USAs socialistiske president och Kuba

Barack Obamas beramade besök på Kuba, den förste USA-president att besöka sockerön sedan Calvin Coolidges visit 1928, kom att hamna i bakvattnet av det internationella nyhetsflödet på grund av de bestialiska IS-attackerna i Bryssel. Av det som rapporterats framgår ändå med önskvärd tydlighet att Obama levde upp till sin tydliga status som USAs förste socialistiske president.

Obama inledde sitt besök i en av världens få kvarvarande kommunistiska diktaturer stilenligt, då han vid en pressträff uttryckte förhoppningen: Förhoppningsvis kan vi lära av Kuba att förbättra de mänskliga rättigheterna i Amerika // President Castro har, tror jag, påpekat att det enligt hans synsätt också är mänskliga rättigheter att se till att alla får en anständig utbildning eller sjukvård och har en grundläggande trygghet på ålderdomen.
Alla Kuba-kramares huvudargument för att tillståndet är ganska bra på den kommunistiska fängelseön är ju att det finns sjukvård och utbildning tillgängliga för alla. I verkligheten råder katastroftillstånd inom båda dessa områden då hjälper det inte långt att Kuba har högre läkar- och lärartäthet per capita än de flesta länder.

 
Litet elakt kan man kanske säga att det bästa med Kubas sjukvård är att den väl fyller sin funktion för den som inte är särskilt intresserad av att leva så länge som möjligt. Riktigt bra sjukvård existerar endast för det priviligierade samhällsskiktet med anknytning till regeringsadministrationen. För alla andra är den sjukvård som finns att erbjuda under all kritik.
Kubas sjukhus förfaller, och patienterna gör med tanke på de undermåliga sanitära förhållandena sannolikt bäst i att stanna hemma var detta hem nu är beläget om de önskar bevara liv och hälsa. De som av någon anledning ändå tvingas uppsöka sjukvården måste ta med sig egna sängkläder, handdukar och glödlampor, egen tvål och eget toapapper. Basala mediciner, exempelvis aspirin, är bristvaror och antibiotika betingar skyhöga priser på den svarta marknaden.
Läkarnas utrustning är, i den mån den alls existerar, till största delen antik. Stundom måste till och med latexhandskar återanvändas. Medan läkaryrket i Västvärlden medför hög status och höga löner, tjänar en läkare på Kuba knappast mer än den vanlige inkomsttagaren, det vill säga omkring 200 kronor i månaden.
Tidningen Miami Herald i Florida hade 2003 en artikel om en kubansk läkare som tvingades sälja fläsk från sitt hem för att klara ekonomin. Och chefen för Kubas armésjukvård visste ingen annan råd för att få ekonomin att gå ihop än att hyra ut sin bil som taxi på helgerna.

 

Kubas förre mångårige diktator, Fidél Castro, sa en gång: Jag hävdar att en av revolutionens landvinningar är att till och med de prostituerade är universitetsutbildade. Detta kan låta rätt imponerande, men då ska man ha klart för sig att Castros klämmiga konstaterande har en mörk baksida.
Med matransoneringar som öppnar dörren på glänt mot rena undernäringen är det nödvändigt för de kubanska familjer som vill överleva, att få tillgång till amerikanska dollar. Detta gör prostitution, även om framlidne vänstertrubaduren Björn Afzelius i en av sina låtar hävdar att Flickan i Havanna inte förekommer i Castros Kuba, till en lockande och ibland nödvändig inkomstkälla för talrika kvinnor.
Det kan alltså vara en smaksak om man vill betrakta prostituerade kvinnor som studenter eller kvinnliga studenter som prostituerade.
Klart är att många yrkesverksamma kubaner har tvingats överge såväl studier som sina ordinära yrken för att i stället jobba inom turistnäringen. Vill man inte prostituera sig kan man arbeta som bartender, uppassare, parkeringsvakt med mera i syfte att få tillgång till dollar.
Det kubanska utbildningssystemet, som imponerat på så många progressiva västerlänningar, inklusive Barack Hussein Obama, må vara bra och billigt i teorin men det leder inte till jobb som man kan försörja sig på. Inte ens för den som utbildar sig till läkare.

 

Förra gången en amerikansk president besökte Kuba var i januari 1928, då republikanen Calvin Coolidge (1872-1933, president 1923-1929) med omfattande entourage anlände till Havanna i syfte att lugna president Gerardo Machado om de höga amerikanska sockertariffer som var förödande för den sockerberoende kubanska ekonomin.
Coolidge hade som vicepresident efterträtt Warren G. Harding, som hade avlidit hastigt 1923 efter bara två år som president, men gjorde sig aldrig känd som någon kraftfull president. Han klagade ofta över att presidentämbetet tog hårt på krafterna, men det visade sig att han led av en hjärtsjukdom som ändade hans liv vid 60 års ålder.
Trippen till Kuba hade också som syfte att bemöta kritik beträffande USAs inblandning i Nicaraguas, Haitis och Dominikanska republikens inre angelägenheter samt att främja Coolidges fredsprojekt, vilket i augusti 1928 sammanfattades i icke-angreppsöverenskommelsen Kellog-Briand-pakten.
 

Någon succé blev Coolidges Kuba-resa dock inte sockerskatterna sänktes inte utan höjdes tvärtom något år senare, och någon väsentligt annorlunda amerikansk utrikespolitik kom knappast till stånd. När det gäller fredsansträngningarna sköts dessa definitivt i sank genom det militaristiska Japans, det fascistiska Italiens samt Nazitysklands framväxt, och elva år efter Coolidges besök då var han själv död sedan sex år ? bröt Andra världskriget ut.
President Coolidges besök ägde rum under den amerikanska förbudstiden och blev herostratiskt ryktbart sedan det framkommit att många i presidentens ressällskap festade, horade och söp som svin dock inte presidenten själv, även om det ett tag misstänktes att så var fallet.

 

Vid presidenterna Barack Obamas och Raúl Castros gemensamma presskonferens i Havanna kom, icke oväntat, USAs handelsembargo både Obama och Castro kallade detta felaktigt för handelsblockad som inleddes 7 februari 1962 upp på dagordningen. Mycket kan göras om USAs blockad lyfts, citerades den 84-årige Castro utan att dock närmare specificera exakt vad som kunde göras.
Obama svarade i sitt anförande, som var nästan lika långt som den notoriskt långpratande kubanske ledarens, att frågan om hur snabbt det kan gå att avbryta handelsembargot är avhängigt av hur de båda länderna kan lösa de skillnader som finns avseende synen på mänskliga rättigheter. Det finns ett stigande intresse i kongressen för att blockaden (sic!) skall lyftas, sa Obama. Som dessutom informerade om att han och Castro planerar mötas igen senare under året för att diskutera frågan om de mänskliga rättigheterna.
En amerikansk reporter frågade den kubanske presidenten varför Kuba fortfarande har politiska fångar. Castro förnekade indirekt att så är fallet då han svarade: Ge mig en lista på politiska fångar och jag ska frige dem. Det är känt att Kuba under kommunistregimens höjdpunkt på 1970-talet kan ha hållit så många som 25?000 personer inspärrade av politiska skäl, men under senare år har frisläppanden skett vid flera tillfällen. Hur många som återstår är oklart.

 
Alldeles upprenbart är emellertid att politiskt fritänkande ännu inte tillåts på Kuba. Detta demonstrerades med all ackuratess bara några timmar innan planet med USAs president landade på kubansk jord: Polisen föste då in ett 50-tal personer från rörelsen Damas de blanco (Damer i vitt) i sina fordon och förde dem till fängsligt förvar för att den regimkritiska gruppen inte skulle störa harmonin vid toppmötet.
Majoriteten av den amerikanska kongressen är fortfarande, trots islossningen mellan USA och Kuba, ännu inte redo att avbryta det mer än halvsekelgamla embargot mot Kuba, som bland annat förbjuder amerikanska medborgare att besöka Kuba samt att göra affärer med kubanska affärsintressen. Brott mot embargot kan bestraffas med upp till tio års fängelse och 250?000 US-dollar i böter. Här mer fakta om handelsembargot mot Kuba och varför detta inte kan anses utgöra en blockad, trots att Obama och Castro använde just detta ord.
Embargot har emellertid lindrats under Obamas presidenttid, och i dag tillåts familjeresor till Kuba. Vanliga turistresor är dock fortfarande förbjudna. Summan som kubanska flyktingar i USA tillåts skicka till släktingar på Kuba har höjts från 500 dollar till 2000 dollar per kvartal.

 

I de pågående amerikanska primärvalen har det ibland påståtts i medierna att den 74-årige Vermont-senatorn Bernie Sanders, som fortfarande hoppas kunna göra storfavoriten Hillary Clinton rangen stridig som det demokratiska partiets presidentkandidat vid valet i november, kommer att bli den förste socialisten någonsin i Vita huset om han mot all förmodan först skulle besegra Hillary och därefter republikanernas kandidat.
Det är en gåta för mig och säkert många andra iakttagare att någon kunnat missa att den förste socialisten i den amerikanska presidentboningen i Washington DC är dess nuvarande hyresgäst: Barack Hussein Obama. Redan när han bodde på Hawaii som ung kom Obama i kontakt med vänsterpolitiska överväganden i form av den radikale svarte skribenten Frank Marshall Davis, bördig från Kansas och medlem i det amerikanska kommunistpartiet. Eftersom den unge Obamas fader inte fanns på plats blev Marshall ett slags fadersgestalt för Obama.

 
När Obama som 18-åring 1979 flyttade till Kalifornien och Occidental College kom han att röra sig i marxistiska och även feministiska kretsar. När han flyttade till New York och började studera statsvetenskap och internationella förbindelser vid Columbia University i början på 1980-talet, blev han alltmer involverad i vänsterpolitik och deltog i marxistisk-socialistiska konferenser och afrikansk-kulturella tillställningar i Brooklyn.
Vid 24 års ålder blev Barack Obama 1985 i Chicago, Illinois communuty organizer för ett kommunalt utvecklingsprojekt och tillämpade då den så kallade Alinsky-modellen i sin samhällsagitation betalda vänsterdemagoger skulle enligt denna modell driva upp ett missnöje i bostadsområden med sin aggressiva agitationsstil. Unge Obama visade sig vara som klippt och skuren för uppgiften och lyckades övertyga alltfler afro-amerikaner om hur eländigt de egentligen hade det, och att allt var det vita etablissemangets fel.
 

Efter juristutbildning vid Harvard Law School blev Barack Obama, liksom så många andra amerikanska politiker, yrkesverksam inom juridiken. Han fick anställning vid en advokatfirma i Chicago och började 1993 undervisa vid University of Chicago i Illinois. Obamas politiska karriär inleddes med att han blev invald i Illinois delstatssenat för demokraterna 1996. Han blev här den fulländade progressive politikern och tog 2002 ställning mot ett amerikanskt krig i Irak.
2004 valdes Obama in i USAs senat i Washington, och när tidskriften National Journal 2007 gjorde en studie av amerikanska politikers lifetime voting records visade det sig att Obama var den mest socialistiske av alla senatorer: Han hade röstat till vänster i 95,5 procent av frågorna 2007 och fick ett sammanlagt snitt på 88,0 procent. Året därpå valdes han till USAs president.
Obama hade alltså ett mer vänstervridet sätt att ta ställning i politiska sakfrågor i den amerikanska senaten än den man som man säger skulle kunna bli den förste socialistiske presidenten i Vita huset Bernie Sanders, som invaldes i senaten två år efter Obama. Mer om socialisten Barack Obama, bland annat om hans mångårige vän, den gamle Wheaterman-terroristen Bill Ayers (bland annat beryktad för uppmaningen Döda era föräldrar) i en artikel av mig i tidskriften Contra här:

 

Jag är tämligen övertygad om att den övertygade socialisten Barack Obama, när han ser tillbaka på sin tid som president under åtta år, kommer att räkna det historiska besöket på Kuba som en av sina absolut största bedrifter. Obama har motiverat islossningen mellan USA och Kuba med att det Kalla kriget är slut, vilket naturligtvis är sant. Kallt krig eller inte Kuba är alltjämt en kommunistisk enpartistat, och det finns inte mycket som talar för att det kommer att bli annorlunda med upptinade förbindelser med USA.

 

 

 

 

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".