Israel – den lilla supermakten

Om 30 år är den judiska staten Mellanösterns enda stormakt

När européerna tänker på Israel, tänker de oftast på konflikten med palestinierna. Det beror på mediernas snedvridna bevakning, som i sin tur grundar sig i deras instinktiva sympati för palestinierna.

Men denna snedvridna bevakning ger en helt missvisande bild av Israel och dess invånare – som ett land under extrem press som inom överskådlig framtid måste ge sig eller i praktiken upplösas. Verkligheten ser annorlunda ut. Israel kan efter allt att döma se fram emot en ljusare och rikare framtid. Det var inte en israel utan en kines som döpte landet till “den lilla supermakten”. Kineserna är nämligen mycket intresserade av Israel.

Landet disponerar över tre värdefulla tillgångar i sin jakt på säkerhet och välstånd. Den första är landets ekonomiska styrka. Den andra är dess demografi. Den tredje är dess strategiska situation, som alls inte är så hopplös som många försöker framställa den som. Den här artikeln kommer framförallt att uppehålla sig vid den första tillgången, som är den minst kända.

Israels ekonomiska styrka har två förklaringar. Den första är att landet hittills har lyckats klara den internationella finanskrisen betydligt bättre än de flesta andra. Israel gick in i krisen med bättre förutsättningar och de senaste åren har tillväxten legat på över 5 procent årligen. Det har varit en balanserad tillväxt, som inte bestått av bostads- eller finansbubblor, utan snarare varit exportdriven.

Ekonomins andra styrkefaktor är hög-teknologi, särskilt IT. Sedan mitten av 1990-talet har sektorn utvecklat sig till en bransch präglad av ständig förnyelse med upprepade vågor av nya små verksamheter som lanserats med venture-kapital. I de allra flesta fall blir dessa nya småföretag uppköpta av internationella bolag, som har resurser att utnyttja det som israelerna har uppfunnit.

Israel har över 140 vetenskapsmän och tekniker samt 135 ingenjörer per 10 000 invånare, högst i världen. Landet lägger nästan 5 procent av BNP på forskning och utveckling, vilket är mer än exempelvis USA med 3,6 procent. 2008 tog israeliska forskare ut 166,6 patent per miljon invånare, vilket gör landet till nummer fyra i världen när det gäller användbara innovationer.

Den ekonomiska situationen har sina utmaningar. Högteknologisektorn skiljer sig från den övriga ekonomin, eftersom den inte skapar så många arbetstillfällen. Den starka tillväxten under 00-talet och den höga andelen tekniker och ingenjörer kommer att bli svår att upprätthålla, med tanke på att denna framförallt utgjordes av den stora invandringen av judar från Ryssland på 80- och 90-talen. Dessa var i stor utsträck-ning högutbildade personer, ofta i fysik eller ingenjörskonst.

En annan slags utmaning inför framtidens ekonomiska tillväxt ligger i att de arabiska och judisk-ortodoxa befolkningsgrupperna, som växer snabbare än de övriga, står utanför det omgivande samhället. De gör inte militärtjänst och genomgår därför inte den omfattande och effektiva socialisering som andra israeler gör. Många av dem lever på bidrag. 2008 var 28,4 procent av de nya skoleleverna araber och 17,5 procent ortodoxa, totalt 46 procent trots att de två gruppernas andel av befolkningen bara utgör 28 procent. Cirka en fjärdedel av alla invånare i Israel lever under fattigdomsgränsen.

Trots de ortodoxas stora barnaskaror, ofta sju, åtta barn – är demografin en klar tillgång. Israel har Västvärldens högsta födelsetal med nästan tre barn per kvinna, vilket betyder att landets befolkning kommer att stiga till 24 miljoner under detta århundrade. Som det enda landet i Mellanöstern kommer Israel om 20 år att ha en växande befolkning.

Utöver att detta vittnar om optimism och livsglädje, visar den israeliska befolknings-ökningen att den demografiskt tidsinställda bomben i regionen inte är palestinierna utan israelerna. Om 30 år kommer Israel inte bara att fortfarande vara regionens starkaste makt – utan den enda.

Detta leder oss vidare till den tredje tillgången, den strategiska situationen. Denna är i ständig förbättring. Den så kallade arabiska våren kommer att leda till en

period av oroligheter i de olika länderna. Deras möjligheter att kriga med Israel minskar på grund av oroligheterna och de utvecklingshämmande och fattigdomsframkallande islamistiska rörelserna. Framtidens stora Mellanösternkonflikt kommer inte att vara den arabisk-israeliska utan den sunni-shiitiska, menar den säkerhetspolitiske analytikern Barry Rubin.

Till detta kommer att palestinierna gjorde ännu ett självmål när de försatte sin hittills största chans att driva in en kil mellan USA och Israel. Barack Obamas administration stod i begrepp att bli den mest propalestinska någonsin, men mötte en mur av arroganta förolämpningar. Washington-Jerusalem-axeln kommer oundvikligen tillbaka.

Även om USA ännu en tid kommer att vara Israels viktigaste allierade är Kina en stark utmanare. Kineserna ser fördelarna med ekonomiska och strategiska band till Israel. Landet sitter på stora olje- och naturgastillgångar och kineserna vill inte vara beroende av iranierna och araberna. Till detta kommer att kineserna och israelerna har många gemensamma intressen, exempelvis att se till att islamisterna inte får ännu mera medvind. Dessutom samarbetar länderna redan, framförallt om högteknologi och alternativ energi. Inte för att kineserna är särskilt gröna, men av säkerhetsskäl.

Dessa tre tillgångar ger på goda grunder skäl att vara skeptisk till de domedags-predikanter som skadeglatt eller bekymrat förkunnar Israels snara undergång. Folket har överlevt 4 000 år, de klarar nog några årtusenden till.

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".