Justitiemord: Ritualmordshysteri i Umeå

I artikelserien om Södertäljefallet satte Dispatch International sökarljuset på extremfeministernas påverkan på rättsväsendet, och deras idoga försök att få polis, åklagare och domare att köpa idéerna om det ondskefulla patriarkatet som ritualmördar små barn. Nästan parallellt med Södertäljefallet utspelade sig ett liknande drama i Umeå, där stadens kvinnojour drev fram ritualmordsanklagelserna mot 26 (!) oskyldiga personer.

Allt startade i början av 1990-talet då taxichauffören Bertil dömdes till 10 års fängelse för sexuella övergrepp på sin dotter. Flickan vägrade genomgå en gynekologundersökning, så det fanns inga bevis som styrkte hennes berättelser. Trots detta fälldes Bertil både i tings- och hovrätten domstolarna ansåg dotterns berättelser trovärdiga.

Och där i fängelset kunde Bertil ha suttit kvar, om det inte 1993 hade framkommit att dottern efter flera veckors samtal med kvinnojouren i Umeå hade utvidgat sina anklagelser. Nu gällde det inte bara pappa Bertil det fanns ytterligare 26 personer i kretsen kring fadern och de var alla med i en sekt som utförde ritualmord.

Extremfeministerna hjälpte dottern att polisanmäla den påstådda mordsekten. Men eftersom flickan nu pekade ut höga tjänstemän i Umeå, bland andra en domare vid tingsrätten, gick det snart upp för polisen att det hela var fantasifoster. När historien om de falska anklagelserna läckte ut i pressen, kunde Bertil söka resning.

Under 1990-talet hade satanistprofessorn Eva Lundgrens konspiratoriska idéer starkt inflytande över de feministiska nätverken. Kritiska röster fanns, men tystades ner. 1994 kommenterade dock ordföranden för Alla kvinnors hus i Stockholm, Cecilia Öhnfelt, Eva Lundgrens och hennes allierades inblandning i rättsväsendet: Polisen har trots omfattande undersökningar inte hittat ett enda barnlik. Vi ifrågasätter starkt att dylika skildringar ska kallas feministisk forskning.

Men Öhnfelt och andra mer balanserade röster inom den feministiska rörelsen, fick erfara att extremfeministernas grepp om kvinnorörelsen var för stark för att bara försvinna. När den oskyldige Bertil frikändes helt i den nya rättegång som hölls efter att han suttit inspärrad i över två år, publicerade incesttidskriften Spegeln en artikel med rubriken Skandalös dom i Umeå.

Religionsforskaren Erik Rodenborg polemiserade där mot den friande domen och skrev att rituella övergrepp mot barn är sexuella övergrepp kombinerade med grova våldsinslag och ´religiösa´(ofta satanistiska) ritualer. Rodenborg menade att domstolen genom den friande domen nu sände en signal till alla förövare: bjud bara dit era bättre situerade kamrater och ta på er djävulsmasker eller kåpor när ni utför övergreppen så kommer ni automatiskt att frias Den verklighet som patriarkatet skapat är ofta värre än våra värsta fantasier.

Men bortsett från Rodenborgs och Umeå kvinnojours protester, kom den förhärskande bilden av Umeåmålet ändå att bli att pappan varit utsatt för ett justitiemord. Få hakade på teorierna om att ett ritualmordssällskap härjat i Umeå utan att lämna några spår efter sig.

Pappans advokat Pelle Svensson berättade för några år sedan för tidningen Världen idag att dottern mådde väldigt dåligt av lögnerna: Det var inte den friande domen som gjorde att flickan gick ner sig. Det var den hjärntvätt som hon utsattes för inför rättegången, ansåg Svensson.

Umeåpappan Bertil skrev nyligen på ett internetforum om sin och dotterns kamp att hitta tillbaka till varandra, drygt 20 år efter den fällande domen i tingsrätten. Bertil riktar hård kritik mot att krafter inom ROKS (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige) fortsatte att kvälja dom efter att han friats. Han skrev: Deras syften har ingen annan effekt än att driva min dotter mot ytterligare ett självmordsförsök. Tycka och tro är inte detsamma som att veta!

Fotnot: Pappans namn är fingerat

Patrik Nyberg är frilansjournalist och idéhistoriker. Som idéhistoriker har Nyberg studerat tidsandans inverkan och betydelse på omdiskuterade rättsfall.