Brittiska medier letar efter antimuslimsk backlash

85-årig dam handfängslades för oförskämdheter mot några muslimer.

LONDON. Den islamofobiska backlashen. Det är vad folk i Europa ständigt varnas för. Blodet från den senaste terroristattacken har inte torkat, kroppen från det senaste offret har inte hunnit kallna förrän varningarna om den islamofobiska backlashen börjar.

Efter slakten av trumslagaren Lee Rigby på en gata i södra London satte varningarna igång rekordsnabbt. En brittisk soldat låg fortfarande halshuggen på en brittisk gata när förvandlingen av alla muslimer till offer ägde rum. Med opassande snabbhet stämde politiker och andra offentliga personer in i mediernas kör och varnade för den massiva backlash som nu var oundviklig.

Det spelar ingen roll hur många gånger allmänheten misslyckas med att leverera den så högt prisade backlashen. Det spelar ingen roll hur ofta vi bevisar att vi inte är någon vildsint lynchmobb som bara väntar på att explodera. Omdirigeringen av skuld och klander inträffar alltid. Innan trumslagaren Lee Rigbys namn ens hade offentliggjorts alltså innan hans nära och kära ens hade underrättats om hans död identifierades muslimerna som offer och resten av befolkningen som potentiella förövare.

Och vad bestod då denna eventuella backlash av? I närheten av Kent anklagades en 85-årig dam för att ha varit oförskämd mot några muslimer vid en busshållplats nära en moské. Polisen satte handfängsel på henne, grep och åtalade henne för störande av den allmänna ordningen. I Bristol dök polisen upp hemma hos två män i 20-årsåldern och grep dem för något kränkande de påstods ha skrivit på Twitter. Snart var BBC och alla de stora tidningarna tillbaka och gjorde det de gör bäst. Muslimska fanatiker som hugger huvudet av en soldat är en knepig historia för dem att bevaka. Den innehåller så många delikata hypoteser, nyanser och förbehåll. Men när det kommer till backlashen känner sig alla på säker mark. Där behöver de inte ens bekymra sig om att verifiera några fakta.

Tidningarna identifierade snabbt en massiv backlash. BBC:s flaggskepp i radion rapporterade att attackerna mot muslimer nu var av en mycket allvarlig omfattning. Puh, man kunde nästa höra dem lättat andas ut.

Lyckligtvis har vi fortfarande Andrew Gilligan en av de få riktiga journalister som finns kvar i Storbritannien. Han bestämde sig för att i konservativa Sunday Telegraph göra det jobb som BBC och de andra tidningarna vägrade göra. Han granskade källan bakom dessa historier.

Källan till nästan alla backlash-historierna är en organisation med det märkliga namnet Tell Mama [Berätta för mamma, reds anm]. Organisationen styrs av en man vid namn Fiyaz Mughal och mottar några hundratusen pund varje år i statliga bidrag. Dess syfte är att finnas till för de muslimer som vill rapportera allt de anser vara islamofobiskt eller anti-muslimska incidenter. Veckan efter mordet på Lee Rigby hävdade Tell Mama att över 200 incidenter rapporterats till dem. Det var dessa Fiyaz Mughal för tidningarna beskrev som en våg av attacker, trakasserier och hatiska uttalanden mot muslimer, ett aldrig tidigare skådat antal incidenter och en ökning av gatutrakasserier mot muslimer oprovocerade, opportunistiska attacker av främlingar mot muslimer som bara skötte sig själva. Han beskrev också hur under den senaste veckan eller så, hade hatbrotten ökat anmärkningsvärt och i många fall blivit mer extrema.

Så vad bestod de av? Tack vare Andrew Gilligans research bevisades det som vissa av oss misstänkte. Av denna våg av hatbrott hade de flesta ägt rum på nätet. Tell Mama var tvungna att erkänna att mer än hälften av de rapporterade incidenterna hade utspelat sig online, och inte nödvändigtvis i England. Det betyder att människor från hela världen hade skrivit något på Facebook, Twitter eller en blogg som hade uppfattats som kränkande av en brittisk muslim, och därmed rapporterats som ett hatbrott. Vilken muslim som helst är sin egen domare och jury och får sin upplevelse redovisad som fakta. Tell Mama hade inte ens brytt sig om att kontrollera om de ärenden de rapporterade verkligen ägt rum. Och det kan man gott förstå. För nu har de själva medgivit att mindre än ett dussin incidenter i denna massiva backlash innehöll någon fysisk skada. Enligt Mughal hade sex människor utsatts för att någon kastat saker mot dem och de flesta av de andra handlade om att någon försökt dra av någons slöja eller annan muslimsk klädedräkt.

Där har ni det. Där är vågen. Där är den förfärliga, aldrig tidigare skådade, ondskefulla, oproportionerliga och skrämmande inhemska backlashen. Ännu en gång har självutnämnda muslimska ledare övertygat alla om att inte fokusera på den mördade soldaten på våra gator utan på ett halvt dussin människor som hävdar att folk kastat saker på dem och några kvinnor som påstår att folk dragit i deras slöjor.

Missförstå mig inte. Sådana saker ska fördömas och jag tvivlar inte för en sekund på att det är obehagligt att vara med om. Men ursäkta mig om jag har svårt att fokusera på detta som det allvarliga problemet. Jag kan inte stämma upp i vi är alla skyldiga-kören eftersom jag vet att vi inte alla är skyldiga inte mer än alla muslimer är skyldiga till mordet på Lee Rigby.
En del av oss kommer även fortsättningsvis att undvika fokusskiftet. Vi kommer inte att ägna mycket tid åt att fundera på dem som läser obehagliga saker online. Vi kommer att tänka på ett brott som varken var inbillat, överdrivet eller virtuellt. På en soldats änka och föräldrar drabbade av en sorg utan läkning och utan slut.

Engelska

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".