FN: Ban Ki-moon som Israel-hatare i Hammarskjölds efterföljd

Förenta nationernas (FN) generalsekreterare, den tidigare sydkoreanske utrikesministern Ban Ki-moon, höll 26 januari ett tal med rubriken Generalsekreterarens kommentar till Säkerhetsrådet kring situationen i Mellanöstern.

Generalsekreterare Ban (bilden) nämnde Israel 22 gånger som ett problem avseende möjligheterna att nå fred i den aktuella regionen, men när det gäller Syrien, Irak, Hamas, Hizbollah och Islamiska staten (IS) var han helt tyst. Inte ett ord!
New York Daily News skrädde inte orden i sitt referat av Bans uttalanden:
Palestinierna har utsatt Israel för tusentals på måfå avfyrade raketer, skjutningar och handgranatsattacker, massvis med självmordsbombningar och nu den så kallade terrorvågen. Uppmuntrade av sina ledare har palestinierna börjat knivhugga slumpvis utvalda israeler, köra över dem med bilar och skjuta dem. De har dödat ett 30-tal människor och sårat fler.
Och nu, med ett katastrofalt och medvetet ordval, har Förenta nationernas generalsekreterare Ban Ki-moon givit ytterligare uppmuntran till våld. I ett tal till säkerhetsrådet i januari framställde Ban de palestinska attackerna som ett i grunden rationellt mänskligt svar på tyngden av ett halvsekels (israelisk) ockupation och en förlamad fredsprocess.
 

Ban Ki-moon har skändligen misslyckats med att inta en opartisk, moralisk och historiskt korrekt beskrivning av förhållandet mellan Israel och de palestinaarabiska entiteterna i det forna brittiska Palestina-mandatet. Några av passagerarna i hans tal inför säkerhetsrådet skulle mycket väl ha kunnat inkorporeras i den islamistiska terrorrörelsen Hamas stadgar.

Israel har alltid varit en het potatis i Förenta nationerna. Det var under den tidigare norske utrikesministern Trygve Lies (1896-1968) tid som generalsekreterare som Storbritannien överlämnade det så kallade Palestina-mandatet i FNs händer.
1947 beslutades genom en resolution antagen i FNs generalförsamling att Israel skulle delas i en judisk och en arabisk del. Palestinajudarna under socialdemokraten David Ben-Gurions ledning accepterade delningsresolutionen medan palestinaaraberna förkastade den. Sedan den judiska staten Israel utropats 14 maj 1948 angreps den påföljande dag av, förutom palestinaarabiska styrkor, de arabiska staterna Transjordanien, Egypten, Libanon, Syrien, Irak, Saudiarabien och Jemen.

 
Araberna var så segersäkra att de uppmanat omkring 700 000 araber som bodde i området att ge sig av för att sedan kunna återvända i triumf när judarna besegrats. Riktigt så blev det som bekant inte, utan dessa araber blev kvar i flyktingläger under eländiga förhållanden och samtidigt en bricka i arabstaternas politiska strategi mot Israel. Israel stod som eftertrycklig segrare när ett vapenstillestånd proklamerades 1949 och hade lyckats erövra 40 procent mer land än vad FNs delningsresolution tilldelat den nya judiska staten.
Det medförde att Israel nu kontrollerade 77 procent av det gamla brittiska Palestina-mandatet och de så kallade palestinierna endast 23 procent. Transjordanien, som efter det första arabisk-israeliska kriget bytte namn till hashimitiska kungadömet Jordanien, annekterade Judéen och Samarien under namnet Västbanken vilken erövrades av Israel i Sexdagarskriget 1967. Egypten lade beslag på Gazaremsan.  Här en redogörelse för Israels alla krig.

 

Trygve Lie hade redan i barndomen tagit djupa intryck av den norske 1800-talsskalden Henrik Wergelands (1808-1845) kamp för judarnas rättigheter i det då starkt antisemitiska Norge, läst om de fruktansvärda pogromerna i Tsarryssland och blev senare förfärad över den norske ärkeförrädaren Vidkun Quislings deportation av drygt 700 norska judar till nazityska dödsläger. Han blev sedan utrikesminister i den norska exilregeringen i London.
Det grundläggande problemet när det gällde Palestina-frågan var för Trygve Lie den historiska förföljelsen av judarna, smärtsamt åskådliggjord då den nationalsocialistiska Förintelsen blivit allmänt känd sedan Auschwitz befriats av sovjetiska trupper 27 januari 1945, kort tid före FNs bildande. Lie trodde att konflikten mellan judar och araber i Palestina skulle kunna lösas genom lämplig internationell medling. Araberna, menade han, skulle också kunna dra fördel av de stora sionistiska utvecklingsprojekt som påbörjats.

 
FNs delningsplan antogs i FNs generalförsamling 29 november 1947 med 33 röster för, 13 emot och 10 nedlagda, och 15 maj 1948 anfölls alltså Israel av medlemmarna i Arabförbundet. Trygve Lie har av vänster- och proarabiska krafter beskyllts för att ha använt sitt höga ämbete i syfte att främja den judiska staten Israels tillkomst.
Vilket naturligtvis är alldeles riktigt: Lie verkade med Förenta nationernas auktoritet till sitt förfogande fullt öppet för Israels rätt att existera som en fri och självständig stat i Förintelsens kölvatten och som en tillflykt för judar i diasporan. En målsättning som förstås anses vara oerhört graverande i proarabiska aktivisters ögon.
Lie fortsatte efter sina sju år som FNs generalsekreterare att följa händelseutvecklingen i Mellanöstern och såg med kritiska ögon på FNs kursändring i arabvänlig riktning sedan svensken Dag Hammarskjöld tagit över som generalsekreterare:
 

Dag Hammarskjöld (1905-1961), stundom närmast avgudad på hemmaplan, är en omstridd generalsekreterare som attackerats hårt av exempelvis den brittiske historikern Paul Johnson som i ett omdöme om svensken skriver:
Hammarskjöld avsåg uppenbart att skära av den navelsträng som förband FN med den gamla västalliansen från kriget, och att inordna organisationen i vad han betraktade som den nya rättfärdighet som nu framträdde i världen: de alliansfria´nationerna.
I Johnsons ögon framträdde Dag Hammarskjöld som företrädare för en tredje ståndpunkt som ville hålla sig utanför såväl öst- som västblock. Neutralismen blev ett självändamål och en mer moralisk hållning än att entydigt ta ställning för endera sidan i det Kalla krigets bipolära värld. Fast med alliansfria ledare av typ Nehru i Indien, Sukarno i Indonesien, Nkrumah i Ghana och Nasser i Egypten, samtliga med prosovjetiska preferenser, blev det inte mycket bevänt med den beramade alliansfriheten.
Israel betraktades av Hammarskjöld inte som en sårbar nation omgiven av aggressiva fiender utan som en imperialismens sista utpost. I Suezkrisen 1956 tog den svenske generalsekreteraren ställning för arabnationalisten Nasser mot Storbritannien, Frankrike och dessas allierade Israel. Hammarskjöld tvekade inte att i Suezkrisen använda FN som ett redskap i syfte att uttrycka hat mot väst. 

 

Med Dag Hammarskjölds åtta år som FNs generalsekreterare grundlades världsorganisationens Israel-fientliga hållning. Statistik över fördömande resolutioner vad gäller konflikten Israel-Palestina talar ett entydigt språk: Under tiden 1955-2013 har minst 77 resolutioner vänt sig mot Israel men bara en (1) mot Palestina.
Den som önskar få en allsidig bild av FNs urartning mot att bli en Israel-fientlig organisation som ger skurkstater som Iran, Saudiarabien och Libyen möjlighet att framstå som mänsklighetens välgörare bör tillgodogöra sig innehållet i denna sajt.
Israel-hataren Ban Ki-moons mandat som FNs generalsekreterare går ut 31 december 2016. Han har i sitt prestigefyllda men ganska maktlösa ämbete knappast rosat marknaden och sågades jäms med fotknölarna i Niklas Ekdals och Inga-Britt Ahlenius bok Mr Chance: FN.s förfall under Ban Ki-moon (2011) som en korrupt och intrigerande egotrippare.