En revolution i slowmotion

De europeiska nationalstaternas avhomogenisering banar väg för socialismen

Angela Merkel, David Cameron och Nicolas Sarkozy har alla svalt den politiskt korrekta kamelen och deklarerat att mångkulturen varit ett misstag. Tätt i hälarna på dem kommer nu brittiske Labour-ledaren Ed Miliband som, även om han inte riktigt dödförklarar multikulturen, åtminstone erkänner att hans parti förde en felaktig invandringspolitik när de satt vid makten.

Miliband avstod dock från att ta upp vissa aspekter av massinvandringen. I stället för att fokusera på invandringen från tredje världen, valde han att bara belysa problemen med EU-invandringen. Röde Ed är väldigt bekymrad över att de där irriterande polackerna ska ta med sig sitt ideologiska bagage till Storbritannien, särskilt deras historiskt sett välgrundade motvilja mot socialism, deras beundransvärda arbetsmoral och deras djupt kristna tro.

Om de eventuella baksidorna med muslimsk massinvandring fick vi inte höra ett ord. Denna öronbedövande tystnad är också påfallande hos Angela Merkel och övriga. När de europeiska väljarna fått höra att mångkulturen misslyckats, satt de klistrade framför skärmarna för att få höra vad som mer fanns att säga om detta, men ganska förutsägbart så kom det aldrig någon vidare-utveckling.

Jag misstänker att dödförklarandet av mångkulturen helt enkelt gjordes för att ställa sig in hos den desillusionerade och förvirrade väljarkåren, de som var på väg över till de påstått högerextrema partierna som vinner terräng över hela Europa. Jag misstänker dessutom att vår vänstervridna elit inte alls egentligen tycker att mångkulturen har misslyckats. I själva verket skulle jag vilja påstå att vänstern ser främjandet av denna ideologi som en strålande succé.

Mångkulturalismen hävdar att alla kulturer är lika bra och att ingen religion kan göra anspråk på att stå över en annan. Alla som tar avstånd från denna ideologi löper risken att förlora sin försörjning och till och med att åtalas för tankebrott det som numera döpts om till hatbrott.

Detta kunde kanske försvaras om alla, oavsett hudfärg eller religion, fått samma behandling men så är det inte. Infödda européer uppmanas ständigt att se på sig själva och sin historia med skuldkänslor. Vi har varit slavhandlare, rasister, mördare, imperialister och förtryckare. Om vår inställning inte rimmar med mångkulturens läror kallas vi bigotta, främlingsfient-

liga, islamofober och fascister.

För de icke-europeiska invandrarna i Västvärlden är mångkulturen något helt annat. Deras traditioner, kultur och religion lyfts alltid fram i ett positivt sken. Deras bidrag berikar vårt i övrigt unk-na samhälle. Deras mångfald hyllas och obegripligt nog blir historiens mest våldsamma, antisemitiska och kvinnofientliga härskarideologi, framställd som en freds-älskande och profeministisk religion som aldrig kritiseras.

Man kan betrakta mångkulturen på två sätt. Det ena är att se den som en nödvändig förutsättning för att främja den vänsterorienterade visionen om ett fredligt och harmoniskt samhälle i ett slags multietniskt nirvana.

Det något mindre välvilliga synsättet är att mångkulturen är ett statsunderstött redskap som används för att splittra samhället till den grad att det påminner om apartheid. Syftet är att förstöra nationalstaten, politiskt och mentalt avväpna de infödda befolkningarna och försäkra sig om att det civila samhället bryter samman. En sådan ofrån-komlig och anarkistisk situation kan då

användas för att införa fler och fler lagar och regler, som till sist utmynnar i ett totalitärt styre av socialistiskt slag i realiteten en revolution i slowmotion.

Jag ansluter mig till det mindre välvilliga synsättet. Inte för att jag lider av medfödda fördomar utan för att jag har dragit vissa slutsatser. Med andra ord, jag har noggrant studerat mångkulturen och människorna bakom den innan jag kom till den enda möjliga slutsatsen nämligen att mångkulturen är både farlig och ondskefull. Om den inte stoppas snart är den fullt kapabel att förgöra Västvärldens befolkningar.

Ed Milibands Labour hatar det ursprungliga Storbritannien med alla sina infödda, halvkristna, konservativa kapitalister som ägnar sig åt den avskyvärda sysslan att tjäna pengar och bli oberoende av den socialistiska staten.

Andrew Neather, som var talskrivare åt Tony Blair, erkände faktiskt att orsaken till deras vurm för massinvandring och mångkultur var att trycka upp mångfalden i ansiktet på högern.

Peter Sutherland är en annan medlem av den förrädarklass som propagerar för massinvandring och mångkultur. Tråkigt nog för oss är han dessutom FN:s särskilda sändebud för migrationsfrågor. Han har därför möjlighet att backa upp sina ord med gärningar, och hans ord är sannerligen bekymmersamma.

Sutherland går in för att Europas nationalstater måste avhomogeniseras så att EU kan förverkliga sina politiska ambitioner. Han förstår mer än väl att kombinationen av massinvandring och mångkultur oundvikligen kommer att infria detta mål. Det Peter Sutherland väljer att bortse från är att Europas ursprungsbefolkningar samtidigt kommer att tillintetgöras. Om jag inte missminner mig är detta i strid med flera av artiklarna i FN:s deklaration om folkmord.

I enlighet med mångkulturens läror blir infödda européer framställda som skamliga, skyldiga, icketroende, oenade och svaga, medan muslimer uppmuntras att känna sig stolta, enade, troende och starka. Om befolkningsutvecklingen och den mångkulturella apartheid fortsätter i sina nuvarande spår kommer ofrånkomligen den dag när de stolta, fanatiska och starka konfronterar de skyldiga, otrogna och svaga.

Om detta sker kan det bara sluta på ett sätt. Vi kan inte göra mycket åt befolkningsutvecklingen, men vi kan åtminstone exponera mångkulturen som den totalitära, rasistiska och folkmordiska ideologi den är. Först när en majoritet av väljarna har förstått detta, kan vi börja arbeta för att återföra den västerländska civilisationen till sin förlorade plats.

Paul Weston är ordförande för British Freedom Party.

Danska, Engelska

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".