Känn din (domedags)profet

Allt vad imamen inte vill att du ska veta om Muhammed.

Craig Winn: Prophet of doom. CricketSong Books (2004). 992 sidor

Oavsett om Muhammed verkligen har existerat är det avgörande att veta vad han står för inom islam och vilken förebild han är för muslimer både när man diskuterar det som har med islam att göra och för att förstå islamisk politik. Sådan är ambitionen bakom denna ovanliga bok, som helt och hållet baseras på kanoniska islamiska källor.

Den är ovanlig inte bara för sin storlek och räckvidd, men också för det omfattande källmaterialet och de många citat som genomsyrar denna monsterbok. Med sina 25 kapitel, inklusive introduktion, källdiskussioner och citatförteckning, är den på nästan tusen sidor varav 700 utgör kärnberättelsen.

Ovanligt är också det omfattande källmaterialet: Förutom hela fem Koran-översättningar använder sig författaren av Ibn Ishaqs biografi över Muhammed, av den muslimske historikern al-Tabari och flera hadith-samlingar [Muhammeds levnadsbeskrivning, reds anm]. Slutligen är den högst ovanlig i att den, trots det massiva antalet citat, skapar en fascinerande berättelse som tar läsaren genom den islamiska trons ursprungliga rötter, kultur och politik.

Historien om bokens utgivning är också ovanlig, för den stoppades av eBay och PayPal som hatisk och rasistisk anklagelser som författaren ärligt måste hålla med om, eftersom hat och rasism genomsyrar hans källmaterial. Detta imponerade dock inte på eBay eller PayPal som fortfarande vägrar ha med författaren att göra. Därför har boken gjorts tillgänglig utan kostnad på Samizdat.

Den börjar med en omfattande introduktion och dyker sedan ner i en sällan berättad historia hur islam ser på skapelsen i sin drygt 30 sidor långa skapelseberättelse. Efter att ha gjort narr av berättelser om solar, månar, talande planeter, skrivande pennor och mycket annat, ifrågasätter författaren om det ens finns en islamisk skapelseberättelse:

Bland dessa sagor finns ett problem. Det åligger ett trossystem att svara på frågan varför: Varför är vi här? Svaret borde kopplas till en skapelseberättelse, men det bryr sig inte islam om. Och ännu värre är att Muhammeds absoluta svar är en anklagelse. Allah säger jag har skapat djinner [demoner] och människor bara för att dyrka mig. Jag vill inte ha något från dem. Islam saknar val, och dyrkan utan val är slaveri.

Detta är ganska typiskt för den blandning av citat och analyser boken består av, även om författaren vanligtvis använder starkare ord än dessa för det han finner och hur meningslöst detta är. Kapitlet om skapelsen avslutas med en sammanfattning, där läsaren får friheten att själva avgöra hur rimlig Allahs budbärare Muhammed var:

Islams vanföreställningsspäckade skapelseberättelse fortsätter och fortsätter. Solen hämtas till himlen, den blir terroriserad, den gråter, den faller ner, den ber, den beslöjas, den beter sig som en kamel och springer i kapp med månen och den fruktar döden. Tabari förklarar att beviset för rimligheten i dessa påståenden kommer direkt från Allas budbärare.

Men innan han går in på Muhammed själv, ger författaren sina läsare den stora och (igen) ovanliga förmånen att få en inblick i den för-Muhammedanska arabiska historien. Detta är avgörande, för här finns otaliga redogörelser för Allah, Mecka, den svarta stenen, hadj, Umra, namn som Abd-Allah (Allahs slav) och andra seder som var för-islamiska men i dag anses vara islamiska.

När författaren i kapitel 6 kommer in på Muhammed själv, är berättelserna om den föräldralöse predikanten mycket långt från dem vi vanligtvis hör, de handlar om en skoningslös krigsherre som underkuvade judar och andra fiender. Ändå är denna ganska patetiska figur som de islamiska skrifterna beskriver Muhammeds år i Mecka var enligt islamiska källor uppvisningar i förvirring, meningslöshet och förändring av dyrkan. Allt är noggrant undersökt och med hänvisningar till andra forskare som har arbetat med samma material.

Man kan stanna till vid frasen förändring av dyrkan, ändå är det vad de islamiska källorna säger men som få andra, om ens några, har mejslat fram lika tydligt som Craig Winn. I Koranens sura 55, den första som ska ha uttalats offentligt (i Mecka), hade Muhammed följande att säga:

Jag dyrkar inte det ni dyrkar, och ni dyrkar inte det jag dyrkar. Och jag ska inte dyrka det ni dyrkar, och inte heller kommer ni att dyrka det jag dyrkar. Åt er er religion och åt mig min religion.

Vid denna tidpunkt i (islamisk) historia ändrade sig dock Muhammed och gjorde en uppgörelse som hänger samman med de så kallade Satansvererna. Craig Winn visar i detalj vad som måste ha försiggått här, vilket också omfattade äktenskap med en 6-årig flicka, men sedan blir de islamiska källorna märkligt tysta.

Efter att författaren tagit oss igenom de filosofiska och teologiska ruinerna av Muhammed i Mecka, som slutar med att Meckaborna kör ut honom ur stan, förändras tonen i boken dramatiskt med Hijra [uttåget] till Medina som betraktas som islams officiella födelse. Här tar saker och ting en diabolisk vändning fortfarande minutiöst dokumenterat av de kanoniska islamiska skrifterna.

Vi tas med på midnattsmötet i al-Aqabah där de första 72 muslimerna svor absolut trofasthet mot Muhammed (snarare än Allah), lovade att försvara honom och kriga för honom till varje pris, att sätta sina egna liv och egendomar på spel, att hålla honom kärare än sina egna familjer ett löfte som märkligt nog tycks gälla och vara viktig för muslimer runt världen än i dag.

Det hela blir inte bättre efter att den radikalt förvandlade Muhammed utsätter sina supportrars lojalitet för ett test, händelser som gav upphov till sura 8 (Krigsbyten) och andra våldsamma delar av Koranen, går vidare till erövringen av judiska bosättningar kring Medina, försäljning av krigsfångar som slavar och andra omänskliga företeelser, ända fram till punkten då Muhammed beordrar halshuggning av hela det judiska samfundet.

Det kan tyckas osmakligt att som Craig Winn gör jämföra Koranen med Mein Kampf, någon som ledde till bekymmer för den holländske politikern Geert Wilders. Men Koranen har faktiskt fler antisemitiska passager än Mein Kampf.

En av de bosättningar som de nyligen övertygade muslimerna erövrade var Khaybar, en plats som fortfarande åkallas av dagens islamister genom mässandet av Khaybar, Khaybar, oh judar, Muhammeds armé ska återvända.

Craig Winn tar oss också med på Hudaybiyah-fördraget där Muhammed och muslimerna accepterade ett eld-upphör som varade hela tio år, och visar sedan otaliga exempel på att muslimerna ansåg sig ha rätt att bryta överenskommelsen när det behagade dem. Detta arrangemang är känt som hudna och används fortfarande i stor utsträckning av dagens islamiska ledare. Olyckligtvis verkar inte västerländska medier förstå konsekvenserna av detta.

Det finns många andra liknande exempel på islamiska historiska händelser som förklarar hur islam praktiseras i dag, inklusive en svidande analys av var de så kallade Islams fem pelare kom från. Man kan bara förundras över hur omfattade detta arbete är och hur lite av relevans som utelämnas. Författaren hoppar heller inte över material som kan betraktas som heligt i den kristna bemärkelsen av ordet.

Efter att ha konfronterat de islamiska källorna och rört läsarna till såväl skratt som tårar, avslutas boken med en omfattande, kritisk blick på just dessa källor. Det är ingen vacker bild av islamisk teologi som målas upp, vare sig när det gäller konsekvens, medkänsla eller klarhet. Man kan invända att boken skoningslöst fördömer det den beskriver, men det är ett medvetet val författaren gjort. Han förtjänar beundran för den tid och den energi han har lagt ner på att in i minsta detalj undersöka och förklara, på ett så läsvärt sätt, islams källor enligt islam.

Boken kan laddas ner gratis i flera format, även som talbok, på www.prophetofdoom.net.