Ledare:Arbetarklassen gör uppror

Larsledarbildfotocreed1

Att döma efter pressens och det officiella Storbritanniens reaktion skulle man kunna tro att det var English Defence League som mördade soldaten Lee Rigby på öppen gata 22 maj, vilket DI:s Londonkorrespondent Douglas Murray i dag kan berätta (sidan 6).

Mördarna var stolta över sitt verk, och en av dem visade fram sina blodbesudlade händer medan han citerade Koranen för att rättfärdiga sitt illdåd.

Detta har på intet sätt påverkat den brittiska mainstream-pressen och den politiska klassen. Problemet, som de ser det, är inte att landet har välkomnat muslimer som tackar för gästfriheten genom att kasta bomber, bränna upp bilar, plundra butiker, massvåldta minderåriga flickor och skära halsen av slumpvist utvalda vantrogna.

Problemet är att det finns engelsmän som protesterar mot dessa händelser och vänder sig emot den ideologi, islam, som våldsmännen åberopar.

Det brittiska etablissemangets huvudfiender är således inte våldsamma muslimer, utan English Defence League, EDL, som pressen, politikerna och myndigheterna förföljer på alla upptänkliga sätt.

Detta fick jag med egna ögon se när jag hösten 2010 besökte England med det specifika syftet att ta reda på vilka EDL:s ledare är och vad de står för. Från dansk och internationell press hade jag fått intrycket att det var en samling fascistoida rasister och fotbollshuliganer, vars enda syfte var att ställa till bråk och överfalla svarta.

Efter att ha tillbringat några dagar tillsammans med EDL:s ledning och följt med dem på möten med rörelsens många supportrar, var jag tvungen att revidera min uppfattning. Jag fann inte minsta tecken på rasism. Sådan hade dessutom varit besynnerlig med tanke på att jag själv kunde konstatera att EDL:s gräsrötter består av alla möjliga slags människor.

Där fanns svarta och vita, engelsmän, irländare (såväl katoliker som protestanter), hinduer, sikher och judar. Homosexuella var välkomna och hade bildat sin egen avdelning i London.

Om sikherna sa EDL:s högste ledare Tommy Robinson att de var de mest engelska av de engelska. Nu stod sikherna där i baren med sina långa skägg och turbaner i vänskapliga samtal med engelska arbetare.

Jag hörde heller ingen varken bland ledarna eller de vanliga aktivisterna som uppmanade till våld. Däremot hörde jag om många tillfällen där asiater, det vill säga muslimer, anti-fascistiska vänsterextrema och polisen hade gått till angrepp mot EDL:S demonstrationer varpå pressen och politikerna pekade ut EDL som ansvariga för våldet.

En annan sak som slog mig med EDL var att såväl ledare som aktivister tillhörde arbetarklassen och uppförde sig som arbetarklass, det vill säga sa vad de tyckte utan fina omskrivningar, tog för sig rikligt av ölet och närde en ingrodd och berättigad misstro mot den elit som har gett deras land oöverstigliga problem på halsen. Och som nu förväntades hålla sig lugna, medan deras gamla kvarter togs över av främlingar som inte vill dem väl.

Det var samma arbetarklass som utgjorde ryggraden i Englands motståndskamp mot nazismen när Winston Churchill satt vid rodret.

Och de är uppenbarligen de enda som i dag tänker försvara demokratin, friheten och jämlikheten.

 

 

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".