Blir Hillary den första presidenten som döms till fängelse?

På TV4s valvaka från de amerikanska primärvalens Super Tuesday kunde vi se två huvudkandidater utkristallisera sig: Republikanernas Donald Trump och Demokraternas Hillary Clinton, vilka båda vann sju delstater. Kanalens agenda var tydlig. Ingen av de aktörer som syntes i rutan ifrågasatte Clinton, medan Trump utsattes för en minutiös kritisk granskning. 

För säkerhets skull sände TV4 dagen efter valvakan en propagandistisk anti-Trump-film med titeln Donald Trumps galna värld, som framställde Trump som en amoralisk skojare som huvudsakligen stöddes av mindre vetande vita och outbildade bonnläppar.
Det finns nog få som kan tänka sig att TV4 eller någon annan svensk teve-kanal skulle visa en liknande film om Hillary Clinton, trots att den demokratiska före detta senatorn och utrikesministern i kritiska USA-medier framställs som en notorisk lögnerska och dessutom är föremål för en FBI-undersökning som i värsta fall kan ge henne en fängelsedom efter valet. En nyvald amerikansk president som tvingas krypa in i kurran det vore onekligen en sensation som heter duga

 

Oavsett vem som vinner USAs presidentval om åtta månader så kommer vederbörande att bli historisk. Skulle den republikanske outsidern, fastighetsmagnaten Donald Trump, segra blir han den förste icke-politikern eller icke-militären att bli president; hittills har alla presidenter återfunnits i någon av kategorierna guvernör, senator, före detta hög militär eller vicepresident.
Vinner Hillary blir hon den första kvinnliga presidenten. Segrar mot förmodan hennes demokratiske medtävlare, socialisten Bernie Sanders, blir han den förste judiske presidenten i världens mäktigaste stat och dessutom den äldste någonsin i Vita huset med sina då 75 år.
Om Trump skulle få ge sig mot någon av sina republikanska rivaler blir det likadant, det vill säga historiskt. Båda Ted Cruz, senator från Texas sedan 2013, och Marco Rubio, Florida-senator sedan 2011, kan betecknas som latinos: Rubios föräldrar är immigranter från Kuba, varifrån också Cruz pappa ursprungligen kommer (modern är amerikanska från Delaware).
 

Beträffande Ted Cruz finns ytterligare en egenhet att notera. Han är nämligen född i Calgary i Kanada, låt vara av föräldrar av vilka modern var amerikansk medborgare. Enligt amerikansk lagstiftning måste den som väljs till landets president vara en natural born citizen, och enligt tidigare praxis har amerikanska presidentkandidater som varit födda utomlands räknats som det.
Således var såväl George Romney, republikansk kandidat till partiets nominering 1968, som John McCain, nominerad i valet 2008, födda utanför Förenta staternas gränser Romney i Mexiko, McCain i Panama. Dock har ingen amerikansk president hittills varit född utomlands, även om det funnits tvivel beträffande Barack Obamas födelseland.

 

Donald Trump har hittills gått fram som en veritabel ångvält i de amerikanska primärvalen, något som framkallat frossbrytningar inom Grand Old Partys (det republikanska partiets officiella beteckning) etablissemang. Med andra ord råder en bred spricka mellan parti och väljare. Partiet betraktar Trump som en oberäknelig, kanske farlig figur som inte går att kontrollera, under det att väljarmajoriteten ser honom som en frisk fläkt som får saker och ting gjorda alltså en välbehövlig kontrast gentemot de vanliga, ofta ganska färglösa yrkespolitikerna. I de båda senaste valen hade Barack Obama heller inga problem att besegra republikanerna John McCain (2008) och Mitt Romney (2012).
GOP-eliten söker nu närmast panikartat hitta ett sätt att sätta stopp för The Donalds framfart. Längst hittills har Mitt Romney gått. Han kallade i ett tal i Salt Lake City i Utah nyligen Trump för både bluffmakare och bedragare och förordar taktikröstning i syfte att sätta stopp för den i folkdjupet så populäre miljardären. Delvis är Romneys obalanserade utfall säkert ett sätt att ge betalt för gammal ost, då Trump tidigare under sin kampanj gått hårt åt Romney.
 

Frågan är dock varför någon skulle lyssna på Mitt Romney, guvernör i Massachusetts 2003-2007, som efter ett misslyckat försök att vinna GOP-nomineringen 2008 förlorade mot Barack Obama 2012. Många ser honom som en usel förlorare som nu inte tvekar att splittra partiet för att komma åt den personlige fienden Donald Trump.
Skulle det osannolika men inte helt otroliga inträffa, att Mitt Romney utses till republikansk presidentkandidat som något slags kompromissalternativ, kommer även han att bli historisk om han når ända fram till Vita huset han blir i så fall den förste mormonen att bli amerikansk president.
 

Trump och Romney har emellertid inte alltid varit fiender. I samband med de republikanska primärvalen 2012 ställde sig Trump bakom Romneys kandidatur. Romney tackade med följande ord: Donald Trump har visat en extraordinär förmåga att förstå hur vår ekonomi fungerar Det betyder mycket för mig att få stöd från Mr Trump.
Det är således upplagt för en bitter och uppslitande holmgång mellan Donald Trump, som ändå backas upp av ledande republikanska figurer som New Jersey-guvernören Chris Christie och Alabama-senatorn Jeff Sessions, och GOP-eliten. Glöm inte heller förra Alaska-guvernören och vicepresidentkandidaten Sarah Palin, den så kallade Teaparty-rörelsens favorit. Det är fullt möjligt att nomineringen inte kommer att avgöras förrän på det republikanska partikonventet i Cleveland i Ohio 18-21 juli. Innan dess kan dock mycket ha hunnit hända.

 

 

Om Donald Trump skulle ta hem de viktiga primärvalen i Florida respektive Ohio där vinnaren lägger beslag på alla delegater torde hans nominering vara så gott som säkrad. Om det republikanska partiet har någon självbevarelsedrift kvar har det därtill all anledning att fundera över vad det skulle innebära för partiets framtid, om det genom taktiskt rävspel skulle föra fram en etablissemangskandidat, som exempelvis Romney, i syfte att hindra folkets man Trump som har fört helt nya väljarkategorier till partiet så här långt under primärvalskampanjen.
Skulle Trump känna sig alltför motarbetad av GOP är det också möjligt att han lämnar partiet och kör vidare som oberoende kandidat.

 

Ett av de argument som brukar anföras mot Donald Trump som republikanernas kandidat är att han skulle ha små möjligheter att besegra demokraternas troliga kandidat Hillary Clinton. Detta må vara sant eller ej, men faktum är att Hillary har substantiella problem själv, främst inom två områden.
Det första av dessa går tillbaka till angreppen på USAs diplomatiska representation i Benghazi i Libyen 11 september 2012 då fyra personer dödades däribland ambassadören J. Christopher Stevens och utrikestjänstemannen Sean Smith och ett flertal skakades i en islamistisk attack utförd av den al-Qaida-anknutna grupperingen Ansar al-Islam.
Den amerikanska administrationen med president Obama i spetsen och Hillary Clinton som utrikesminister har utsatts för envisa anklagelser om att man hade förhandskunskap om attacken men inte gjorde någonting för att förhindra den.
Efteråt ska man ha mörkat sitt handlande, eller rättare sagt brist på sådant.
 

Det andra området gäller Clintons användande av sin privata e-post i stället för den regeringsrelaterade e-posten när det gällde officiell korrespondens. Detta kom fram i samband med senatsförhör angående anklagelserna om mörkande av Benghazi-händelserna.
Den federala polisen i USA, FBI, ville länge varken bekräfta eller förneka att organisationen granskar Hillary Clintons agerande, men i början på februari kom en sådan bekräftelse. Nyligen meddelades att Bryan Pagliano, som skötte Clintons privata e-postsystem, givits åtalsimmunitet vilket tyder på att ett åtal mot Hillary Clinton förbereds. FBI har dock meddelat att undersökningarna inte kommer att bli färdiga förrän efter presidentvalet i november.
Det är känt att omkring 32 000 av Clintons e-postmeddelanden raderats, men det har ändå gått att med hjälp av avancerad datateknik få fram att drygt 2 100 av dessa innehållit hemligstämplad i en del fall topphemlig information.

 

I svenska medier har vi haft närmast obefintliga möjligheter att följa turerna kring de delvis mycket allvarliga anklagelserna om Hillary Clintons sätt att sköta sitt ansvarstyngda uppdrag som Förenta staternas utrikesminister under Barack Obamas första mandatperiod; hon lät John Kerry ta över jobbet för att kunna ägna sig på heltid åt sin presidentvalskampanj. I den svenska bevakningen av de pågående primärvalen har kritiken och anklagelserna mot Clinton, i de fall dessa alls kommit på tal, berörts med mycket lätt hand.
Det är ju ett känt faktum att den svenska mediebevakningen av amerikanska presidentval alltid präglats av starka sympatier för Demokraterna, som våra så kallade USA-experter förstår sig på därför att deras politik anses påminna om vår egen politiska tradition, medan Republikanerna utmålas som konstiga, otillbörligt högervridna eller rentav en fara för världen.
Det sätt på vilket Donald Trump nu skildras måste sägas vara helt typiskt för detta synsätt.

 

 

 

 

 

 

 

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".