INSÄNDARE: Trygga SD-företrädare efterfrågas!

Partiledardebatter är heliga tillfällen i vårt hem, oavsett om de sker i riksdagen eller i SVT Agenda. En av få familjeangelägenheter i en villa där barnen är i utflyttningsbar ålder. Andra tillfällen där politiker ges utrymme, såsom Almedalsveckan, ligger oss också varmt om hjärtat.

Då jag råkar vara familjens enda Sverigevänliga individ, så efterföljs dessa tillställningar ofta av hektiska diskussioner. I ärlighetens namn börjar diskussionerna ofta redan under själva debatten.

Sedan jag, som så många andra, vaknade upp ur den vänstervridna världen och insåg vartåt vårt land barkar så har jag aldrig haft problem med att hitta argument för mina åsikter. Jag märker i såväl kommentarsfält på alternativa medier som i diverse Sverigevänliga podcasts hur vattentäta argument haglar och man känner sig väldigt trygg i att ha dessa som företrädare och använda deras argumentation i debatter. Detsamma gällde de båda före detta SDU-topparna Gustav Kasselstrand och William Hahne, som med stor pondus och entusiasm allt som oftast mosade sina debattmotståndare och tillintetgjorde deras hitte på-argument. Även på forumet Flashback finns otroligt många synnerligen skarpa formuleringar att ta del av.

 

I dagens Sverigedemokraterna ser jag dock ingenting av detta, det är som om företrädarna inte längre tror på sin politik. De ursäktar sig, kommer med svaga argument mot öppna mål och det är inte sällan jag sitter i tv-soffan och ifrågasätter varför Jimmie Åkesson inte säger si, varför Paula Bieler inte säger så och varför Jomshof talar tyst och tillbakadraget i stället för att slå på stora slagtrumman.

Nu när Sverigedemokraternas uppåtgående trend stagnerat blir detta tydligare än någonsin. Övriga partier har börjat bedriva SD-liknande politik, åtminstone säger de sig göra det i ett sista hopp om att inte tappa fler väljare. I stället för att sätta hårt mot hårt, och ifrågasätta det 9-åriga carte blanche sjuklövern gett folkutbytet och folkmordet på svenskarna, nöjer de sig med att konstatera att det viktigaste är att deras politik går igenom och att de trots allt fortfarande ligger på höga nivåer. Stridsmoralen har sannerligen fallit!

 

Det ska sägas att ibland dyker det upp tillfällen då man är stolt över sina företrädare, exempelvis best of-videor med Jimmie Åkesson samt vissa anföranden av Kent Ekeroth som är i absoluta toppklass. Men allt som oftast sitter man alltså och oroar sig för vad ens företrädare ska säga, och ifrågasätter vad de sa. I Björn af Kleens smutskastningsreportage i Dagens Nyheter om den nya högern fångade han faktiskt ett riktigt bra citat av William Hahne, som när han kritiserade SDs företrädare sa: Åk till ett stort SD-arrangemang, åk till Landsdagarna, man får ta fram skämskudden. Därefter berättade Hahne att de uppfattar sig själva som motsatsen till stolpskotten i riksdagen, och jag kan inte annat än att hålla med. Det finns en vältalig, intellektuell nationell rörelse. Denna måste Sverigedemokraterna välkomna, inte fascistförklara på det sätt Mattias Karlsson gjort med till exempel Motpol och nu senast Folkets Demonstration.

 

Jag vet av egen övertygelse, efter egna möten, att det finns 100-tals personer i det här landet som på ett synnerligen bra sätt hade kunnat företräda Sverigedemokraterna i riksdagen. Som hade kunnat föra sig propert, argumentera korrekt och fullkomligt briljera på den svenska politiska scenen.

Jimmie Åkesson och det gamla gänget ska ha all respekt för att de orkade kämpade genom mediernas piskor och folkets hat, hur de tog den lilla gruppen människor till vad den är i dag. SD är trots allt med i fighten om förstaplatsen i svensk politik.

Det finns bara ett problem. Med den politik som SD förespråkat, jämfört med den som övriga förespråkat fram till för bara någon månad sen, är det ett kapitalt misslyckande att SD inte sedan länge har egen majoritet.

Med rätt företrädare och budbärare hade de haft det.

 

Den motvillige Sverigedemokraten