Rasism är ett Tredje världen-fenomen

Om du har annorlunda hudfärg ska du bo i Västvärlden eller Latinamerika

Detta kan komma som en överraskning för västerlänningar som är vana vid att skuldbelägga sig själva för sina rasistiska attityder gentemot människor med annan hudfärg eller etnicitet att de faktiskt är minst benägna att vara rasistiska, jämfört med folk i andra delar av världen.

Washington Posts bloggsida (15 maj) har Max Fisher sammanställt en rad data kring hur folk svarar på frågor om vilka de inte skulle vilja ha som grannar. Uppgifterna kommer från World Values Survey, som har mätt globala attityder och åsikter under årtionden. Fishers uppgifter omfattar 81 länder runt om i världen.

Respondenterna fick välja bland olika alternativ när de skulle peka ut vilka människor de inte skulle vilja bo nära. Bland svarsalternativen fanns narkomaner, alkoholister, kriminella, homosexuella och utländsk arbetskraft. Det svar Max Fisher koncentrerat sig på är folk av en annan ras, vilket han menar ger en bra indikation på rasistiska attityder.

Efter att ha lagt ut siffrorna på en världskarta, gjorde Fisher en del häpnadsväckande upptäckter:

De mest toleranta länderna där man med störst sannolikhet välkomnar en granne av annan ras finns Storbritannien och dess tidigare kolonier med anglosaxisk kultur, nämligen USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland. I samma kategori återfinns Latinamerika. De enda verkligen undantagen i Latinamerika är Venezuela och Dominikanska republiken.

De flesta länder i Västeuropa ligger också lågt på rasistindikatorn med det anmärkningsvärda undantaget Frankrike där 20-29,9 procent av respondenterna inte skulle vilja ha en granne av annan ras jämfört med bara 0-4,9 procent i den engelskspråkiga och den latinamerikanska världen. Max Fisher pekar också ut de skandinaviska länderna som platser med väldigt lite rasism. Norge och Sverige ligger på 0-4,9 procent medan Finland hamnar på 5-9,9 procent. Danmark ingick inte i undersökningen.

I en kommentar till de nordiska siffrorna skriver Max Fisher att anledningen till att finländarna framstår som mer rasistiska än svenskar och norrmän kan vara att de är mer ärliga än sina nordiska grannar. Han noterar också att studien inte genomförs varje år. Några resultat är mycket aktuella medan andra har flera år på nacken, vilket betyder att attityderna kan vara annorlunda om man mätte alla 81 länderna i dag.

De i särklass minst toleranta länderna i världen är Indien (43,5 procent vill inte bo granne med folk av annan ras), Jordanien (51,4 procent), Bangladesh (71,8 procent) och, förvånansvärt nog, Hong Kong (71,8).

Europa, som ofta påstås vara en kokande gryta av rasism, uppvisar intressanta variationer.

Max Fisher noterar att man kunde förvänta sig att de rikare och mer välutbildade europeiska nationerna skulle vara mer toleranta än de östeuropeiska. Men så är absolut inte fallet. Som redan nämnts verkar Frankrike vara det minst toleranta landet på kontinenten, medan de tidigare Sovjetrepublikerna Vitryssland och Lettland ligger i topp.

Det borde inte komma som någon överraskning att rasismen verkar frodas i nästan hela Mellanöstern, precis som i många andra länder med muslimsk majoritet. Det anmärkningsvärda undantaget är Pakistan, där bara 6,5 procent av respondenterna uppgav att de hade något emot grannar av annan ras. Detta ser ut som en anomali i ett hav av generell intolerans och Max Fisher erbjuder ingen förklaring till detta.

De som kritiserar Max Fishers karta påpekar att en förklaring till att västerlänningar i länder som Tyskland, de skandinaviska, USA och Kanada visar mer tolerans än exempelvis många asiatiska och Mellanösternländer, kan vara att västerlänningar har betingats av utbildning och medier att inte avslöja sina innersta känslor. Med andra ord har de fått lära sig att rasism är ondskefullt och är därför ivriga att inte visa minsta tecken på sådant beteende.

Det kan också vara skillnad mellan vad människor säger och vad de gör. Faktum är att amerikanska städer som New York, Los Angeles och Chicago är fortsatt segregerade trots att bara 3,8 procent av amerikanerna säger sig ha något emot att bo granne med en person av annan ras. Andra amerikanska undersökningar visar att white flight alltid inträffar när minoriteternas andel av skoleleverna når 10- 20 procent.

På sin blogg (17 maj) föreslår Steve Saideman, professor vid Carleton University som specialiserat sig på etniska konflikter, att människor kanske uppfattar frågan olika. Han skriver: På vissa platser där man fått frågan kanske man tänker på en särskilt ras. Kanske vietnameserna tänker på kineser, men inte på andra raser. Så det kanske inte betyder att människorna där är rasistiska i allmänhet utan att de hatar en särskild grupp som definieras av ras. Dock är det svårt att förklara varför förhållandena i Asien inte skulle vara desamma i andra regioner.

Saideman hävdar att i länder med liten etnisk mångfald kan det finnas färre tillfällen för etniska konflikter och därmed antagligen för rasfientlighet.

Detta kan mycket väl vara sant i monoetniska länder som Japan och Sydkorea, men flera nyligen genomförda uppror i länder som Storbritannien, Frankrike och Sverige indikerar att detta argument blir svårt att hålla fast vid

Engelska

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".