FN:s klimatpanel står inför ett jätteproblem

Trots mera CO2 blir världen inte varmare

OSLO.  Det är onekligen en paradox: Vi överöses av skrämmande rapporter om temperaturökningar på grund av de fossila bränslen vi använder. Trots detta möts nyheter om att den globala temperaturen inte har stigit de senaste 10-15 åren med misstro och bestörtning. Det hade varit rimligare om denna   upplysning mottagits med glädje.

Förklaringen är att klimatforskningen styrs av politiska överväganden, med god hjälp av forskare, byråkrater och journalister.

Förr kunde forskare och universitet lita på att samhället tacksamt tog emot den nya kunskap de kom med. Tänk bara på Niels Bohrs och Albert Einsteins stora insatser på fysikens område, på utvecklingen av penicillin etc.

Belöningen till forskarna var att de fick fria händer att sätta igång ny forskning i den riktning de själva önskade. Samhället handlade utifrån förvissningen om att fri grundforskning oundvikligen leder till nya kunskaper, en del får dessutom omedelbar praktisk användning.

Denna win-win-situation kännetecknar de första 15-25 åren efter andra världskriget, då vi upplevde en explosion av nya kunskaper som fick avgörande betydelse för det snabbt växande välståndet i Västvärlden.

Från slutet av 1960-talet avtog frekvensen av nya och banbrytande forskningsresultat i Väst. Detta sammanföll med en ändring av samhällets inställning till forskning: Den tacksamhet som tidigare fått samhället att stötta universitet och forskning ersattes   med politiskt korrekt fruktan.

På 1960-talet var det västerländska samhällets fruktan kopplad till det kalla kriget. När detta upphörde skiftade fokus till miljöproblemen. Härifrån var vägen till fruktan för klimatförändringar kort, och speciellt klimatförändringar som människan kunde tänkas orsaka. Koldioxid, CO2, pekades ut som den stora boven.

Forskarna flyttade därför fokus från att bidra med ny och därför ofta kontroversiell kunskap, till att i stället börja producera resultat som understödde skräcken för klimatförändringar orsakade av människan.

Snart blev rädslan för temperaturökningar som människan förorsakat ett effektivt vapen för såväl politiker som forskare och byråkrater i kampen om pengar. Medierna var snabba att haka på. Möjliga katastrofer säljer ju bättre än faktiska nyheter och mediernas uppbackning hade avgörande betydelse.

Politiker, medier och forskare som var lojala mot FN:s klimatpanel (IPCC), blev duktiga på att skildra verkligheten utifrån grundinställningen att verkligheten kan definieras på sättet man talar om den.

I dag belönar man forskare som stöttar det politiskt korrekta antagandet om koldioxid-utsläppens stora betydelse för klimatet. Ny kunskap som sår tvivel om detta antagande möts med kalla handen.

Den IPCC-trogna klimatforskningen upprepar likt ett mantra den korrekta åsikten om koldioxidens dominerande effekt på klimatet. Tragiskt nog har IPCC-forskarna därmed hamnat i en återvändsgränd, dömda till eviga bekymmer och ständiga upprepningar av sig själva.

Därför kommer den IPCC-trogna klimatforskningen att stå stilla så länge politikerna fortsätter att blanda sig i klimatforskningen. Forskningsresultaten kommer att vara trista upprepningar om temperaturstigning, smältande glaciärer, stigande havsnivåer, skyfall, stormar, malaria o s v.

Men IPCC-skolan är inte allenarådande. Det finns en växande grupp mera realistiska forskare som menar att naturliga variationer ligger bakom huvuddelen av vår tids klimatförändringar, och dessa forskare utgör nu ett allvarligt hot mot de IPCC-trogna politikerna och forskarna. Enligt IPCC-skolan leder ju mera koldioxidutsläpp till global uppvärmning och därför är det problematiskt för dem att temperaturen inte har stigit de senaste 10-15 åren.

Tiden håller på att rinna ut för den IPCC-trogna klimatskolan.

Den allmänna reträtt som pågår bromsas dock med jämna mellanrum upp av små motangrepp. Till exempel den senaste nyheten från NASA om dramatisk avsmältning av Grönlandsisen under juli månad – en nyhet som slogs upp stort i många tidningar. NASA lät dock bli att berätta att sådana avsmältningar inträffar med cirka 150 års mellanrum. Senaste gången det hände var 1889, vilket alltså gör 2012 “right on time”. Sådana medvetna mörkningar visar att syftet med de här reportagen inte är att ge allmänheten objektiv information.

Detsamma kan sägas om Berkeley-professorn Richard Mullers globala temperaturkurvor som refereras i många tid-ningar. Muller använder bara data från land och utesluter haven, trots att dessa utgör 71 procent av jordens yta. Han fokuserar på tidsperioden från 1753 men döljer de senaste årens trend. Men den som granskar professor Mullers data ser att inte heller dessa visar någon temperaturhöjning de senaste 10-15 åren. Man kan undra varför detta förhållande helt har undgått uppmärksamhet i pressen.

Ole Humlum är professor i fysisk geografi vid Oslo Universitet.

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".