Islam vinner terräng i svensk politik

En tillbakablick på socialdemokratin, Israel och antisemitismen.

Av Tommy Hansson

Omar Mustafas avgång från Socialdemokraternas partistyrelse var oundviklig. Och det var med största sannolikhet Islamiska förbundets (där Mustafa är ordförande), negativa inställning till kvinnors och HBTQ-gruppens rättigheter mer än den uppenbara antisemitismen som beseglade hans öde.

Mustafa tog 2010 över ordförandeskapet i Islamiska förbundet efter Abdirisak Waberi, som blev riksdagsman för Moderaterna. Under sin tid som förbundsordförande bjöd Omar Mustafa in ett flertal dokumenterat antisemitiska föreläsare.

Bland dessa kan nämnas den engelska journalisten Yvonne Ridley, som konverterade till islam efter att ha hållits som fånge av talibanerna i Afghanistan 2001 och därefter förvandlades till militant muslim och Israel-hatare. Enligt ett av Ridleys mer beryktade uttalanden finns judarnas tentakler överallt. En annan av de antisemiter Mustafa inbjudit, Azzam Tamimi, har förklarat att Israel är en cancer.

Omar Mustafa har själv twittrat om att Sverige borde skicka JAS-plan mot Israel, samt på Facebook gillat den islamiske ideologen Yusuf al-Qaradawi från egyptiska Muslimska brödraskapet. al-Qaradawi har sagt att den nazistiska judeutrotningen var ett gudomligt straff, men enligt Mustafa är al-Qaradawi ofta väldigt balanserad i sin retorik.

Det är orimligt att tänka sig att den socialdemokratiska valberedningen var omedveten om allt detta när den valde att plocka in Omar Mustafa i partistyrelsen. Däremot kom av allt att döma inställningen till kvinnor och HBTQ-personer som en chock. Att islamisk sinnade kommentatorer nu anklagar sossarna för rasism och islamofobi för att ha tvingat Omar att avgå, är bara ett försök att spela ut det oftast poänggivande rasistkortet.

En antisemitisk och/eller Israel-fientlig hållning har aldrig varit någon nackdel för den som velat göra karriär hos Socialdemokraterna i modern tid. Det bevisas eftertryckligt av att personer som Carin Jämtin och Veronica Palm avancerat till partitoppen. Båda är anhängare till Gazas terrorrörelse Hamas, som vill utplåna Israel från jordens yta och som lär sina barn från förskoleåldern att hata judar och hur ärorikt det är att bli självmordsbombare, och försökte in i det längsta försvara Mustafas plats i partistyrelsen.

Jämtin är väl, förutom sitt famösa förslag från senaste valrörelsen om att anställa butlers i Stockholms tunnelbana, mest känd för att på Facebook ha hyllat journalisten Donald Boström för dennes antisemitiska skröna i Aftonbladet 17 augusti 2009 om att Israel stjäl organ från dödade palestinier för att sälja dessa på svarta marknaden.

Du har verkligen gjort ett viktigt arbete med detta, skrev Jämtin på Facebook den gången.

Riksdagsledamoten Veronica Palm frågade sig i ett blogginlägg 2010, vilket påpassligt raderades mitt under Mustafa-debatten: Vem ska dom utvalda ska bränna nästa gång? Frågan är en övertydlig hänsyftning på de israeler som bebor staten Israel och samtidigt ett citat ur den kommunistiske trubaduren Björn Afzelius propagandasång Medan bomberna faller.

Veronica Palm förespråkar, liksom Carin Jämtin och övriga socialdemokratin, en palestinsk stat med huvudstad i Jerusalem. De är naturligtvis medvetna om att Jerusalem redan är Israels huvudstad.

Socialdemokraterna hade länge ett gott förhållande till Israel. 1962 besökte statsminister Tage Erlander det heliga landet och fotograferades bland annat guppande på Döda havets extremt salta vatten. Under 1960-talet undergick den S-ledda svenska utrikespolitiken med Olof Palme och Pierre Schori som chefsarkitekter emellertid en revolutionär vindkantring: Sverige började ge såväl verbalt som ekonomiskt stöd åt marxist-leninistiska och extremsocialistiska så kallade befrielserörelser i praktiken terroriströrelser i Tredje världen.

Som en naturligt följd av denna utveckling drogs stödet till Israel in för att i stället överflyttas till den militanta paraplyorganisationen PLO med Fatah och dess bisarre ledare Yassir Arafat som ledande part. Det definitiva trendbrottet inföll när Palme i samband med Sexdagarskriget 1967 stämplade Israel som angripare.

Det var ingen tillfällighet att det var i Stockholm som Arafat under ett möte med prominenta amerikanska judar 7 december 1988 gav läpparnas bekännelse åt Israels rätt att existera. PLO införde däremot inte någon motsvarande förändring i sina stadgar. Arafat hälsades på Arlanda med en björnkram av utrikesminister Sten Andersson.

PLO:s rätta ansikte framstod i tydlig dager då organisationen två år senare var bland de första som oförbehållsamt ställde sig på Saddam Husseins sida vid Iraks invasion av Kuwait, vilken ledde fram till Gulfkriget 1991.

Ingvar Carlsson körde som statsminister, efter mordet på Olof Palme 1986, på i samma antiisraeliska hjulspår som företrädaren. En viss tillnyktring skedde under Göran Perssons period som statsminister 1996-2006, och han besökte 1999 Israel som förste svenske regeringschef sedan Erlanders visit. Persson, som alltid haft en välvillig inställning till Israel och bland annat varit inbjuden talare hos Samfundet Sverige-Israel, var dock ensam i S-toppen om den attityden.

Perssons utrikesminister Anna Lindh var en av många Palmes flickor som var klart Israel-fientlig. När Judiska församlingens ordförande, Lena Posner-Körösi, talade vid ett proisraeliskt möte i Stockholm 2002 kritiserade hon Anna Lindh för att vara en skammens utrikesminister detta därför att Lindh fördömt israeliska svar på terrorattacker, men endast beklagat självmordbombarnas terror.

Lindh hade tidigare förargat den israeliska regeringen genom att i en intervju förklara, att det var den svenska regeringens målsättning att få israelerna att lyssna mindre på sin demokratiskt valde premiärminister och mer på moralkakorna från Stockholm. Mötesarrangören, Svensk Israel-information, hade inbjudit såväl Göran Persson som Mona Sahlin till mötet vars tema var Mot terror för fred, men båda avböjde.

Det faktum att Omar Mustafa nu valt att avgå från sina socialdemokratiska uppdrag innebär inte att Socialdemokraterna fått större förståelse för Israel som kämpar för sin existens. Stefan Löfven, partiledare och möjlig svensk statsminister efter valet 2014, hade exempelvis till partikongressen inbjudit Fatahs representant Husam Zomlot. När denne presenterades för kongressdeltagarna talade Löfven om Fatah som vår kära systerorganisation. Mig veterligt har varken Löfven eller någon annan toppsosse tagit avstånd från detta uttalande.

Omar Mustafas avgång borde vara ett gudasänt tillfälle för Socialdemokraterna att avsäga sig det besvärande arvet efter Palme, Schori och Sten Andersson. Tyvärr är chansen för att detta ska ske mikroskopisk. Banden med Fatah och PLO är alltjämt starka. Att därtill Ilmar Reepalu valts till ordförande i valberedningen tarvar knappast ytterligare kommentarer.

Det ska här inskjutas att Broderskapsrörelsen, tidigare Socialdemokraternas kristna organisation, för något år sedan ändrade sitt namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet, och nu huvudsakligen är en muslimsk stödorganisation och ivrig påhejare av det återkommande propagandajippot Ship to Gaza.

Mycket tyder dessutom på att islam och antisemitismen vinner terräng i svensk politik i stort. I riksdagen sitter Mustafas företrädare som ordförande i Islamiska förbundet, Abdirisak Waberi, i orubbat bo som representant för Moderaterna. Trots att han har minst lika radikala åsikter som Mustafa och till exempel förespråkar striktare förhållningsorder för kvinnor, sharialagar och månggifte.

I Miljöpartiet huserar riksdagsledamoten Mehmet Kaplan, mångårig muslimsk aktivist och Ship to Gaza-deltagare. Det har i debatten kring Omar Mustafa framkommit att Kaplan inbjudit bland andra Yvonne Ridley till sammankomster i riksdagen.

Protester mot behandlingen av Omar Mustafa kommer inte bara från socialdemokratiskt och muslimskt håll. Toppmoderaten Cecilia Magnusson, riksdagskvinna och ordförande för Moderaternas Göteborgs-distrikt, sade sig i en intervju i Expressen 14 april vara förvånad över trångsyntheten i Socialdemokraternas behandling av Mustafa. Hon citerade också Waberis roll i sitt parti:

Jag har fullt förtroende för Abdirisak både som moderat och muslim. Vi har religions- och föreningsfrihet i Sverige och Abdirisak har alltid agerat som en väldigt god företrädare för oss i Moderaterna.

Visst har vi religions- och föreningsfrihet i Sverige. Det betyder dock inte att våra partier har skyldighet att välja in muslimer och antimsemiter i riksdagen och partistyrelser.