Johnny Karlén tvångsmedicinerades ner till ap-stadiet

Johnny Karlén tvångsmedicinerades ner till ap-stadiet

Läkare förväntas hjälpa sina patienter och ge dem bästa möjliga behandling. Men när Johnny Karlén i vredesmod hade slått en sönder en stol inne på den rättspsykiatriska avdelningen i Vänersborg, beslöt läkaren att droga ner honom. I nästan två år injicerades Johnny med ett preparat som ges till personer med svåra psykoser eller vanföreställningar och gör patienten slö och orkeslös.

Läkaren brydde sig inte ett ögonblick om att jag inte led av någotdera. Varannan vecka tvingades jag utstå injektionerna som tog mig ner till ap-stadiet.

Åren 2006-2007 är de allra tyngsta under den 15 år långa inspärrning den fullt friske Johnny Karlén tvingats genomlida i den rättspsykiatriska tvångsvården. Allt började när en kvinnlig intagen attackerade en vårdare med en stekpanna.

Jag såg det hela och rusade fram, ryckte stekpannan från henne och försökte hjälpa den kvinnliga vårdaren som låg på golvet. Blodet pumpade ut ur hennes huvud och de andra vårdarna började gråta och krama varandra i stället för att ringa ambulans. Jag fick skrika åt dem att ringa.

 

Vårdaren fick till sist hjälp och klarade sig förhållandevis bra. Men efter det fick de intagna köksförbud så när Johnny Karlén ville skära upp sin frukt, fick han gå till köket och be en vårdare om hjälp. Den här dagen befann sig en manlig vikarie i köket och innan han lämnade över den uppskurna frukten till Johnny stack han handen innanför byxorna och kliade sig.

Jag blev tokig och skrek åt honom att han var snuskig och äcklig. Det var en otroligt förolämpande handling, även om han kanske inte tänkte på vad han gjorde. Men jag blev så arg att jag tog en stol och drämde den in i väggen, ganska nära hans huvud.

Därmed var det klippt för Johnny. Han ansågs nu vara farlig och våldsam (trots att han inte skadat någon) och skulle därför oskadliggöras.

Min dåvarande svärmor var på besök och fick följa med mig in till läkaren. Han tittade på mig, tog fram ett papper och skrev ner namnen på fyra tunga neuroleptika: Cisordinol, Haldol, Trilafon och Risperdal. Du ska ha ett av de här, välj själv, sa läkaren.
Johnny Karlén fick en chock. Han visste att alla fyra medicinerna var bland de tyngsta som finns att tillgå och att de har fruktansvärda biverkningar. Men hans protester föll för döva öron.

Läkaren visste mycket väl att jag aldrig haft psykoser eller vanföreställning. Att jag inte led av schizofreni eller bipolär sjukdom. Han ville bara ta bort bråkstaken i mig. Eftersom jag visste att Cisordinol var den modernaste av de fyra, valde jag den och hoppades på färre biverkningar.

Varannan vecka tvingades han lägga upp sig för injektioner i baken. De tre första dagarna sov han och dagarna som följde var han orkeslös och helt utan vilja eller initiativkraft. De sista dagarna i tvåveckorsperioden började han piggna till lite, men då var det dags för nästa injektion.

Jag blev helt personlighetsförändrad, berättar Johnny Karlén. Min mamma fick en chock när jag kom på permission hem till henne. Jag som alltid brukar vara pigg på saker, ville bara sitta i soffan. Medicinen blockerar allt i ens huvud, tar bort allt motstånd. Jag klarade inte ens att ringa eller sms:a från min mobiltelefon.

 

Dåvarande svärmodern Marianne Eriksson bekräftar allt Johnny Karlén berättar.

Jag frågade läkaren om han tvångsmedicinerade alla sina patienter för att göra dem lättvårdade. Han blev så arg, så arg på mig och varnade mig för att lägga min näsa i blöt. Jag skrev massvis med brev till honom och ifrågasatte den fruktansvärda behandlingen av Johnny, men fick aldrig ett enda svar. Jag skrev också till Socialstyrelsen, men fick inte svar därifrån heller, berättar Marianne Eriksson.

En gång när jag och Johnny försökte protestera sa läkaren: Ingen ifrågasätter mig! Vet ni inte vad jag kan göra med en enda underskrift? Jag har pennans makt!

Marianne Eriksson frågade de andra intagna om de också tvångsmedicinerades det gjorde de.

Det var hemskt att se dem. Hela stället var fullt av zombieliknande människor som satt och dreglade. Visst förstår jag att många av dem behöver medicin, men jag är säker på att flera av dem råkade ut för samma sak som Johnny de drogades för att bli mer lätthanterliga.
Efter nästan två års tvångsmedicinering lyckades Johnny Karlén övertyga läkarna om att få slippa injektionerna och i stället få medicinen i tablettform. Planen var att inte svälja tabletterna och på så sätt återfå sina förståndsgåvor och sin livsvilja.

Den här medicinen är gjord så att den ska smälta direkt i munnen just för att man inte ska kunna gömma tabletten under tungan och sedan spotta ut den. Men jag kom på ett knep jag stoppade upp den under läppen där den inte smälte.

En tid senare skickades Johnny Karlén till Karsudden. När tablettbedrägeriet pågått i ett år tyckte han det var dags att avslöja för läkaren att han inte behövde medicinen.

Han trodde mig inte, men jag tvingade honom att ta ett blodprov. När det visade sig att jag hade 0,00 procents koncentration medicin i blodet, fick han medge att jag klarade mig utmärkt utan medicinen och satte äntligen ut den.

 

Åren då han drogades är de värsta han upplevt. Och hans dom över rättspsykiatrin är inte nådig:

Det begås fruktansvärda övergrepp mot många av de intagna. Visst finns här människor som behöver tunga mediciner mot sina sjukdomar, men mot sådana som mig är drogerna ett vapen läkarna använder sig av. Det jag upplevde önskar jag inte min värste fiende, det är helvetet på jorden.

Fotnot: Dispatch International kommer att fortsätta följa Johnny Karléns kamp för att släppas ut från den tvångsvård läkarna är överens om att han inte behöver.