Rabalder i rätten

26 februari ska Dispatch Internationals chefredaktör Lars Hedegaard inför rätta. Han har brutit mot förbudet att nämna Basil Hassans namn mannen som i februari 2013 försökte mörda Hedegaard. I Danmark har domstolarna rätt att utfärda namnförbud, vilket betyder att journalister och andra inte får nämna misstänkta brottslingar vid namn. Här skriver Hedegaard själv om det bisarra åtalet.

Redan i fredags morse i förra veckan, när jag blev uppringt av en bitter dam från Köpenhamnspolisen, kände jag på mig att stora saker var under uppsegling.

Du är åtalad för att ha nämnt Basil Hassan vid namn. Erkänner du?

Det fanns ingen anledning att att neka till detta, särskilt inte med tanke på att det står i min senaste bok Attentatet. Hon frågade också om jag erkände att jag har skrivit boken. Även det fick jag tillstå, för det framgår ju av omslaget. Förbrytaren hade nu erkänt, men det tycktes inte få henne på bättre humör.

Damen hade just gjort det som jag nu ska straffas för, nämligen nämnt namnet, men då jag kunde höra på henne att hon redan var på väg att bågna under det tunga arbetet med att bana väg för kalifatet undvek jag att fråga om hon nu skulle anmäla sig själv till sig själv. Som en gammaldags man står jag inte ut med att höra kvinnor gråta.

 

Jag är emellertid säker på att det hos Köpenhamnspolisen finns en inspelning av vårt korta samtal, så om en journalist skulle vilja gräva i saken borde det vara enkelt. Polisen kan förstås förneka att samtalet har ägt rum, men jag har en modern apparat där sådant registreras.

Det har antagligen bidragit till kvinnans missmod att jag är långt ifrån den ende som har brutit mot namnförbudet i den så kallade Hedegaard-saken (lägg märke till att mitt namn fritt får nämnas och min bild fritt publiceras i varje tidning, men ett offer åtnjuter inte samma beskydd som hans gärningsman). Den senaste som nu ska inför rätta är direktör Jacob Kvist på Peoples Press som gav ut boken, och Kathrine Lilleør som recenserade den i Berlingske. Därtill kommer dussintals andra som skrivit namnet på diverse webbsidor och bloggar. De ska antagligen också åtalas. Man måste säga att polisen förmår prioritera i en tid när så många andra uppgifter måste läggas åt sidan på grund av personalbrist.

Men varför utfärdade man överhuvudtaget ett namnförbud och varför har det inte för länge sedan upphävts nu när det står klart att den svarta fågeln har flugit sin kos och kanske aldrig kommer tillbaka? Det första vet vi inget om. Förbudet tillkännagavs bakom lyckta dörrar i tingsrätten på Frederiksberg och pressen, som vanligtvis har rätt att protestera, var inte inbjuden. Detta fick Ekstra Bladets redaktör Poul Madsen att tala om maffiametoder.

 

Det kan naturligtvis ha funnits en förnuftig anledning, men vilket förnuft kan det finnas i att upprätthålla förbudet nu sjutton månader efter att Turkiet i september 2014 släppte ut mannen ur fängelset och lämnade över honom till Islamiska staten?

Och vilket förnuft ligger det i att dra den ene efter den andre inför rätta? Varje gång en ny syndare ska stå inför de stränga domarna, leder det ju bara till att sprida mannens namn och bild (som man med ett klick kan hitta på nätet), så att inte en enda dansk längre ska sväva i tvivel om hans identitet.

Som Jakob Bjerre Jensen konstaterar på min Facebook-sida: Efter att myndigheterna först åtalade Lars Hedegaard och nu även Kathrine Lilleør för att ha brutit mot namnförbudet för den misstänkte attentatsmannen, har myndigheterna på egen hand undanröjt alla tvivel om de alls har funnits om vem den misstänkte är. Var och en kan ju räkna ut att polisens misstänkte är Basil Hassan. För om det inte är Basil Hassan så har de två debattörerna ju inte brutit mot förbudet och saken är således förlorad för polisen redan innan den har börjat. Finns det någon vuxen närvarande?

Jag kan tillägga att Köpenhamnspolisen som har undersökt saken för mig har försäkrat att de hade fatt i den rätte mannen och därför måste de ha obestridliga bevis. Och om polisen är på villospår har den misstänkte haft flera år på sig att återvända till Danmark, så att han kunde bli frikänd för anklagelserna.

 

Det närmaste vi kommer ett skäl för det fortsatta namnförbudet är några uttalanden som Basil Hassans advokat Thorkild Høyer för några dagar sedan gjorde på Radio24Syv: Det är, sa han, av hänsyn till mannens familj och den vidare utredningen.

Om mannens familj och sakens bakgrund kan man läsa i Uriasposten. Hans föräldrar ankom till Istanbuls flygplats där deras företagsamme son mötte dem med ett falskt syriskt pass. Faktiskt var det falska passet själva anledningen till att han 4 april 2014 greps av de turkiska myndigheterna.

Jag förnekar inte att man ska ta hänsyn till människor som håller hemliga möten med en internationellt efterlyst terrorist. Å andra sidan kunde man kanske förvänta sig att de berörda visade viss hänsyn till det land som gett dem medborgarskap. Men ett sådant synsätt är fjärran Thorkild Høyer, för han tycker inte om Danmark.

 

Den fortsatta utredningen? Låt oss anta att inte en enda dansk hade nämnt namnet. Vad skulle det hjälpa när man hela tiden har kunnat läsa det intill bilder i turkisk press, som har större utbredning i de relevanta terrorkretsarna?

Det måste finnas en annan förklaring på Thorkild Høyers iver att bevara det illusoriska namnförbudet.

En gissning: Det som står på spel i denna sak är varken Basil Hassans olycksaliga föräldrar eller deras misslyckade barnuppfostran eller den vidare utredningen. Däremot är det viktigt för den kommunistiske advokaten att demonstrera sin makt för att straffa sin och Basil Hassans ideologiska motståndare.

Thorkild Høyer kan glädja sig åt all den hjälp han får av lagvrängerichefen för Köpenhamnspolisen.

 

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".