La Fallaci, en ovanligt modig kvinna!

För inte så värst länge sedan fanns det fortfarande en typ av journalister som gjorde avtryck i historien. Egensinniga, orädda och respektlösa skrev de artiklar som utmanade allt och alla. De stod fria från etablissemangen och fjäskade för ingen. Alltså helt fjärran från de politiskt korrekta agenda-journalister som vi numera möter och som gett uttrycket debila rövslickare ett namn. Usch! Ingen nämnd och ingen glömd.

En del av dessa journalister skapade en formlig stjärnstatus omkring sig själva och de beundrades av många. En sådan medial megastjärna var den italienska journalisten Oriana Fallaci eller La Fallaci som hon familjärt kallades i Italien. Hon skrev förutom artiklar även ett antal böcker. Hon höjdes till skyarna, men de sista böckerna hon skrev skulle förändra synen på henne; The Rage and The Proud och The Force of Reason.

Oriana Fallacis berömmelse bestod framför allt i att hon lyckades få till stånd politiska intervjuer med ett stort antal av sin tids storheter. Under tre decennier betade hon av dem en efter en: shahen av Iran, Khomeini, Yassir Arafat, Indira Gandhi, Golda Meir, Henry Kissinger, Muammar Khadaffi, generalen Vo Nguyen Giap som överlistade fransmännen vid Ðin Biên Ph, Solidaritets Lech Walesa, den tyske förbundskanslern Willy Brandt, Ali Bhutto, you name it. Hon träffade dessa storheter och förberedde sig minutiöst, läste på och genomförde längre intervjuer än någon i branschen förut gjort och ofta lyckades hon med sitt uppsåt, att klä av dem inpå bara skinnet.

 

 

Hon var dessutom en orädd krigsreporter som bland annat skildrade konflikten mellan Bangladesh och Pakistan, Vietnamkriget och inte minst inbördeskriget i Libanon som gav upphov till en roman som så många älskat: Inshallah. Hon ville alltid ut till värsta fronten och fick hon inte det, ja då ställde hon till med rabalder. Hon tjänade stora pengar och levde ett glamoröst liv enligt tabloidtidningarna som sålde lösnummer på henne. Hennes privatliv var alltid lika dramatiskt och stormigt. Som ung var hon partisan tillsammans med sin pappa i kampen mot fascister och tyska nazister som ockuperat Italien. Hennes intensiva kärleksdrama med den grekiske anarkisten och motståndsmannen Alexandros Panagoulis gav upphov till boken A man, som blev en storsäljare. När hon var i Mexico City i samband med OS 1968 blev hon skjuten av militärer och fick tre kulor i kroppen. Ja, hennes liv var omtumlande och fyllt av dramatik.

Hennes artiklar och böcker översattes till många språk och hon nådde en internationell läsekrets. De sista åren av sitt liv förknippades hon mest med sin tuffa kritik av islam, detta som en konsekvens av hur hon upplevde Nine Eleven på nära håll, hon bodde inte långt därifrån.

 

 

Den uppburna journalisten avled vid 77 års ålder i september 2006. Under hennes sista år i livet stormade det mer än någonsin om henne. Hon hade skildrat islam på ett sätt som inte passade det framväxande politiskt korrekta landskapet. För nu blev det plötsligt nästan kriminellt att kritisera religionen islam. Det var svårt för en sanningssökande samhällsskildrare som Oriana. Kritisera vad du vill men inte islam, var det nya politiskt korrekt etablissemangets ena paroll och den andra känner vi alla till mer än väl numera: Invandring är toppen och det får på inga villkor diskuteras eller problematiseras. Bryter någon mot någon av dessa bud, så är du helt säkert nazist, rasist eller kanske något värre än så. Stigmatisering är bara förnamnet.

 

 

Oriana Fallaci kan sägas vara en av pionjärerna när det gäller modern samhällskritik av islam. Innan dess hade ingen prominent person ansett det ens vara mödan värt. För ända in i vår moderna tid har intresset för islam i Väst varit nästintill obefintligt. Få akademiker och högutbildade har en susning om islam. Det märks i debatten. Många samhällsdebattörer verkar ha hjärtat på rätta stället, det vill säga de är säkert jättefina humanister som tycker att alla religioner är likvärdiga. Dessa politiskt goda har vanligtvis inte ens elementära kunskaper om islam. De har sannolikt aldrig läst en rad i Koranen, än mindre en hel Sura. Noll koll således. Men åsikter har man desto fler.

Vad var det då för hemskt Oriano Fallaci skrev i The Rage and The Proud och The Force of Reason som fick de politiskt korrekta att gå i taket? Inte mycket egentligen. Hon säger bara tydligt och klart att islam är en religion vars grundläggande värderingar står i strid med vårt moderna och demokratiska samhälle. Hon varnar Europa för vad som komma skall men då ville ingen lyssna.

 

 

I hennes eftermäle vill en del försöka klistra på henne att hon var islamofob, det vill säga att hon skulle ha haft en sjukligt negativ föreställning om islam.

De som var ivrigast att svartmåla minnet av en av 1900-talets stora kvinnliga journalister är och var i vanlig ordning den så kallade vänstern. Vänstern som historiskt är en svuren fiende till alla religioner gjorde ett undantag för islam. De första som faller offer när vänsterrevolutioner segrar är präster. Och vice versa. Glöm inte Iran!

Priset de nu får betala för att de har fått en ny kompis (den dumma arbetarklassen svek ju) är att de ibland måste blunda riktigt hårt. För innerst inne förstår vi alla att det måste vara tufft för dessa socialistiska feminister och feministiska socialister att blunda för könsstympning, polygami, kvinnoförtryck, hedersmord, terrorism, fatwor, men vänner är ju vänner, så man blundar och säger att det inte har med islam att göra. Eller så tiger man helt enkelt.

Tiden går och mycket har hänt sedan Fallacis böcker väckte ont blod hos vissa. I dag känns de redan lite passé. Många gör det bättre i dag, det vill säga problematiserar islam. Men ingen kan ta ifrån Oriana Fallaci att hon var tidigt ute och varnade Europa för islam. Hon var modig som få.

 

Arvid Klegg

 

 

 

 

 

 

 

 

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".