USA hjälper till att återuppbygga det ottomanska imperiet

Amerikansk historiker granskar ett oroande mönster av västerländsk inblandning

Ett av vår tids mysterier är varför den tyska regeringen fortsätter insistera på en speciell relation för Turkiet med EU om inte fullt medlemskap och varför amerikanska administrationer, oavsett om de är republikanska eller demokratiska, envetet försökt pressa EU att föra en mer välvillig politik mot landet.

Kanske finns det en djupare förklaring till Västvärldens närmande till Turkiet, något mer än bara politisk korrekthet och upplevda ekonomiska fördelar.

Den erkände amerikanske historikern och Europaspecialisten Robert E. Kaplan, som har en doktorsgrad vid elituniversitetet Cornell University, tror i alla fall det. 29 maj publicerade han en artikel på den amerikanska tankesmedjan Gatestone Institutes webbsida.

Där menar han att Tyskland och Amerika strävar efter att återupprätta det gamla ottomanska imperiet som styrde stora delar av Mellanöstern, Balkan och Nordafrika tills det slutligen kollapsade under Första världskriget.

En vansinnig tanke? Lyssna då till hans argument:

Varenda en av dessa amerikanska militärinterventioner inträffade i ett område som har varit en del av det ottomanska imperiet, och varje gång har en sekulär regim ersatts med en islamisk. Hittills har den tyska politiken, som går ut på att dölja sin ledande roll i försöken att återskapa det ottomanska imperiet, varit framgångsrik.

Robert Kaplan pekar på att sedan mitten av 1990-talet har USA intervenerat militärt i flera interna väpnade konflikter i Europa och Mellanöstern. Och anmärkningsvärt nog har alla dessa interventioner ägt rum i områden som en gång tillhörde det ottomanska riket. USA bombade serberna och Serbien för att stödja den bosniske ledaren Alija Izetbegovics muslimska regim i Bosnien 1995. De bombade den förra serbiska provinsen Kosovo 1999. Och de öste bomber över Libyens Gaddafi-regim för att stödja rebellerna 2010.

Varje intervention, skriver Robert Kaplan, rättfärdigades för amerikanerna som humanitära insatser: för att skydda de bosniska muslimerna från de folkmordiska serberna, för att skydda Kosovos muslimer från folkmordiska serber och för att skydda libyerna från sin mordiske diktator Muammar Gaddafi. En del andra skäl för interventionerna erbjöds också: att vinna ett strategiskt fotfäste för amerikanerna på Balkan, att besegra kommunismen i Jugoslavien, att visa världens muslimer att USA inte är antimuslimskt, att omdefiniera Natos roll i kölvattnet av Kalla kriget med mera.

Varje gång har en sekulär regim i slutänden ersatts med en islamisk som är för sharialagar och skapandet av ett världsomspännande kalifat.

Även de länder som genomgick den arabiska våren utan amerikansk militär intervention men med uttryckligt gillande från USA Tunisien och Egypten, tillhörde det ottomanska imperiet. Även de fick islamiska regeringar.

Det faktum att de nya islamiska länderna en gång var en del av ett imperium och ett kalifat med centrum i Istanbul, har knappast nämnts när de senaste årens militära konflikter har diskuterats. Men fakta återstår detta imperium omfattade på sin tid nuvarande Turkiet, de muslimdominerade områdena kring Medelhavet, Irak, kustområdena av den arabiska halvön, det mesta av Balkan inklusive Grekland.

Det är också värt att notera att överallt där den arabiska våren har dragit fram, har Turkiet varit snabba att erkänna rebellerna som landets legitima regering.

Lika intressant, menar Robert Kaplan, är att turkiska ledare inte har dragit sig för att göra jämförelser mellan konflikten i Bosnien, den arabiska våren och det ottomanska imperiet. Han citerar Harold Rhode, en amerikansk Turkiet-expert:

[Turkiets premiärminister] Erdoans nyligen hållna [2011] segervaltal sätter hans sanna intentioner gällande Turkiets utrikespolitiska mål i perspektiv. Han sa att denna seger är lika viktig i Ankara som den är i huvudstaden i Bosnien-Hercegovina, Sarajevo, under de ottomanska tiderna en viktig ottomansk stad; att hans partis seger var lika viktig i den stora turkiska staden Izmir på Anatoliens västkust, som den är i Damaskus och lika viktig i Istanbul som i Jerusalem.

När han säger att segern är lika viktig i de gamla ottomanska städerna, ser Erdoan uppenbarligen sig själv som den som försöker återta Turkiets hela ottomanska förflutna.

Kaplan skriver att vid sidan om ett politiskt imperium som styr ett territorium och dess befolkning, gjorde det ottomanska imperiet anspråk på att vara ett kalifat [borttaget 1924, reds anm] med andlig överhöghet över alla muslimer både inom landets gränser och utanför. Även om det kan tyckas märkligt vid första anblicken, så är idén om att återuppväcka det ottomanska imperiet via två spår att bryta ner den post-ottomanska politiska strukturen och verka för det kalifat som islamisterna säger sig längta efter så är det faktiskt ganska rimligt.

Är det också rimligt att Västvärldens makter hjälper till att återupprätta detta imperium?

När det gäller Tyskland, Amerikas viktiga allierade i Europa, finns det gott om historiska prejudikat för en allians med Turkiet. Från sitt bildande 1870, skriver Robert Kaplan, såg Tyskland Turkiet med sitt imperium som en mycket värdefull klient och allierad. Som de tyska ledarna såg det kunde Turkiet kontrolleras genom en kombination av ekonomiskt samarbete, hjälp med utbildningsmöjligheter, tillhandahållande av teknisk expertis och administrativt bistånd såväl som mutor till turkiska ämbetsmän. Tyskland såg inflytande över Turkiet som ett sätt påverka muslimer över hela världen, vilket låg i deras intresse.

Under Första världskriget anlitade Tyskland det turkiska kalifatet för att sprida jihad i områden där den muslimska befolkningen styrdes av dess fiender Ryssland, Frankrike, Storbritannien och Serbien.

Tyskland har konsekvent främjat den arabiska våren även om detta sällan diskuteras. Detsamma gäller Tyskland hemliga stöd till anti-Assad-styrkorna i Syrien. Således har Tyskland varit avgörande i att framställa 25 maj-massakern av civila i den syriska staden Houla som ett verk av president Assad, när den i själva verket genomfördes av rebellstyrkor.

Robert Kaplan beskriver den amerikanska politiken som mer genomskinlig eftersom den följer ett öppet mönster: Först uppstår en beväpnad konflikt i landet där interventionen ska äga rum. Amerikanska nyhetsmedier rapporterar flitigt om konflikten. De snälla killarna i historien är rebellerna. De onda killarna som ska attackeras av amerikanska militärstyrkor, är brutala och antidemokratiska, skyldiga till krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. Högt uppsatta offentliga personer, ideella organisationer, domstolar och domstolsliknande organ och internationella organisationer uppmanar till stöd för rebellerna och attackerar regimen.

Nästa steg är att den amerikanske presidenten beordrar logistiskt stöd och vapen åt rebellerna. Till slut ger presidenten order om en militär attack under ledning av Nato för att stödja rebellerna. Attacken består vanligtvis av flygbombningar, dagens motsvarighet till 1800- och 1900-talens kanonbåtar som kunde anfalla kuststäder i militärt svaga länder, utan risk för repressalier. Den slutliga konsekvensen av varje amerikansk intervention är att man ersätter en sekulär regering med en islamistisk regim i ett område som har varit en del av det ottomanska riket.

Robert Kaplan kan inte förklara vilka fördelar USA hoppas vinna på en sådan politik och varför amerikanerna aktivt främjar tyska intressen. Det är en fråga som kräver ett svar, konstaterar han.

Engelska

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".