INSÄNDARE: Sverigedemokraternas nya tvåfrontskrig

Sedan Sverigedemokraterna blev en potentiell maktfaktor i Sverige, vilket kan ha varit när Mona Sahlin tog debatten med Jimmie Åkesson i Kvällsöppet 2007 fram till att Jimmie Åkesson sjukskrev sig hösten 2014, upplevde jag den Sverigevänliga oppositionen som enad kring Sverigedemokraterna.

Alla höll givetvis inte med i allt de sa, men de flesta ansåg att Sverigedemokraterna var ett reellt alternativ för att förbättra och bygga upp det Sverige som övriga partier slagit i spillror.

Naturligtvis fanns det alternativ såsom Svenskarnas Parti och Motståndsrörelsen redan då, men samtliga större alternativa medieaktörer var pro-Sverigedemokraterna och den absoluta lejonparten av kritiken mot Sverigedemokraterna kom från de etablerade partierna, extremvänstern och deras sympatisörer, som alla tyckte att Sverigedemokraternas invandringspolitik var för hård och att partiet var högerextremt och rasistiskt. Dessa verklighetsfrånvända politiker och debattörer kunde Sverigedemokraterna allt som oftast argumentera ner, och stödet för partiet ökade i snabb takt.

 

När Jimmie Åkesson sjukskrev sig och Mattias Karlsson tog över taktpinnen kunde man snabbt ana en förändring, Sverigedemokraterna närmade sig de andra partierna (samtidigt som visserligen de andra partierna närmade sig Sverigedemokraterna) och det antirasistiska mittenpartiet Sverigedemokraterna fick nya fiender från det nationella hållet, utan att de blev kompisar med några av sina gamla motståndare.

Motståndet mot Sverigedemokraterna kulminerade i samband med att ledande personer ur SDU uteslöts ur partiet, och William Hahne som på demokratisk väg vunnit striden om SD Stockholm förvägrades att ta över landets viktigaste distrikt.

Fria Tider tog snabbt parti för SDU, och kritiken från andra alternativa medier lät inte vänta på sig. Motgift, Exponerat, Nyanserat, Motpol och Ingrid & Conrad började alla i större eller mindre utsträckning kritisera partiet.

 

Kärleksgranskning, att man försöker förbättra dem man stödjer, är naturligtvis viktigt och helt i sin ordning, problemet är att Sverigedemokraterna tar avstånd från sina vänner. De vägrar lyssna på den i all välmening framförda kritiken, och beter sig därmed på samma sätt som övriga partier behandlat Sverigedemokraterna i nästan ett decennium. Problemet för Sverigedemokraterna är att de nu hamnat i mitten, och därmed måste slåss mot två olika fronter.

De etablerade partierna kryper allt närmare Sverigedemokraternas ursprungspolitik, samtidigt som de mer radikalt nationella rörelserna tar mer och mer mark från sin kant. Motgift håller på att bli ett fullskaligt mediehus, Fria Tider kämpar mot SD och lyfter fram den identitära rörelsen med Daniel Friberg i spetsen, mer eller mindre radikala medborgargarden vaknar i olika städer, flygbladsutdelningen från motståndsrörelsen intensifieras och fler och fler som tidigare känt sig nöjda med Sverigedemokraterna har lämnat dem för mer extrema miljöer.

 

Kvar står Sverigedemokraterna med mindre och mindre rörelseutrymme. Att det blivit så är helt och hållet deras eget fel. När övriga partier närmat sig Sverigedemokraterna borde partiet naturligtvis tagit täten för en än restriktivare invandringspolitik och mer kritik mot genusflum, feminism och övriga frågor som inte har något stöd utanför journalistkåren. I stället gör man precis tvärtom: Man nöjer sig med att de andra partierna apar efter deras politik och säger att man är nöjda så länge deras politik genomförs. Man litar alltså på att de som under decennier förstört Sverige nu ska ställa allting till rätta.

Om SD tror att övriga partier håller vad de lovar, kommer troligtvis också deras väljare tro så. De som då gått från andra partier till Sverigedemokraterna känner därför att de lika gärna kan gå tillbaks till exempelvis Moderaterna eller Socialdemokraterna. Samtidigt kommer de som tycker att Sverigedemokraterna borde ta ledartröjan för att ytterligare förflytta den politiska kursen att söka sig till nya forum, och kvar blir ett urvattnat begränsat SD i det ständigt krympande utrymmet mellan de etablerade partierna och de mer radikala alternativa mediekanalerna och organisationerna.

 

Förutom att Sverigedemokraternas taktikval inneburit att partiets ökning stagnerat och att de till och med börjat minska i vissa mätningar, så har de tappat stora delar av sitt existensberättigande. Även om de skulle fortsatt öka, vad skulle det spela för roll? Ett parti som bara marginellt skiljer sig från de mer etablerade partierna kan naturligtvis inte rädda det i allt hastigare takt sönderfallande Sverige. För det krävs något annat, och ledartröjan i svensk nationell politik ligger nu i klädkammaren fri för någon annan att ta på sig

Den motvillige Sverigedemokraten