer få problem med sin familj. För henne är våldtäkt en skam.

 

Han hävdar att det är alldeles för lätt att få en svensk hora flicka, menar jag. Hamid skrattar åt sitt eget ordval. Jag har inte mycket respekt för svenska flickor. Man kan väl säga att de knullade henne sönder och samman.

Inte bara offren utan även förövarna blir yngre och yngre. Officiell statistik från 2013 visar att antalet våldtäkter av minderåriga under 18 år var åtta 8 gånger högre än under 1998. Unga människor av ospecificerad annan etnisk bakgrund är allt oftare misstänkta för att ha begått allvarliga och våldsamma kriminella handlingar, enligt en jämförelse av siffror från SCB och Brottsförebyggande rådet. I jämförelse med det sena 1990-talet är det nu dubbelt så många unga som misstänks för rån. Antalet narkotikabrott med unga misstänka har femdubblats. Antalet våldtäktsfall med unga misstänkta har mer än åttadubblats. Ingen vettig förklaring har angetts till ökningen.

Att antyda att den pågående ökningen av våldsbrott kan ha något att göra med massinvandring av främmande och aggressiva kulturer, är bokstavligt talat förbjudet i lag. I mars 2007 arrangerade SSU, det socialdemokratiska ungdomsförbundet, ett möte där en man i publiken höll upp en skylt med texten: Medan svenska flickor blir gruppvåldtagna av invandrare bekämpar SSU rasism.

 

Han greps omedelbart och dömdes senare till böter. Hans brott? Han hade uttryckt bristande respekt för en grupp människor genom att hänvisa till deras etniska bakgrund. Tingsrätten avvisade mannens hänvisning till yttrandefriheten eftersom även yttrandefriheten har sina gränser, och att han uppenbarligen hade agerat på ett för provocerande sätt.

Samtidigt som antalet våldtäkter är skrämmande, utgör de enbart en del av ökningen av våldsbrott. Sverige var för inte så länge sedan ett tryggt land. Nu hemsöks de svenska gatorna av rån, skottlossning och gänguppgörelser i en omfattning som aldrig tidigare skådats i modern skandinavisk historia.

 

I augusti 2013, efter en påstådd attack mot en beslöjad muslimsk kvinna, startades en gräsrotsrörelse av främst andragenerationens invandrare som försvarade kvinnors rätt att bära hijab (slöja), något som stöddes av många politiker och kändisar i Sverige. Vänsterpolitiker fanns bland dem som gav sitt stöd Hijab-uppropet, genom att lägga upp bilder på sig själva iförda den islamiska huvudduken.

Senare påstods det att den gravida kvinnan som ska ha utsatts, attackerades en andra gång. Hon uppgavs ha misshandlats i södra Stockholm av flera män som slog henne och uppmanade henne att dra tillbaka sin polisanmälan.

Om detta verkligen är sant är det ett mycket ovanligt beteende för infödda svenskar. Det är emellertid inte ovanligt för människor från vissa auktoritära invandrargrupper att hota vittnen på detta sätt. Det väcker frågan om den muslimska kvinnan i själva verket attackerades av invandrarmän, kanske till och med av sina egna släktingar.

 

Men de partiska och totalitära svenska massmedierna ville inte lyssna på det örat. På svaga bevis från en märklig historia, reagerade de med en kampanj mot den påstådda vågen av islamofobiskt hat i Sverige, ett land som ironiskt nog är ett av de mest politiskt korrekta länderna på planeten.

Som författaren Bruce Bawer kommenterade i FrontPage Magazine:

 

Okej, om detta nu verkligen har hänt så är det motbjudande. Men det finns inga bevis för att det faktiskt hänt inga ögonvittnen, inga övervakningsbilder och det har antytts (fast givetvis inte i svenska medier) att kvinnas berättelse skulle kunna vara ett rent påhitt. Hur som helst är detta sannerligen en man-bet-hund-story: Sverige är översköljt av muslimska män som våldtar otrogna kvinnor, inte av otrogna som drar slöjorna av muslimska kvinnor.

Så sant.

 

I slutet av augusti 2013, samtidigt som framstående icke-muslimska svenska kvinnor tog på sig slöjor för att visa solidaritet med muslimer, fick en av de misstänkta afghanska muslimska asylsökande som begick en brutal gruppvåldtäkt av en svensk kvinna i den lilla staden Mariannelund skadestånd. Han friades trots att han onanerat bredvid kvinnans huvud medan de övriga sju våldtog henne i timmar. Han fick 130 000 kronor för sitt lidande. Detta betalades av svenska skattebetalare, förmodligen även hans offers familj.

Det var med tanke på dessa exempel som författaren Eva Agnete Selsing i Danmark kom till slutsatsen att Sverige är Ondskans imperium. Hon syftade på en ny typ av totalitarism och utopisk ideologi med öppna gränser.

Uttrycket Ondskans imperium myntades 1983 av den konservative amerikanska presidenten Ronald Reagan om den kommunistiska diktaturen i Sovjetunionen. Reagan kände uppriktigt att han inte hade något annat val än att definiera det kommunistiska systemet som ondskefullt, på grund av dess repressiva karaktär och den enorma mängd mänskligt lidande det orsakat.

 

Är det en överdrift att jämföras Sverige med Sovjetunionen? Kanske, kanske inte.  Selsing menade inte att denna nya form av mångkulturell totalitarism är så militant och våldsam som en del av de tidigare totalitära rörelserna, men det betyder inte att den inte är skadlig eller farlig. Enligt henne skapar den explosiva cocktailen av extrem politisk korrekthet och skenande massinvandring en katastrof för det svenska samhället.

Det hänsynslösa auktoritära förtrycket av oliktänkande som upprätthålls av den styrande eliten och medieetablissemanget, har förvandlat Sverige till något som närmar sig ett sinnenas fängelse.

Ett av de mest fasansfulla exemplen är landets våldtäktsstatistik, den värsta i Europa. Parallellt med massinvandring från Tredje världen-länder, har antalet anmälda våldtäkter, även mot barn, exploderat. Eva Agnete Selsing undrar hur de hycklande svenska politiska- och medieeliterna kan sova på natten, när de mycket väl vet vilken mardröm av våld och gatukriminalitet de tvingat på sitt eget folk.

 

Hennes slutsats är om dina handlingar leder till våld, övergrepp, hot, förtryck och social kontroll av dina landsmän (som aldrig önskat den verklighet du har försatt dem i) och du vägrar att förhålla dig till detta, då är du en ond människa. Och ondskans imperium består av människor.

Kanske svenska myndigheterna skulle oroa sig mer över det otroligt stora antalet våldtäkter i sitt eget land, och mindre om transsexuella i Serbien eller homosexuellas rätt att adoptera i Ryssland.

 

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".