Så lyckades bornholmarna bli danska igen |

I Malmö misslyckades det upprorsmakarna miste sina huvuden på Stortorget

1658 är ett årtal de flesta skåningar kan året då Skåne genom det hårda fredsavtalet i Roskilde blev svenskt. I svensk historieskrivning är årtalet något positivt, men för den tidens skåningar var det ett trauma som skulle följas av många uppror. Men där bornholmarna lyckades, misslyckades skåningarna. Varför?

Som alla segrande ockupationsmakter, gick svenskarna in för att trycka ner skåningarnas vilja att fortsätta vara en del av Danmark. I historieböckerna glömmer man ofta bort att Skånes historia fortfarande är mycket mera dansk än svensk. Ända sedan kung Harald Blåtand på 900-talet enade Danmark hade Skåne varit en del av detta rike alltså i över 700 år. Skånes svenska historia är bara hälften så gammal 2008 firades 350-årsjubiléet utan någon folklig uppslutning.

Kanske lever minnet kvar hos skåningarna det är trots allt bara tio generationer sedan skåningarna utsattes för fasansfulla övergrepp. Historieprofessorn Dick Harrison sa till Sveriges Radio med anledning av 350-årsdagen, om det som hände i Skåne efter freden i Roskilde:

Då vidtog den svenska regimen en hel rad drakoniska åtgärder som vi i dag skulle benämna folkmord eller etnisk rensning. Man bestämde att alla i Örkeneds socken skulle utplånas och alla byggnader skulle brännas ned på 1670-talet för att statuera exempel. Det är sådant som i dag hade lett till en förhandling vid krigstribunalen i Haag.

Men medan skåningarna efter ett antal misslyckade uppror kuvades och fick finna sig i att vara svenskar, lyckades bornholmarna redan efter drygt ett halvår av svenskt styre återgå till den danske kungen.

Efter två års krig mot svenske Karl X Gustav tvingades danske kungen Fredrik III avstå omkring en tredjedel av kärnan i det danska riket. Vid freden i Roskilde i februari 1658 förlorade Danmark Skåneland (Skåne och Bornholm), Halland och Blekinge. Bornholm skulle övergå i svensk ägo 15 mars och som sin representant skickade Karl X Gustav överstelöjtnant Johan Printzensköld. Tillsammans med en militär styrka om 116 man landsteg han på Bornholm 29 april 1658, för att hålla de cirka 8 000 öborna i schack.

Man vet inte mycket om denne Printzensköld. Han var gift med Anna Hård af Segerstad, med vilken han hade fem barn. Han föddes som Johan Printz men adlades för sina insatser under 30-åriga kriget (1618-1648) där han räddade livet på mannen som senare blev kung Karl X Gustav.

Den blivande kungen tillfångatogs av två fientliga ryttare som under stor brådska red iväg med honom mot sina egna linjer. Printzensköld upptäckte vad som hände och satte iväg efter kidnapparna. Han lyckades döda dem båda och befria Karl Gustav.

En månad efter Printzenskölds ankomst till Bornholm tvingades 74 framträdande bornholmare resa till Malmö, där de dagen efter skulle avlägga trohetsed till den svenske kungen. Därmed var svenskarnas övertagande av den danska ön fullbordat. Till en början brydde sig inte bornholmarna så mycket om bytet av nationalitet, men det skulle snart bli ändring på detta.

I mitten av november kom nämligen ett brev från danske kungen Fredrik III med en direkt uppmaning till bornholmarna att göra uppror mot det svenska styret. Genast bildades en sammansvärjning med en grupp som bestod av 22 medlemmar. Hur brevet nådde ön vet man inte säkert, men enligt en berättelse ska det ha anlänt i en roddbåt av norsk furu som under natten roddes genom den svenska flottan.

8 december, när snön täckte den frostnupna bornholmska marken, uppstod plötsligt möjligheten de sammansvurna väntat på. Printzensköld kom ridande från det svenska huvudkvarteret på den väl befästa borgen Hammershus ensam. Den svenske kommendanten skulle till Rönne för att förbereda ankomsten av förstärkningar från Sverige. Han stannade till i Hasle, där ett bråk om utebliven skattebetalning utbröt mellan honom och borgmästaren Peder Olsen. Printzensköld fortsatte mot Rönne där han tog in hos borgmästare Peder Larsen.

Två framträdande medlemmar av sammansvärjningen var Jens Pedersen Kofoed, officer och före detta köpman i Hasle, samt Povl Hansen Anker, sockenpräst i Rutsker och Hasle. De båda begav sig i en släde till Nyker prästgård, där Jens Kofoed hämtade en häst och ett par handeldvapen och red vidare till Skule Skog norr om Rönne. Här anslöt sig flera av de sammansvurna och tanken var nog att slå till i ett överraskningsangrepp mot den svenske fogden här.

Men Printzensköld hade då redan kommit fram till Rönne så en grupp om fem man red i stället dit efter mörkrets inbrott och lyckades passera vakterna och ta sig till borgmästare Larsens gård. Kanske var tanken att ta svensken tillfånga, men när de trängde in i huset uppstod bråk och de sammansvurna slet i stället ut Printzensköld på Storegade där många av stadens invånare samlats. Kort därefter avfyrade Rönnebon Villum Clausen ett skott som dödade Printzensköld.

Enligt svenska källor var mordet överlagt, enligt danska en olyckshändelse i samband med att Printzensköld försökte fly.

Efter mordet belägrade bornholmarna Hammershus, svenskarnas huvudkvarter. Redan kvällen därpå förhandlade den svenska ockupationsmakten med ockupanterna i Hammershus, och man enades om att överlämna borgen i danska händer. Och därmed var den svenska ockupationen av Bornholm över efter bara nio månader.

Den danske kungen hade skickat ett liknande brev till Malmöborna med uppmaning till uppror. Även här bildades en sammansvärjning, vilken pågick ungefär samtidigt med den bornholmska men med totalt olika utgångar. Det som gick så lätt på Bornholm blev en fruktansvärd katastrof i Malmö.

Det rådde redan upprorsstämning mot ockupationsmakten i Skåne och många Malmöbor hoppades att snart bli befriade. Ett handlingsprogram togs fram av upprorsledarna, framförallt ägaren till kalkugnen vid Limhamnen i Hyllie socken utanför Malmö, Bartholomeus Michelsen. Redan i september hade han tagit kontakt med rikshovmästaren Joakim Gersdorf i Köpenhamn och föreslagit att man genom en kupp skulle överlämna Malmö till danskarna. Men Öresund kontrollerades vid denna tid av svenska flottan och danskarna ville hellre se en allmän resning på den skånska och blekingska landsbygden som skulle ge den svenska armén stora problem och därmed lätta deras tryck på Köpenhamn.

När den holländska flottan i oktober tog makten över Öresund blev danska regeringen mer vänligt inställd till Michelsens planer. Tanken var att dansktrogna medborgare skulle ta över Malmö med hjälp av trupper från Köpenhamn, och nattetid seglade folk från Dragör till Limhamn med viktiga meddelanden från Köpenhamn.

Upprorsmännen bestod av alltifrån den skånska adeln till enkla bönder och ledarna kom från samhällets mellanskikt. Vid sidan av Bartholomeus Michelsen fanns köpmännen Jochum Brun, Johan Jörgensen, Fadder Davidsen, Kjeld Kjeldsen samt tulltjänstemannen Herlov Sörensen. Kyrkoherdarna Hans Allesen i Bunkeflo och Sören Fransen i Fosie tillhörde också de invigdas skara, och upplät sina prästgårdar till mötesplatser för de sammansvurna.

Det råder ingen tvekan om att de hade folket med sig, stämningen var väldigt antisvensk. Problemet var att de svenska myndigheterna hade på känn att saker var i görningen, till exempel tyckte de det var misstänkt att borgare besökte skånska adelsmän som satt fängslade på Malmöhus slott, något de rapporterade till Karl X Gustav.

Tanken var att angreppet skulle riktas mot strandmurens svagaste punkt, mellan slottet och strandporten. Samtidigt skulle danska trupper landsättas vid kalkbrottets brygga och rycka in mot slottet och staden. Man hade skaffat stegar som skulle hjälpa de danska soldaterna att ta sig över vallgraven och stadsmuren. Samtidigt skulle de sammansvurna borgarna överrumpla garnisonen. Från Köpenhamn hade de fått rådet att dricka de svenska officerarna sicken wicken full.

Överfallet skulle ske tio dagar efter upproret på Bornholm, natten mellan 18 och 19 december 1658. Bartholomeus Michelsen och Johan Jörgensen väntade ute vid Limhamn på de danska trupperna, och inne i stan samlades borgare och drängar hos Kjeld Keldsen där de fick vapen och ammunition. Men de väntade förgäves de danska fartygen kunde på grund av hård vind inte lämna hamnen sundet var fullt av drivis.

Allt avblåstes, men man bestämde att göra ett nytt försök natten efter annandag jul. Resultatet blev lika nedslående nu, de danska fartygen tvingades vända om. Och nu hade informationen nått de svenska myndigheterna. I april 1659 förråddes de sammansvurna av en ung släkting till Bartholomeus Michelsen, och de inblandade greps och ställdes inför rätta.

Rättegången varade fram till september månad och 8 december, på årsdagen av det lyckade bornholmska upproret, fastställde den svenske kungen dödsdomarna för högförräderi mot arton av upprorsmännen. Dock benådades de flesta i sista minuten, bland dem borgmästaren Evert Wiltfang som fick betala dryga böter och tvingades i landsflykt. Men Bartholomeus Michelsen, Johan Jörgensen och Jochum Brun miste sina huvuden framför rådhuset på Stortorget i Malmö 22 december 1659.

Många fler uppror skulle äga rum innan skåningarna till sist accepterade sitt svenska öde, men det är en helt annan historia.