RECENSION: Styckmordet 30 år senare

Fallet Catrine da Costa fortsätter att intressera allmänhet och skribenter. Nyligen utkom Kim Larsson med skriften Fallet Catrine da Costa ett sorgligt stycke urban gotik. Patrik Nyberg har läst den.

 

daCostaKim Larsson skriver: Sedan sommaren 2012 har jag varit uppslukad av detta rättsfall, och jag har läst precis allt offentligt material som jag har kunnat komma över. I den 16-sidiga skriften visar författaren hur styckmordsmålet utvecklades till ett skräckdrama utan bäring på verkligheten. Hur de misstänkta läkarna gjordes till monster och att de var som tagna ur klassiska styckmordsmyter.

Det är en imponerande analys som skänker förklaring åt en yngre läsekrets om hur häxprocessen mot läkarna kunde uppstå under 1980-talet. I titeln hänvisas till gotiken och författarens förklaring till det är att i den ryms allt det som läkarna skulle komma att beskyllas för. Gotiken kännetecknas av okända, dolda krafter, djupa mysterier och en känsla av förbannelse.

 

 

Gotik kan också kallas skräckromantik, skriver Larsson. Man får följa hur sagans värld blir till sanning för vissa, de som projicerar sina egna föreställningar på styckmordsmålet. Om striden mellan dem som trodde på läkarnas skuld respektive oskuld, bedrevs en osmaklig kamp, menar Larsson.

Och det blev en hemsk strid också, det blev det, mellan två falanger, och de som var övertygade om att Sagan var sann, de skydde inga medel, och striden utkämpades över da Costas styckade kropp.

Fallet da Costa engagerar alltjämt svenskarna, och för dem som är för unga för att minnas detta drama fungerar Kim Larssons skrift utmärkt som ingång. Han ringar in tidsandan och fyller även på med information om bekanta till da Costa som borde ha granskats, men klarade sig undan, eftersom rättsväsendet var fullt upptaget med att jaga imaginära monster.

 

Mytologin som skapades kring de båda läkarna skärskådas och man förbluffas över hur dåligt en polisutredning kan skötas. Larsson går igenom ett antal män vars alibin aldrig undersöktes. Det är Hästdödaren, trippelmördaren Gonerka och Väktaren. Väktaren förhördes i 1999 års utredning. Det sista tipset som inkom i da Costa-fallet rör faktiskt en person som bodde granne med Väktaren en dömd sexualförbrytare som aldrig DNA-testades mot hårstråna från fyndplatsen.

Som en röd tråd löper juridikprofessorn Christian Diesens agerande i styckmordsmålet. Redan 1988 hävdade han att de utpekade läkarna var nekrofiler. 1991 invände han mot att de fick lov att ha försvarsadvokater. Under 1990-talet var han handledare åt huvudvittnet i processen den så kallade allmänläkarens fru, kvinnan som hävdade att dottern vid 17 månaders ålder bevittnat ett ritualmord, kannibalism och homosexuella samlag mellan läkarna.

Och när allt fler började förstå att läkarna hade utsatts för en häxprocess, tog Diesen initiativ till en uppsats som slog fast att läkarna var skyldiga. Några år senare blev en av uppsatsförfattarna ansvarig för att ta emot inkommande tips till den sista polisutredningen av da Costa-mordet. Tips efter tips valdes bort ett av dem gällde barnvåldtäktsmannen Bosse.

 

Bosse anklagades 1985 (året efter mordet på da Costa) för att ha förgripit sig på sina två döttrar. Mycket i utredningen talar för att han var skyldig till övergrepp mot båda döttrarna, men han dömdes bara för brott mot den ena. Bosse hade tidigare ertappats med att gömma trosor och dambindor i trapphuset där han bodde huset bredvid en av annan misstänkt, Väktaren.

Hos Väktaren bodde Catrine da Costas närmaste väninna Veronica under långa perioder, och det finns även uppgifter om att Catrine da Costa vistats där. Veronica har även bott hos författaren Hanna Olsson som ledde kampanjen mot läkarna under 1980-och 90-talen. Bosse själv var styckmästare till yrket.

Men de som tipsade om Bosse som möjlig styckmördare blev besvikna. Uppsatsförfattaren, professor Diesens före detta student, verkade inte intresserad av deras uppgifter. Trots att det fanns ett antal indicier som hade hunnit undersökas innan fallet preskriberades. Bland annat sades Bosse vara sjukligt intresserad av att diskutera mordfall, men tystnade alltid när da Costa-fallet kom på tal. Han ska också ha passerat den ena fyndplatsen för da Costas styckade kropp och tagit en säck som han påstod sig ha lämnat in till polisen.

 

Enligt Dispatch Internationals källor kontrollerades aldrig dessa uppgifter, och man gick inte heller vidare i utredningen mot Bosse. Leif GW Persson har sagt att en DNA-träff i styckmordsmålet skulle leda till det största skadeståndet i svensk kriminalhistoria för de båda läkarna.

Var det månne denna insikt som fick poliskvinnan med kopplingar till professor Diesen att strunta i att granska Bosse och andra misstänkta personer? Det är bra att Kim Larsson och andra entusiaster arbetar vidare med att ta fram material om ett av de värsta rättsövergrepp vi upplevt i Sverige. Nästa år planeras till exempel en ny bok om fallet, där man går igenom da Costas kunder och bekanta. 2014 är det 30 år sedan Catrine da Costa hittades död och mördaren går fortfarande fri.

 

Kim Larsson: Fallet Catrine da Costa ett sorgligt stycke urban gotik

Journalistdrevet, justitiemordet och 80-talets skräckmyter i litterär belysning

Förlag och tryck: BoD

 

Fotnot: Dispatch International har valt att inte redovisa några av indicierna mot Bosse, eftersom dessa riskerar att peka ut de tipsare som hörde av sig till polisen. 

 

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".