Hugo Chávez lämnar ett arv av förtryck, korruption och rättsosäkerhet efter sig

Framtiden för chavinismen ter sig osäker

Det finns ett gammalt talesätt enligt vilket man kan bedöma en person enligt de vänner vederbörande har. Detta gäller rimligen även Venezuelas nyligen bortgångne president Hugo Rafael Chávez (1954-2013).

Man kan då konstatera att de statsledare som tycktes mest berörda vid Chávez begravning i Caracas den 8 mars var Irans Mahmoud Ahmadinejad och Vitrysslands Aleksandr Lukasjenko, representerande ett par av världens mest motbjudande diktaturer låt vara av helt skilda slag: Iran är en islamistisk despoti medan Vitryssland närmast kan jämföras med det gamla Sovjetunionen i miniatyr.

Ahmadinejad kondolerade Chávez med bland annat följande ord: En martyr har fallit offer för en misstänkt sjukdom. Venezuela förlorade sin modige och starke son och världen en vis och ren ledare.

Båda dessa länder har intensivt uppvaktats av den framlidne Hugo Chávez. När den venezolanske ledaren var ute på världsturné 2006 med syftet att uppbåda internationellt stöd för en plats i FN:s säkerhetsråd fick han ett furstligt mottagande av Lukasjenko i den vitryska huvudstaden Minsk.

Tillsammans kommer vi att vara ett kämpande lag, kommenterade Chávez den nyfunna gemenskapen med Vitryssland enligt SVT nyheter 24 juli 2006.

Lukasjenko tackade och tog emot. Efter ett presidentval 2006 som fick stark internationell kritik för valfusk och trakasserier mot oppositionens företrädare förklarades Lukasjenko persona non grata i såväl EU som USA. Det var därför föga märkligt att han välkomnade samarbetet med Chávez Venezuela med öppna armar.

Minst lika hög var stämningen när Irans president Mahmoud Ahmadinejad besökte Caracas i januari 2010 för att underteckna avtal med Venezuela bland annat inom områdena turism, vetenskap, energi och teknologi. Det skämtades enligt The Telegraph ledarna emellan exempelvis om att man hade atomvapen till sitt förfogande. Under Ahmadinejads besök anklagade Chávez även Israel för att vara USA:s mördarvapen.

Hugo Chávez har genom åren i likhet med talrika andra vänsterledare farit ut i grova förolämpningar mot den judiska staten Israel. I samband med Libanonkriget 2006 hävdade Chávez så att Israel var i gång med en ny Förintelse. Chávez lät också kalla hem Venezuelas chargé d´affaires från Tel Aviv och Israel svarade med att kalla hem sin ambassadör från Caracas. Under hela Syrien-upproret har vidare Chávez troget stått vid Assad-regimens och Baathpartiets sida. Tidigare stödde han Saddam Hussein i Irak.

Det är emellertid notabelt att det inte bara är världspolitikens värstingar som sjungit Hugo Chávez lov vid dennes frånfälle, även om det är kutym med en viss återhållsamhet beträffande kritik när en person avlidit.

Att latinamerikanska ledare hälsat beskedet om Chávez död med bestörtning är inte så konstigt, då kontinenten domineras av vänsterregeringar. Bolivias president Evo Morales menade bland annat att Chávez är mer levande än någonsin och att Chávez kommer att fortsätta vara en inspiration för alla människor som kämpar för frihet. FN:s generalsekreterare Ban-ki Moon å sin sida ansåg att den venezolanske presidenten hörsammade de mest sårbara venezolanernas utmaningar och förhoppningar.

FN:s kontor för mänskliga rättigheter i Geneve hedrade för övrigt Hugo Chávez minne med en tyst minut.

Även ledare såsom Storbritanniens utrikesminister William Hague, Frankrikes president Francois Hollande och Rysslands president Vladimir Putin hade mycket positivt att säga om den man som upprepade gånger av människorättsorganisationer av typ Amnesty International och Human Rights Watch fått utstå hård kritik för upprepade brott mot de mänskliga rättigheterna. USA:s tidigare president Jimmy Carter skickade ut ett pressmeddelande på spanska där det bland annat hette:

President Chávez kommer att ihågkommas för sitt djärva försvar för självbestämmande och oberoende för de latinamerikanska regeringarna och för sin formidabla kommunikationsförmåga och personliga förbindelser med anhängare i sitt eget land och utomlands för vilka han stod för hopp och inflytande.

Att vänsterinriktade Hollywood-höjdare såsom filmregissören Oliver Stone och aktören Sean Penn sjöng Chavéz lov i de flesta tonarter förvånar nog ingen som vet det minsta om den amerikanska underhållningsindustrins genomgående politiska preferenser. Enligt den notoriskt USA-fientlige Stone var Chávez en hjälte som gjort ett stort avtryck i historien, medan Penn menade att världens fattiga har förlorat en förkämpe.

Det finns anledning vara tacksam över att vår egen utrikesminister Carl Bildt var betydligt mer dämpad i sina omdömen om Chávez och att Sverige vid begravningen lät sig representeras enbart på konsulär nivå.

Det är dock med den kommunistiska diktaturen på Kuba som Venezuela under Hugo Chávez haft de intimaste förbindelserna. Ändå sedan Chávez tillträdde presidentämbetet 1999 har allt närmare politiska och handelsrelaterade band knutits mellan Venezuela och Kuba.

Hugo Chávez och Kubas diktator Fidél Castro odlade dessutom ett varmt och nära vänskapsförhållande som torde ha få motstycken i samtida internationell politik. Den främsta orsaken till detta är sannolikt de slående likheter som finns beträffande de båda ledarnas politiska bakgrund.

Båda var revolutionära upprorsmakare. Castro och hans mannar genomförde 1953 en misslyckad attack mot Moncada-förläggningen, medan Chávez som då hade den militära graden överstelöjtnant i spetsen för en elitstyrka 1992 misslyckades med att störta den demokratiska regeringen i Caracas som leddes av Carlos Andrés Perez. Chavez ord efter kuppförsöket har blivit bevingade:

Vi har misslyckats, för tillfället (por ahora).

Både Castro och Chávez fängslades men kunde komma tillbaka och erövra makten. Skillnaden var att Castro gjorde det genom en väpnad revolution under det att Chávez genom en målmedveten kampanj slutligen kom till makten på laglig väg. Han slog i presidentvalet 1998 medtävlaren Henrique Salas Römer med 56,2 procent mot 39. Genom samgåendet med Kuba hoppades Chávez som alltid betraktat Fidél Castro som en mentor och en far kunna minska beroendet av den ideologiska fienden USA.

Andra latinamerikanska länder har hakat på vänstervågen och bekänner sig numera till den chavinistiska ideologin. Själv har den venezolanske ledaren föredragit att benämna sina idéer den bolivarianska revolutionen efter den sydamerikanske frihetskämpen Simón Bolivar (1783-1830) vilken verksamt bidrog till att befria ett antal sydamerikanska länder från det spanska oket och verkade för integrering på kontinenten.

Under Chávez tid har handelspakten ALBA bildats med syftet att motverka den nordamerikanska dominansen och föra de sydamerikanska staterna närmare varandra.

Hugo Chávez föresats att minska fattigdomen har till viss del burit frukt. Venezuelas fattiga har under hans styre minskat från 48 till 28 procent. På ett antal andra områden har dock utvecklingen varit nedslående. National Reviews Jim Geraghty skev online efter Chávez död:

Hugo Chávez presidentskap präglades av en dramatisk koncentration av makten och öppet förakt för grundläggande garantier för mänskliga rättigheter.

Enligt tillgänglig statistik har såväl det politiska förtrycket, korruptionen som brottsligheten i Venezuela under chavinismen ökat kraftigt. Landet har halkat ner ända till 174:e plats i världens frihetsindex enligt Freedom House och till 172:a bland världens länder vad avser korruptionen att bekämpa korruptionen var ändå en av Chávez främsta mål då han tillträdde sitt ämbete 1999. Brottsligheten i storstäderna, särskilt i Caracas, har gått upp med 57 procent.

Landet har också upprepade gånger hårt kritiserats för brott mot de mänskliga rättigheterna. I samband med valet 2006 skrev en grupp EU-observatörer en 300-sidig rapport där det konstaterades att statliga media öppet ställde sig på Chávez sida, att offentliganställda fick ledigt för att på arbetstid arbeta i Chávez kampanj, att valnämnder bröt valhemligheten samt att 15 procent av vallokalerna var undermåliga enligt internationell standard.

2010 riktade Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter förödande kritik mot det chavinistiska styret. Enligt kommissionen hotades rättssäkerheten i landet av det faktum att domstolarna inte var oberoende, att tortyr förekom liksom möjligen även utomrättsliga avrättningar. Chávez svarade genom att helt stilenligt kalla kommissionens ordförande en skit.

Liknande tillmälen har varit ett stående inslag i Hugo Chávez vokabulär. Alltså för en man som enligt Mahmoud Ahmadinejad varit vis och enligt Jimmy Carter en mästare på kommunikation. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har han kallat nazist, Spaniens premiärminister José Maria Aznar fascist och USA:s president George W. Bush djävulen. Inför presidentvalet i USA 2008 benämnde han den demokratiske kandidaten Barack Obama el negro, som kan översättas som den svarte eller helt enkelt negern. Vid ett tillfälle bad Chávez Colombias president dra åt helvete.

Hur framtiden kommer att gestalta sig för Hugo Chávez politiskt-ideologiska arv står ännu skrivet i stjärnorna. Hans vicepresident Nicolas Maduro har utsetts till tillförordnad president intill dess val hålls inom en månad efter presidentens död. Maduro saknar dock Chávez lyskraft vilket gör att högeroppositionen vädrar morgonluft.

Av Tommy Hansson