François Hollandes första 100 dagar

Den socialistiska återuppståndelsen kolliderar med verkligheten

PARIS.  Fem år efter att Nicolas Sarkozy vann majoritet för omfattande strukturreformer, som efter 30 års stagnation skulle sätta fart på den franska ekonomin, har François Hollande skördat frukterna av sin outtröttliga och personliga fiendskap med föregångaren. Vad man än tycker om dessa båda män, deras partier och deras sätt att regera, så var den socialistiska segern i valet 22 april ett resultat av den mediala dramaturgi som numera har ersatt politiken.

Det förenklade och manipulerande journalistiska berättandet ska läggas ovanpå de “normala” fördomar franska journalister har – över 90 procent uppger sig tillhöra vänstern – och har nu överlämnat fransmännen i händerna på socialisterna och deras allierade på den yttersta vänsterkanten. De styr nu på alla nivåer – i kommuner, regioner, i den lagstiftande församlingen och i presidentpalatset. Medierna beskriver inte detta enpartimonopol, som saknar motstycke, som en fara för demokratin, eftersom vänstern är synonymt med folket och folkmakt är bra. François Hollande den Harmoniske kan nu, med rätt-färdigheten på sin sida, avveckla allt som Nicolas Sarkozy genomförde – mannen som numera framställs som den grymme och splittrande rikemansvännen.

Presentationen av “regnbågsregeringen” var höjdpunkten under Hollandes första dagar vid makten. Den var noggrant avvägd efter kön, religion (även om han inte fick några pluspoäng för de två judiska medlemmarna), etniskt ursprung, klass och stil, och pressen har sedan dess effektivt skyddat den från all kritik.

Den provokativa, kontroversiella och bitska justitieministern Christiane Taubira från Guadeloupe håller på att avveckla minimistraffen för återfallsförbrytare och andra medeltida fasor som pålagts ungdomsbrottslingar, samtidigt som hon återinfört straffrihet för minderåriga – oavsett hur våldsamma brott de gjort sig skyldiga till. Utnämningen av Manuel Valls till inrikesminister möttes med en suck av lättnad från den nedslagna högerflygeln. Valls är känd för sina fasta principer och var den ende socialisten som röstade för anti-niqab-lagen. Men inte heller han har visat sig immun mot avvecklingsprincipen.

En efter en har ministrarna poppat upp med sina älsklingsprojekt, allt från det osannolika till det dödligt allvarliga, och därefter skickades de alla tillbaka till sina departement med order om att ställa in sig på kraftiga besparingar. Detta har gett presidenten och hans premiärminister fria händer att ta sig an det dödligt allvarliga.

Trots sina fel och brister försökte Sarkozy vara talesman för den moderna, hårt arbetande och självförsörjande delen av den franska befolkningen. Han försvarade rätten att skapa förmögenheter och att få behålla minst 50 procent av det man tjänade. François Hollande, som själv är rik, vädjar i stället till den marxism som gömmer sig i det franska medvetandets mörkaste vrå, sammanvävd med en katolsk antipati mot pengar. Hyreskontroller har införts i 38 heta bostadsområden och om det är möjligt tänker man sätta ett tak för direktörslöner i både offentliga och privata företag, samt beskatta alla inkomster på över en miljon euro med 75 procent.

Timmarna innan parlamentsledamöterna gick på sommarledighet, beslöt de om skattehöjningar på 7,2 miljarder euro. Arvsskatten och ISF (ett slags värnskatt för hög-inkomsttagare) har höjts och nio miljoner arbetare går miste om sin skattefria övertids-ersättning. Mediestoryn, som bars fram av groteskt överbetalda nyspråksekvilibrister, har nu blivit verklighet. Inga fler godbitar åt de rika!

I all tysthet pågår det bakom scenen ett annat slags avveckling, eftersom drömmen om en socialistisk återuppståndelse i förre presidenten François Mitterrands anda har gått på verklighetens grund. När PSA Peugeot meddelade att fabriken i Parisförorten

Aulnay-sous-bois skulle stängas och 8 000 arbetare omedelbart mista sina jobb, hoppade den ideologiskt brinnande industriministern Arnaud Montebourg fram på scenen. Han anklagade Sarkozy för att ha ödelagt Frankrikes ekonomi och beskyllde PSA Peugeot för att medvetet ha förhalat nedläggningsbeskedet till efter valet, och svor sedan på att han skulle stoppa fabriksstängningen med sina bara händer. Därefter försvann han ut i kulisserna, medan president Hollande skickade ut lugnande signaler om det goda förhållandet mellan hans regering och de franska industriledarna.

Fast besluten att göra politik till en fråga om moral, har François Hollande utnämnt förre premiärministern Lionel Jospin till ordförande för en moralkommission. Vad hans eget privatliv beträffar, vill Hollande varken kännas vid moral eller publicitet. Kvinnan i hans liv, Valerie Trierweiller, gjorde bort sig på Twitter under andra valomgången i juni. Hon stöttade då en socialistisk dissident som ställde upp mot Ségolène Royal – Hollandes förra fru som också är mor till hans fyra barn. Royal led ett förödmjukande nederlag och klagade bittert över bristen på respekt för “mamman till de barn som vet vad som försiggår”. Några veckor senare erkände den äldste sonen Thomas Hollande, som hade varit mycket synlig i faderns presidentvalskampanj, att han kände sig djupt sårad över hur hans mamma kränktes. Efter det skickades presidentens väninna i cyber-kloster med stränga order om att inte twittra utan tillstånd och hålla sig undan fram till den franska nationaldagen 14 juli, då hon också hölls på armlängds avstånd från presidenten.

Hollandes tal 16 juli, minnesdagen för gripandet av Paris judar 1942, hyllades internationellt. Några dagar senare meddelade inrikesminister Valls att han planerat att upphäva Sarkozy-regeringens åtstramningar som innebar att man måste kunna tala franska, känna till Frankrikes historia och lova att respektera franska värderingar för att få bli medborgare i landet.

Valls beklagade att dessa regler minskat antalet nya medborgare med en tredjedel och lovade att införa lättare villkor, så att man kan komma tillbaka till nivåerna före Sarkozy.

De franska väljarna lurades att tro att de två största problem de lever med – den ekonomiska krisen och den islamiska utbredningen – på något magiskt sätt skulle lösas. Problemet med islam genom att man låter bli att tala om det och de ekonomiska bekymren med de gamla vanliga, socialistiska fiaskometoderna – att ta från de rika och ge till de fattiga.

När nationen i slutet av augusti vaknar upp efter sommarens dödläge, kommer löftena att ha bleknat, medierna får problem med sina historier och alla framtidsförhoppningar måste formuleras om.

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".