Esterna har fått nog av främmande makter

Det estniska folket har mestadels i sin historia tvingats lyda under främmande makt. Tyskar, svenskar och ryssar är bara några av dem som varit herrar över esterna ett öde de delar med många andra små etniciteter.

I vår serie om invandring och EUs medlemsländer har turen kommit till vårt grannfolk esterna på andra sidan Östersjön. För folk som känt att deras etnicitet är hotad är nationalism inget fult eller främmande. Esterna har lytt under tyskar, svenskar och ryssar, men ibland har en reva uppstått i den mörka skyn och esterna har gripit tillfället och utropat sin egen stat.

Så gjorde de i kölvattnet av Första världskriget, då Ryssland inte kunde hålla greppet om alla folk de styrde över. Men ryssarna kom tillbaks i skepnad av det kommunistiska Sovjetunionen, och gjorde Estland till en delrepublik i denna union där massvis med folkgrupper skulle samsas med ryssar som primus motor. Det varade till 1991 då esterna såg en möjlighet att bli fria och tog den.

 

Sovjet var ingen större vän av etniciteter och landet var på god väg att lyckas i sitt uppsåt att utradera vissa folkslag och omvandla dem till sovjetmedborgare utan etniska rötter. Under mellankrigstiden, då Estland var självständigt, utgjorde esterna nästan 90 procent av befolkningen. Efter 47 års Sovjetstyre hade den siffran sjunkit till lite drygt 60 procent. Om kommunisterna hade fått ytterligare ett halvsekel på sig hade esterna sannolikt bara varit ett av många folkslog i sitt eget land. Utifrån dessa historiska perspektiv kan man förstå hur den estniska politiken fungerar vad det gäller etnicitet och nationalism.

Apropå folkgrupper i Estland kan nämnas att cirka tiotusen estsvenskar bodde i landet fram till slutet av Andra världskriget. De bodde framförallt på de stora öarna Dagö och Ösel och på lilla Runö som nästan var helsvensk, men även längs kusten. Där hade de och deras förfäder bott sedan medeltiden. När Röda Armén 1944närmade sig flydde de flesta av dessa svensktalande till Sverige. I dag räknar den svensktalande gruppen i Estland bara några få hundra.

 

Estland tillämpar jus sanguinis, det vill säga blodsband för att få medborgarskap. Utöver det kan man bli naturaliserad och för det ställs ganska höga krav man ska ha varit bosatt i landet under minst 8 år och ha goda kunskaper i landets språk och kultur. Långt ifrån de låga svenska kraven alltså. I dag får Sverige nya medborgare som inte vet vad vår kung heter eller ens kan säga tack på svenska. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har för övrigt nyligen lyft frågan och krävt skärpta krav för medborgarskap.

När Estland återigen blev självständigt 1991 återinfördes jus sanguinis, en lag som tillkommit under slutet av den förra självständighetstiden, men regelverket har på sistone mjukats upp en del. Bland annat har man sänkt språkkraven för medborgarskap för äldre personer och gett barn som är födda i Estland av föräldrar med obestämt medborgarskap (kan vara alla möjliga före detta etniciteter från det gamla Sovjet) rätt till estniskt medborgarskap.

 

När man diskuterar befolkningsfrågan i Estland kan det vara av intresse att veta att befolkningen minskat sedan den senaste självständigheten. Förklaringen är en kombination av låga födelsetal och stor utflyttning. Födelsetalen var nere i katastrofala 1,28 barn per kvinna när det var som lägst 1998, men har ökat en aning på senare år till cirka 1,6 barn per kvinna.

Detta är dock fortfarande för lågt, för att befolkningen inte ska minska krävs minst 2,1 barn per kvinna. Utflyttningen handlar främst om ryssar och andra östeuropéer som flyttar hem till sina ursprungsländer. Många av dem hade under Sovjetstyret utgjort den politiska och militära eliten, men har fanns även en hel del industriarbetare vars arbeten försvann.

 

Stefan Löfven vädjade i fjol till övriga EU-länder att ta sitt ansvar  när den stora folkvandringen ifjol höstas inriktade sig på Sverige och Tyskland. Hur såg esterna på detta?

De har envist hållit fast vid sin mycket restriktiva linje. Esterna vill absolut inte att EU ska lägga sig i och tilldela landet kvoter, något som naturligtvis inte uppskattas av EU-byråkraterna.

Estland tar i snitt emot ett 80-tal asylansökningar per år i princip alla får avslag. Under de senaste 18 åren har de tagit emot knappt 700 asylsökande. Estland har alltså uthärdat trycket från omvärlden och hållit på sina egna principer.

 

Det folkliga motståndet mot flyktingar från främmande kulturer är kompakt och de politiskt korrekta som förpestar Sverige lyser med sin frånvaro i Estland. Ett folk som likt esterna fått lida så mycket genom historien värdesätter sitt land dyrt. En hel värld av skillnad från de många svenskar som verkar tycka att deras fosterland mest är en pinsam historia, och liksom Annie Lööf är beredda att ta emot tiotals miljoner utomvästliga invandrare.

Svenska journalister tävlar i att måla ut våra grannar som urbota rasister, inte minst de på Dagens Nyheter. Skrattar bäst som skrattar sist, säger esten och ser framtiden an med tillförsikt.

Arvid Klegg

 

Övriga delar i artikelserien:

Portugal

Polen

 

 

 

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".