EUs utrikesminister fördömer IS-terror men ursäktar palestinaarabernas terror

När IS-terrorister mördade ett 30-tal personer i Bryssel nyligen befann sig den Europeiska unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik i dagligt tal EUs utrikesminister Federica Mogherini på en pressträff i Jordaniens huvudstad Amman.

Efter att kort tid före pressträffen ha fått beskedet om massakrerna i Bryssel tvingades Mogherini avbryta sitt framträdande tillsammans med Jordaniens utrikesminister NasserJoudeh hon föll i gråt, gav Joudeh en kort kram och sprang därefter ut från pressträffen.
En mänsklig reaktion som inte bör ligga Mogherini till last, kan tyckas. Ska inte politiker också få visa känslor? Det är bara det att EU:s italienska utrikesminister förefaller ha ett ganska selektivt känsloliv.
När människor dör i hjärtat av Europa som en följd av islamistisk terror går det bra att låta tårarna flöda, men när samma typ av krafter mördar israeler på måfå som skett i en våg av blodiga attentat i Israel sedan i höstas tillrar inga tårar nerför Mogherinis kinder. På sin höjd uppmanar hon då båda sidor att iakttaga återhållsamhet och lugn och att inte vidtaga några oproportionerliga aktioner. Vi har hört samma banala klyschor förut, bland annat från vår egen utrikesminister Margot Wallström.

 

Federica Mogherini, född 1973, hade varit Italiens utrikesminister i knappt ett år när hon efterträdde baronsessan Cathrine Ashton som EUs utrikes- och säkerhetspolitiskt ansvariga 31 oktober 2014. Ashton i sin tur hade tillträtt denna genom Lissabonfördraget nyskapade post i december 2009.
Ashton, med ett förflutet i Tony Blairs Labour-ministär och i det brittiska överhuset, fick under sin femårsperiod i EU-ämbetet vidkännas såväl ris som ros. Ett omdöme löd så: Frånvarande. Och även när hon är närvarande finns där en känsla av frånvaro.
Den 17 år yngre Federica Mogherini inledde sin aktiva bana inom politiken genom medlemskap i den italienska Kommunistiska ungdomsfederationen 1988-1996 och gick över till Vänsterungdom efter kommunistpartiets upplösning och omvandling till ett socialdemokratiskt parti.
Utbildad statsvetare var Mogherini från 2000-talets början sysselsatt med internationella frågor och anslöt sig till det italienska Demokratiska partiet (DP) vid dess bildande 2007. Hon kom då att ingå i partigrundaren Walter Veltronis stab. Så småningom blev hon parlamentariker och 22 februari 2014 således utrikesminister i Matteo Renzis center-vänsterregering.

 

Som så många andra vänsteranhängare i vår tid har Federica Mogherini sedan ungdomen sympatiserat med palestinaaraberna i konflikten med Mellanösterns enda demokrati, den judiska staten Israel.
När Mogherini kort efter sitt tillträde som EUs högsta utrikesansvariga besökte FN-faciliteter i Gaza i november 2014 strax efter det senaste kriget mellan Israel och den islamistiska terrorrörelsen Hamas som kostade 2 140 människor livet utlät hon sig på följande sätt: Vi behöver en palestinsk stat det är det slutliga målet och det är hela den Europeiska unionens position.
Sådana uttalanden river naturligtvis ner applådåskor från det hopplöst anti-israeliska FN och den svenska S-MP-regeringen med dess bagage från Palme-åren. Däremot är de illavarslande för alla som är bekymrade över att det enda som den Palestinska myndigheten och den papperskonstruktion som ska föreställa en palestinsk enhetsregering verkligen tycks behärska någorlunda väl, är våld och terror i form av exempelvis raketbeskjutningar och bestialiska knivdåd riktade huvudsakligen mot den israeliska civilbefolkningen.

 

Mogherini har vidare varit en av de pådrivande krafterna när det gällt att säkra kärnvapenavtalet mellan den islamistiska skurkstaten Iran och de fem permanenta medlemmarna i FNs säkerhetsråd (USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Storbritannien) samt Tyskland och EU, som började implementeras 16 januari i år i form av hävda Iran-sanktioner.
När Iran satte igång med robottester som icke minst upprörde Israel, hävdade Mogherini att testerna, trots att hon erkände att de kunde framkalla spänningar i regionen, inte bröt mot det nyss ingångna kärnvapenavtalet.

 

Iranavtalet har hälsats med stor tillfredsställelse av den EU-byråkrati som Federica Mogherini är en hög representant för men emottagits betydligt mer skeptiskt i Israel, där premiärminister Benjamin Netanyahu menar att det utgör ett historiskt misstag. Avtalsskeptikerna anser att Iran mycket väl kan framställa kärnvapen trots avtalet, även om det kanske tar aningen längre tid.

Det som går som en röd tråd i Mogherinis internationella utsyn är hennes grundläggande känslomässiga sympatier för islam och för dess påstådda plats i den europeiska historien:
Islam håller en plats i våra västerländska källor. Islam tillhör Europa. Det håller en plats i Europas historia, i vår kultur, i vår mat och vad som betyder mest i Europas samtid och framtid. Tyck om det eller inte, detta är verkligheten.
David Pryce Jones, kolumnist i National Reviews nätupplaga, håller inte med om detta. Han träffar huvudet på spiken när han framhåller:
I sobra fakta har islams tillbakahållande, från slaget vid Tours och Konstantinopels fall ända fram till 9/11, under århundraden varit en stående aspekt av västerländsk historia. Och exakt vilken är islams plats i vår kultur?
 

Detta är onekligen en berättigad fråga, som jag inte kan se att Federica Mogherini har tillstymmelsen till svar på. Det faktum att några av våra maträtter bär arabisk prägel kan under alla omständigheter knappast vara skäl nog att välkomna underkastelsens ideologi (islam betyder som bekant just underkastelse) med de öppna armar Mogherini förespråkar.  Än mindre dess förnedrande kvinnosyn, dess barbariska sharialagstiftning och dess massiva intolerans.
Det är slutligen upprörande att Mogherini kan tala om hela den Europeiska unionens position när hon som ovan berör det föregivna behovet av en palestinsk stat, trots att en sådan aldrig existerat i världshistorien och trots palestinaarabernas oförmåga att kontrollera sina gränser.
EU består av 28 nationer vilka var och en har en egen utrikespolitik, och det är
ingenting annat än hybris om EUs utrikestaleskvinna är bekant med denna term från den europeiska civilisationens vagga att tala om en gemensam utrikespolitik för EU. Framförallt vore det upprörande om ett samlat Europa skulle fördöma Islamiska statens islamistiska terror i Bryssel och på andra platser, men ursäktar samma slags terror när den utövas av palestinaaraberna mot Mellanösterns enda demokrati.