Krönika:Attackerad av en PK-journalist

I svallvågorna efter upploppens första dygn i Stockholms förorter känns det som ett självändamål för den politiskt korrekta och samtidigt intoleranta journalistkåren att styra folkets blickar bort från krigszonerna för att i stället rikta dem mot oss vanliga svenskar och medelst sitt svammel påminna oss om hur rasistiska vi är, i syfte att bekräfta sjuklöverns teorier om att upploppen är en demonstration mot det kyligare Sverige.

Undertecknad fick uppleva ett obehag i ordets rätta bemärkelse. En annars varm solig dag där humöret var på topp fick en otäck vändning. Stående ute på ett torg i Stockholm väntade jag på att en god vän skulle dyka upp. En busslast romska och moldaviska tiggare som brukar hålla till på platsen och i dess närhet varje dag oavsett väderlek var även de här, denna vackra dag. Inte helt förvånande eftersom det var fullt av liv och rörelse på stan. Jag har personligen inget emot tiggare så länge de håller sig lugna och inte ställer till med besvär.

Snart ställde sig en av dessa sedvanligt romskt klädda äldre damer bakom mig skramlandes med sin mugg med egenhändigt ilagda mynt i ena handen och en stor sopsäck innehållande dagens pantburksskörd i den andra. Hon stod där väntandes otåligt likt en hund som hoppfullt väntar på att få sig en munsbit av matte eller husse, men till slut blev det en aning irriterande och jag försökte upplysa henne om att jag inte var intresserad av att ge henne något och bad henne, vänligt men bestämt, att lämna mig i fred.

En lång flintskallig svensk man iförd skjorta kom fram till mig från motsatta sidan. På min fråga om jag kunde vara honom behjälplig, stirrade han bara på mig. Redan nu kunde jag ana vad som skulle ske, och hade så rätt. Som en fotbollsdomare tog han fram det röda rasistkortet, och fullkomligt skällde ut mig för att jag avvisade kvinnan. Han upplyste mig om att det ju är så synd om dessa stackars människor som tvingas leva i utanförskap ute på gatan och att det är vår skyldighet att hjälpa dem om de ber om det.

Att jag kanske inte tycker det är bekvämt att ha någon flämtandes bakom min rygg och försöker tigga till sig en krona eller två hade han ingen förståelse för. Jag har aldrig gett något till någon tiggare, oavsett etnisk bakgrund, så han var minst sagt ute i ogjort väder. I stället ångade han på och fullständigt vräkte ur sig sitt raseri, och skrek att han minsann spelade in samtalet och skulle kalla på polisen för att jag tydligen hade hetsat mot folkgrupp. Han avbröt mig så fort jag försökte säga något och fortsatte sitt svammel om hur rasistisk jag var och att jag borde låsas in på Säter. Han menade allvar med att han skulle ringa polisen om jag inte lämnade tiggaren ifred.

Jag skulle inte ha några problem att ta till mig denne mans vrede om det varit en vanlig privatperson, ty det är ju så gammelmedierna har uppfostrat oss (eller i varje fall försöker), att man ska fördöma rasism och älska mångkultur. Nu var han ingen privatperson, utan gjorde påhoppet i egenskap av en frilansande journalist (enligt honom själv). Att han bar på en 20 000-kronorskamera med teleobjektiv gjorde det inte mindre trovärdigt.

I och med att jag hade på mig profilkläder från företaget där jag jobbar och kände att det inte var värt att riskera varumärkets rykte genom att hålla på och ödsla tid på denna infantila vänsterextremist, gick jag 50 meter bort och kände mig riktigt illa till mods. Inte för att jag för en sekund trodde att polisen skulle göra mig något, eller ens orka dyka upp. Detta eftersom jag tidigare pratat med en grupp förbipasserande och fått reda på att de är lika trötta på tiggeriet som alla andra, och att de inte skulle ha några problem med att röja undan dem från gator och torg om de haft stöd i lagen. De är liksom mig medvetna om problemet med ligorna och vet hur deras organisationer ser ut. Däremot kände jag ett naturligt obehag strömma genom kroppen till följd av journalistens oprovocerade påhopp.

I takt med att det Sverige som jag minns sakta men säkert monteras ner till följd av ansvarslös invandring och i takt med att allt fler upptäcker alternativa medier som Dispatch International och Avpixlat, undrar jag vad en journalist har att vinna på angrepp mot vanliga privatpersoner? Förmodligen inte mycket, förutom ryggdunkande av kollegerna och gilla-klick från icke kritiskt tänkande vänsteranhängare.

Faktum är att gammelmediernas upplagor sjunker i botten, och de är redan en god bit på väg mot avgrunden enligt siffror för respektive tidnings minskade upplagor. Detta är något som chefredaktörerna är högst medvetna om, men de verkar inte för sina liv förstå varför. Vi med facit i hand gör det. Och på sikt även de mest inbitna Aftonbladet-läsarna, även om det kommer att ta lång tid.

Det jag är riktigt less på är denna arroganta, provocerande och hatiska journalistkår som inte tycks sky några medel för att spä på svenskfientligheten. Det här med att hatiskt granska offentliga personer tycks bli allt vanligare, men nu verkar det alltså som om de dessutom gått över till helt vanliga privatpersoner. Journalistkåren bär ett tungt ansvar för att förmedla nyheter på ett objektivt sätt, men i dagens Sverige är det tydligen för mycket begärt. I stället gräver de sakta men säkert sina egna gravar.

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".