Blå himmel över Sverige

För många svenskar kommer det vi skriver om i Dispatch International att komma som en chock. För dem som inte bor granne med mångkulturen, inte har sina barn i de sämsta skolorna och bara läser mainstream-medierna, existerar fortfarande det Gamla Sverige.
En del av dessa kommer att vägra tro oss när vi berättar om den andra verkligheten, det Nya Sverige som vi som bor i Malmö känner in på bara skinnet varenda dag. Några kommer att bli så arga över det de läser att de riktar vreden mot oss i stället för mot de människor som orsakat den farliga tid vi lever i. Andra kommer att få bekräftelse på det de länge anat – att det pågår en sådan omvälvande förändring av vårt land att om vi inte gör något nu så kommer det snart att vara för sent.
Den senare gruppen växer för varje dag. Mätningar visar att journalister nu är den yrkesgrupp som folk har allra lägst förtroende för – bara 24 procent av svenskarna litar på vad de skriver eller rapporterar i tv och radio.

På redaktionerna viftas dessa undersökningar bort. De flesta journalister föraktar sina läsare, som de uppfattar som dumma och rasistiska. De har tagit på sig rollen av uppfostrare och bestämt att svenskarna mår bäst av att inte få reda på baksidorna med det mångkulturella samhället, vars lov de själva sjunger i alla tonarter. Det samhälle de själva lever mycket långt ifrån.
Journalister har blivit vår tids sagoberättare. Tro inte på deras fabler. Verkligheten är värre än du anar.
Svenskar är snälla och naiva människor. Vad som än händer omkring oss – mord, våldtäkter, rån och grov misshandel – så tittar vi upp mot himlen och gnolar som Ted Gärdestad att himlen är oskyldigt blå.
Men undertonen i Ted Gärdestads fantastiska sång är att även om himlen är oskyldigt blå, så lurar farorna där hela tiden – även för dem som inte låtsas om dem.
Frusna på en strand,
Flög vi med drakar medans

tiden flöt iland.

Vi var barn som ingen ondska kunde nå

himlen var så blå
Vi lever i en brytningstid. Antingen gör vi som de danska motståndsmännen under den tyska ockupationen – strider för det som är vårt land och vår kultur. Eller så böjer vi oss för dem som vill tvinga oss att leva under deras våldsamma och oförsonliga ideologi.
Ganska ofta får jag frågan – varför gör du det här, Ingrid? Kan du inte bara vara tyst och snäll och rätta in dig i ledet, som vi andra? Varje gång citerar jag Jonathan i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta. När Skorpan förtvivlat frågat sin storebror varför han måste resa bort och bekämpa draken Katla, så säger Johathan:

Det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort.

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".