En man som älskar judar och Lars Hedegaard

Det var en torsdag häromveckan. Klockan var lite i åtta på kvällen och mötet om yttrandefriheten var över. Så var även den efterföljande presskonferensen, och nu återstod bara att bege sig hem och sortera de många intrycken.

Min ungdoms Köpenhamn är sig inte likt. Den är ihåligt som en schweizerost och det gick inte att hitta en buss mot Hovedbanegården, så jag stoppade en taxi.

Så många människor, och så mycket ljus det är inne på Christiansborg, undrade den äldre herren bakom ratten.

Det var det där mötet med Lars Hedegaard efter attentatet och

Längre hann jag inte förrän den vänlige gamle mannen av Mellanösternhärkomst berättade för mig vilken fredsälskande människa han var. Och om Lars Hedegaard hade suttit i taxin tillsammans med oss, så hade den vänlige herrn bjudit på kaffe.

Du måste förstå att jag är muslim, och vi muslimer älskar alla människor. Det finns de som helt har missförstått det, men vi muslimer älskar alla människor. Det har varit ett möte om judarna också och jag älskar judar med. Ja, det gör jag. Jag älskar judar, det är bara Israel jag har problem med, för de stal mitt land.

Jo, men , försökte jag men blev snabbt tystad. Islam är ren och skär kärlek. Till såväl Lars Hedegaard som judar. Sedan fortsatte den efterhand ganska upphetsade mannen från Mellanöstern berätta att han varit i Danmark i nästan 50 år, och att han var mycket glad åt att bo här. Men danskarna har en förmåga att prata utan att tänka på att de kan kränka någon.

Taximannen hade listat ut att jag skulle ett bra stycke ut på Själland och den upplysningen satte igång en svada som varit på gång en stund.

Nu ska du hem och du har en stor villa, började han medan jag protesterade vilt och överdrev allt jag kunde och påstod att villa nog inte var rätt ord för min boning. I själva verket var det ett litet slott.

Nåja, och så ska du klippa häcken och när du har mycket häck att klippa så har du också mycket avfall. Du låter det säkert ligga, men tänker på någonsin på om dina grannar kan bli störda av det, frågade den vältalige mannen medan vi svängde om hörnet och baksidan på Hovedbanegården låg där, vacker och välkänd, där den nästan alltid har legat.

Därefter blev jag uppläxad om att såväl trädgårdsavfall som obetänksamma uttalande är våldsamt störande, och att det där med yttrandefrihet är mycket bra men den ska inte användas för att kränka någon, sa mannen från Mellanöstern och jag svarade att det väl inte kunde störa honom vad andra talar om hemma hos sig själva.

Framme vid Hovedbanegårdens huvudentré stod taxametern på 60 kronor. Och det var vad han fick.

På väg över Själland funderade jag lite över mannen från Mellanöstern. Trädgårdsavfall. Kränkande tal. Kärlek till både judar och Lars Hedegaard. Trodde han verkligen att jag slukade hans skitsnack med hull och hår? Ja, det tror jag att han gjorde.

Har han då inte rätt att säga vad han vill om sin kärlek till medmänniskorna, sin lust att dricka kaffe med dem och inte minst sin varma medkänsla? Jo, självklart har han det. Det är just det yttrandefrihet handlar om. Men han kan inte kräva att jag ska ta honom på allvar.

När jag nådde hemmet, som verkligen inte är något slott, hade jag kommit fram till att mannen var en ordterrorist. Han ville inte höra på någon annan än sig själv och han förväntade sig respekt för det.

Självklart hade jag när som helst kunnat meddela honom att han var tvungen att sluta prata för att jag inte ville åka med honom längre. Men sannolikheten för att hans son, svärson, brorson eller kusin körde några av de andra taxibilarna i området var stor.

Jag hade också kunna välja att stiga ur bilen och promenera den sista biten. Men vi var mycket nära postterminalen, och kanske var tiden inne för eftermiddagsteamet att gå hem och  för kvällsteamet att hålla möte. Och män i röda postjackor hade jag ingen lust att springa på denna kalla februariafton i Köpenhamn.

Helle Baldersbæk

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".