Lars Hedegaards försvarstal i rätten i dag

I dag ställdes Dispatch Internationals danske chefredaktör Lars Hedegaard inför rätta i Köpenhamn för att trots namnförbudet flera gånger ha publicerat namnet på den muslimske man som 5 februari 2013 försökte mörda honom. I sitt försvarstal menade Hedegaard att hans egen rätt till sitt liv övertrumfar attentatsmannens rätt att vara anonym. Läs hans tal nedan, på svenska och danska. Dom meddelas fredag 4 mars.

 

Ärade domstol

Det vore mig främmande att försöka lära rätten något om juridik, särskilt som jag inte är jurist. Men jag är historiker och vill i detta sammanhang ta upp ett särskilt inflytelserikt historiskt dokument, nämligen den amerikanska självständighetsförklaringen från 4 juli 1776.

I en av dess mest berömda formuleringar heter det: Vi anser att dessa sanningar är självklara: att alla människor är skapade lika, att de av sin skapare har utrustats med vissa oförytterliga rättigheter; att liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa rättigheter.

Den första omistliga rättigheten är alltså rätten till liv. Det betyder att rätten till liv inte är något vi fått till skänks av kungen, Folketinget eller domstolarna. Vi har denna rättighet enbart till följd av det faktum att vi är människor.

Men när vi nu har denna omistliga rätt så följer också att vi har rätt att skydda våra liv, om andra inte kan eller vill. Denna rätt använde jag mig av 5 februari 2013 då jag tvingades övermanna en terrorist som kommit för att skjuta mig. Och det var samma rätt jag använde mig av när jag i mitten av oktober 2014 nämnde namnet på min attentatsman.

Min situation var vid denna tidpunkt att polisen en och en halv månad tidigare hade meddelat mig att B.H. hade släppts ur fängelset, och att ingen dansk myndighet visste var han befann sig. Jag hade den gången inget personskydd. Alla och envar kunde hur lätt som helst skjuta ner mig om jag vågade öppna min dörr eller gå en tur på gatan. Det fanns inga gränskontroller, vare sig i Sverige eller Danmark, och det hade varit en smal sak för det otursamma postbudet att åka till Sverige, köra över bron och återuppta jakten på mig.

Därför använde jag mig av självförsvarsmetoden att göra attentatsmannens namn, bild och andra personliga fakta så kända som möjligt utifrån perspektivet att det skulle vara till min fördel om andra kunde uppmärksamma var han fanns.

Om jag ska dömas för det så har domstolen i realiteten tagit ifrån mig rätten att efter bästa förmåga försvara mitt liv.

Jag har noterat att advokaturchefen vid Köpenhamnspolisen har anklagat mig för att visa bristande respekt för rättsväsendet. Inget kunde vara mera felaktigt. Jag hyser den största respekt för rättsväsendet och önskar därför att det visar respekt för sig självt så att andra också kan göra det. Och om hänsynen till attentatsmannens eventuella kränkning ska väga tyngre än min rätt att försvara mitt liv, så är jag rädd för att den allmänna rättskänslan kommer att lida skada. Särskilt i en situation där argumenten om hänsyn till sakens utredning redan fallit i och med att polisen gärna vill att namnförbudet upphävs.

Slutligen bara detta: Det talas då och då om Danmarks rykte utomlands. Jag har på senaste tiden talat med flera upplysta och välutbildade människor på båda sidor Atlanten som skakar på huvudet åt att jag som faktiskt är offret i detta mål dras inför rätta. Och jag kan försäkra att deras förvåning inte blir mindre om jag nu ska dömas, medan min attentatsman fritt kan resa runt och planlägga nya illdåd.

 

 

Høje Ret

Det ligger mig fjernt at ville belære retten om jura, især fordi jeg ikke er jurist. Jeg er til gengæld historiker og vil i denne sammenhæng fremdrage et særdeles indflydelsesrigt historisk dokument, nemlig Den Amerikanske Uafhængighedserklæring af 4. juli 1776.

I en af dens berømteste formuleringer hedder det: Vi anser disse sandheder for selvindlysende, at alle mennesker er skabt lige, og at de af deres Skaber har fået visse umistelige rettigheder, heriblandt retten til liv, frihed og stræben efter lykke.

Den første umistelige rettighed er altså retten til liv. Det betyder, at retten til liv ikke er noget, vi har fået skænket af kongen, Folketinget eller domstolene. Vi har denne ret alene i kraft af, at vi er mennesker.

Men når vi har denne umistelige ret, følger det også, at vi har retten til at beskytte vores liv, hvis andre ikke kan eller ikke vil. Denne ret benyttede jeg mig af den 5. februar 2013, da jeg var nødsaget til at nedkæmpe en terrorist, der kom for at skyde mig. Og det var den samme ret, jeg henholdt mig til, da jeg i midten af oktober 2014 nævnte navnet på min attentatmand.

Min situation var på det tidspunkt, at politiet halvanden måned forinden havde meddelt mig, at B.H. var ude af fængslet, og at ingen dansk myndighed vidste, hvor han befandt sig. Jeg havde dengang ingen personbeskyttelse. Enhver kunne så let som ingenting skyde mig ned, hvis jeg vovede at åbne døren eller gå en tur på gaden. Der var ingen grænsekontrol, hverken i Sverige eller Danmark, og det ville være en smal sag for det uheldige postbud at tage til Sverige, køre over broen og genoptage jagten på mig.

Derfor greb jeg til den selvforsvarshandling at gøre attentatmandens navn, billede og andre personlige fakta så kendte som muligt ud fra den betragtning, at det ville være til min fordel, hvis andre blev opmærksomme på hans færden.

Hvis jeg skal dømmes for det, så har domstolen i realiteten frakendt mig retten til efter bedste evne at forsvare mit liv.

Jeg har bemærket, at advokaturchefen I Københavns Politi har anklaget mig for at udvise manglende respekt for retsvæsenet. Intet kunne være mere forkert. Jeg nærer den største respekt for retsvæsenet og ønsker derfor, at det udviser respekt for sig selv som forudsætning for, at andre også kan gøre det. Og hvis hensynet til en attentatmands eventuelle fornærmelse skal vægte mere end min ret til at forsvare mit liv, er jeg bange for, at den almindelige retsfølelse vil lide skade. Ganske særligt i en situation, hvor argumentet om hensynet til sagens efterforskning er faldet til jorden i og med, at politiet gerne ser navneforbuddet ophævet.

Til slut blot dette: Der tales fra tid til anden om Danmarks omdømme i udlandet. Jeg har på det seneste talt med flere oplyste og veluddannede mennesker på begge sider af Atlanten, der ryster på hovedet over, at jeg som dog er offeret i denne sag skal trækkes for retten. Og jeg kan forsikre, at deres forundring ikke bliver mindre, hvis jeg nu skal dømmes, mens min attentatmand frit kan rejse rundt og planlægge nye ugerninger.

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".