LEDARE:Döden i Boston

De döda efter det islamiska bombdådet i Boston 15 april är begravda. Det blir de efterlevandes sorg aldrig. De cirka 200 skadade måste gå vidare med sina liv, men för många av dem blir det aldrig det liv de tidigare levde. Man får inte bara ärr på kroppen, utan också i själen, av att ha varit utsatt för ett sådant cyniskt brott som de samvetslösa Tsarnaev-bröderna begick.

Det var hjärtskärande att höra en ung, vacker kvinna berätta för CNN om sin dröm om att bli dansös. Det blir hon aldrig nu, eftersom helvetesbröderna sprängde bort hennes ena fot.

För många av offren och åskådarna kommer chocken aldrig att klinga av. Deras liv blir nu helt annorlunda än de hade föreställt sig. För så ville de två heliga krigarna ha det.

Och det lönar sig inte att förneka det: Det finns en viss förlorarstämpel i att vara ett offer. Folk tröttnar snabbt på att höra om dem som miste sina liv eller fick dem ödelagda. Ja, det var sorgligt men nu måste vi gå vidare, tänker många.

En annan psykologisk mekanism står också på spel, det som politiska våldsverkare och terrorister i alla tider kunnat räkna med: Om förkämpar för en sak vilken sak som helst är beredda att använda så våldsamma metoder som i Boston och till och med är redo att offra sina egna liv för denna sak, så ligger det kanske någon sanning i frågan. Annars skulle folk väl inte kämpa för den med en sådan intensitet.

Hitler hade en enastående blick för denna psykologiska reaktion. Det ser ut som om de islamiska terroristerna har insett detsamma.

Hemskheter och demonstrativa blodbad väcker ofta respekt, och får som konsekvens att människor börja leta fel och brister i sitt eget samhälle eller sin egen kultur något som kan ha fått våldsmännen att gripa till dessa desperata metoder. Vad har vi gjort för att förtjäna ett sådant öde, tänker en del.

Vi såg denna reaktion i full blom efter terrorangreppen i USA 11 september 2001. En av de starkt vänsterorienterade professorer som nu har brett ut sig på amerikanska universitet, Ward Churchill, beskrev de nästan 3 000 offren som den teknokratiska kåren i hjärtat på Amerikas globala finansimperium små eichmannar. Och som Jeremiah Wright, president Obamas präst genom många år, förklarade hade amerikanerna gjort sig förtjänta av denna behandling för de är globala mobbare.

Vi har ännu inte sett denna reaktion efter maratonbomberna i Boston, men det finns redan olycksbådande tecken. De amerikanska medierna är fyllda av berättelser om hur normal den överlevande bombmannen är, 19-årige Dzhokhar Tsarnaev med änglaansiktet. Vänner, studiekamrater och grannar beskriver honom som en lugn och trevlig amerikansk collegestudent, som älskade att gå på puben och att spela inomhusfotboll. Han åt till och med fläskkött.

Allt detta trots att Dzhokhar, som filmades medan han lugnt lade ut sin bomb och lugnt lämnade scenen för det blodbad han hade arrangerat, uppenbarligen är allt annat än normal. Åtminstone om vi använder ett västligt normalitetsbegrepp.

Men kanske är USA och Västvärlden på väg mot en ny normalitet inspirerad av den som härskar i muslimska områden, där massmord på måfå är vardagliga händelser.

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".