Reinfeldt spelar fiol medan Sverige brinner

Statsminister Fredrik Reinfeldts uttalanden under riksdagens frågestund 23 maj med anledning av den svenska intifadan i flera förorter och städer, innebär ett de facto uppgivande av suveränitetsprincipen [att ingen annan än staten får utöva makt inom nationens gränser] i de områden där de unga har makten.

Hårt pressad efter flera nätters dramatiska händelser med mordbrand, stenkastning och misshandlar meddelade Reinfeldt att han litade på att lokalinvånarna skulle återupprätta lugnet. Därmed gav han upp det som i slutänden gör en stat till en stat, nämligen våldsmonopolet.

Det är en viktig signal till allmänheten, polisen och inte minst till dem som ligger bakom upploppen och har lett och koordinerat bråkstakarna. Den svenska staten kan inte, eller vill inte, slå ner upproren.

Den svenska polisen tycks vara långt mer effektiv när det gäller de motdemonstrationer som natten efter riksdagens frågestund dök upp i flera av Stockholms förorter, för att motverka de ungas härjningar. I Älvsjö lyckades polisen således gripa en grupp som påstods vara medlemmar av Svenskarnas Parti.

Mainstreampressen hade heller inga problem med att ge en mycket exakt beskrivning av motdemonstranterna. De var högerextremister, medan samma press nöjde sig med att beteckna dem som startade upploppen som unga inte som exempelvis extremistiska invandrare eller extremistiska muslimer.

De unge och människorna bakom dem kan utan större risk fortsätta intifadan eller ta upp den igen vid en lämplig tidpunkt, eftersom de inte behöver frukta statens våldsmakt utan bara obeväpnade invånare i lokalsamhället. Vilken chans har dessa människor mot målmedvetna våldsverkare? Den frågan ställdes aldrig under riksdagens frågestund.

Det är långt ifrån första gången vi sett liknande uppror i svenska städer. Det skedde bland annat i Göteborg och Malmö 2011, då 100 bilar brändes upp, där de unga kastade sten på polisen och sa att ordningsmakten inte hade något att göra i deras områden. Den gången uttalade sig en talesman för polisen om att bråkstakarna uppenbarligen kände sig utanför det svenska samhället, vilket skulle förklara deras raseri. Absurditeten i denna förklaring när det uppenbart var de unga som inte ville ha något med det svenska samhället att göra noterades knappt av den svenska pressen. Möjligtvis för att upploppen ägde rum långt från Stockholm, där de flesta journalisterna bor.

Det var heller ingen i mainstreampressen som frågade varifrån våldsverkarna hade fått idén om att vissa områden i Sverige tillhör dem. Denna tanke är naturligtvis exakt vad islam predikar, men eftersom islam i det officiella Sveriges värld inte får spela någon roll när det uppstår oroligheter, blev detta aldrig diskuterat.

Bortsett från Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna rådde det under riksdagens frågestund bred enighet om att orsaken till våldsamheterna var social och ekonomisk. Parlamentariker från alla partiet utom Sverigedemokraterna pekade på arbetslöshet, fattigdom och ökade klasskillnader och menade att sättet att komma till rätta med problemet var mer pengar till de utsatta alltså till bråkstakarna. Det behövdes fler statliga program för att minska klasskillnaderna, skapa bättre skolor med bättre speciallärare och minska inkomstklyftorna.

Miljöpartiets Åsa Romson menade att oroligheterna berodde på arbetslöshet. Teres Lindberg från Socialdemokraterna pekade på de växande inkomstklyftorna.

Statsminister Fredrik Reinfeldt förnekade visserligen att denna beskrivning av tillståndet i landet var korrekt. Regeringen har gjort stora framsteg för att bekämpa arbetslösheten och minska utanförskapet, men han accepterade genom hela frågestunden den underliggande premissen: Den svenska intifadan har sina rötter i sociala och ekonomiska problem, förstod man på statsministern, som därför utlovade mer pengar.

Jimmie Åkesson var den ende som tog avstånd från denna premiss. Han placerade ansvaret hos politikerna som har accepterat en vildvuxen invandring, vilket medfört en upplösning av den svenska enhetsstaten.

Statsminister Reinfeldt påminde, sa Åkesson, om kejsar Nero som enligt myten spelade fiol medan Rom brändes ner.

Fredrik Reinfeldt svarade med att beskylla Åkesson för att hata invandrare.

Det är numera inskrivet i den svenska grundlagen att Sverige är mångkulturellt. Nu kommer den logiska uppföljningen av detta beslut, nämligen att Sverige ger upp enhetsstaten. Det vill säga en stat där samma lagar gäller överallt och där de utövas av statens myndigheter och ingen annan.

Fredrik Reinfeldt bedyrade visserligen i riksdagen att lagen ska vara lika för alla samtidigt som han överlät ansvaret för att utöva denna lag till skrämda invånare i lokalsamhällena. De undrar säkert hur de ska klara det när inte polisen gör det.

Så trängd är Stockholmspolisen att den har tvingats kalla in poliser från Malmö för förstärkning. Vad som händer i Malmö när polisen skickas till huvudstaden är en öppen fråga.

Nationalstaten byggdes på premissen att staten inte skulle förhandla med någon om sin rätt upp upprätthålla suveräniteten över sitt territorium. Om en stat tvingades till detta var den inte längre suverän.

Staten vet inte ens vem den avstår suveräniteten till och vem man sitter mittemot när det ska föras dialog. Vem representerar de unga? Vilka makter hetsar upp dem, drar upp planerna, utkommenderar trupperna? Vem har makten att starta upplopp och kalla tillbaka våldsverkarna? Är det lokala imamer, är det lokala islamiska organisationer eller är det i sista instansen utländska potentater som Muslimska Brödraskapet och OIC, den islamiska samarbetsorganisationen?