Personporträttet: Barbro Westerholm

I ett spännande samtal med liberalen Barbro Westerholm berättar hon om sitt mångåriga politiska engagemang och vad som drivit henne att ta strid för frågor som andra skulle ha betraktat som politiskt känsliga.

Man måste vara övertygad om att det är det här jag vill hålla på med, säger Barbro Westerholm till Dispatch International.

Få politiker erhåller sådan respekt att de blir större än sina egna politiska partier. En av dessa är liberalen Barbro Westerholm. En förmåga som Barbro Westerholm obestridligen besitter är att kunna ställa diagnos på ett samhällsproblem för att därefter plocka fram de rätta verktygen och komma tillrätta med problemets grundorsak.

Under årens lopp har Barbro Westerholm ägnat en stor del av sitt politiska engagemang åt att förbättra homosexuellas, kvinnors och äldres situation i samhället. Inom homovärlden är hon sedan flera årtionden en älskad ikon. Allt började när hon som nytillträdd generaldirektör för Socialstyrelsen 1979 undrade varför det satt en massa människor i trappan och demonstrerade dygnet runt. När Barbro Westerholm fick reda på att det handlade om homosexuella aktivister som kämpade för att få bort sjukdomsparagrafen för homosexualitet, reagerade hon. Två månader senare drev Westerholm igenom beslutet att homosexualitet inte längre skulle räknas som en psykisk sjukdom av Socialstyrelsen.

Vid 82 års ålder är Barbro Westerholm i allra högsta grad politiskt verksam som liberal riksdagsledamot. Den fråga hon driver med full kraft i sitt nuvarande riksdagsarbete handlar om att ändra synen på årsrika människor att vi återigen ska börja se de äldre som en värdefull resurs.

 

Hur blev du en sådan modig person som vågar stå för åsikter som kan uppfattas som obekväma av andra?

Jag vet inte riktigt när det började. Men jag kan väl säga att jag fick en insikt om att sitter man på topposition så har man möjligheter, om man inte är rädd för att förlora jobbet. Det började kan man säga på trappan i Socialstyrelsen 1979 där homosexuella aktivister demonstrerade. Det var för mig så självklart att kärlek mellan två människor av samma kön inte kan vara en sjukdom. Kärlek lider världen brist på. Den ska bejakas.

Jag kände att när jag kunde ändra på det där på två månader, då kan jag ju göra en rad andra saker också inom hälso- och sjukvård och socialtjänsten. För varje framgång blir man stärkt och tänker att jamen, det går. Men det gäller ju hela tiden att se var man kan öppna en dörr, när allting annat är stängt framför en. Sedan måste man vara övertygad om att det är det här jag vill hålla på med.

 

Hur har du lyckats förena modersrollen i din familj med din professionella yrkesroll?

Alltså, det är barnen som ska vittna om vad som var bra och vad som var dåligt. Men det vi gjorde på en gång var att inte spara pengar på barnomsorg. Vi hade faktiskt några svenskor och så hade vi några tyska barnsjuksköterskor som kom under ett år eller två. De fick motsvarande sjukvårdsbiträdeslön som gjorde att de blev del av det svenska sjukförsäkringssystemet.

Jag tror också att det är viktigt för barn att föräldrarna är nöjda. Vårt näst yngsta barn, som var 5 år då, sa när jag för första gången var föräldraledighet med vår yngsta son: Mamma, när ska du börja jobba igen? Ja, det är några månader till, svarade jag. Du blir mycket trevligare när du jobbar, sa han. Jaha, jamen då hade jag roligt på jobbet och roligt i hemmet. Jag var faktiskt inte lika rolig när jag bara var hemma. Vi är ju olika som individer. Jag tror att mitt föräldraskap, även om det tidsmässigt inte var så många timmar jämfört med dem som är hemma på heltid, nog hade en bra kvalitet under de timmarna.

 

Varför ges inte fler äldre människor möjlighet att vara med och bestämma litet mera?

Jag tror det är ålderdomen, myterna om vad man är för person sent i livet. Det är en politisk fråga som jag nu prioriterar och jag vill ändra på myten om att vi äldre är långsamma. Att vi inte kan lära nytt. Att vi inte duger i arbetslivet.

 

När man blir äldre kanske man kan följa en politisk fråga genom alla dess olika stadier och därmed få en bättre förståelse?

Det här använder jag i kammardebatter ibland. Om det kommer upp en fråga om till exempel primärvården, att det är sådan omsättning på läkare. Det här är inget nytt fenomen. Det går tillbaka till 1950-talet. När vi efter kriget hade för mycket pengar i Sverige jämfört med andra och vi skulle bygga upp sjukvården och stora sjukhus överallt. Vi skulle avskaffa provinsialläkarsystemet, och alla skulle till sjukhus och öppen mottagning. Det gjorde ju att doktorer inte satsade på att bli primärvårdsläkare. Det lider vi fortfarande av, därför att det har inte skapats någon status över den uppgiften i hälso- och sjukvården. Det här perspektivet är alltså bra att ha när man diskuterar framtiden.

 

När är livserfarenhet ett plus i kanten i politiska sammanhang?

I riksdagen, kommunerna och landstingen. Alla scenerna. Här i riksdagen är vi bara 2-2,5 procent så kallade 65-plussare. Jag förstår ju hur det blir på det viset. Vi har många partier och flera är ganska små. Hur får man då fram listor och en sammansättning som är bred? Varje län gör sin egen lista och plockar fram de kandidater som de tycker ska stå överst. Då blir det svårt att få det jämställt. Det är också svårt att se till att människor från andra länder kommer in på listan. I Liberalernas riksdagsgrupp har vi flera från andra länder, andra partier likaså. Så det ser inte så tokigt ut med tanke på hur det ser ut i samhället i övrigt. Kvinnor likadant, med varvade listor. Då sätter man alltid en man först och små partier får ofta bara in en kandidat. Jamen, då blir det manlig övervikt. Hur får man då in en generationsblandning? Det är inte alldeles lätt, för det råder brist på unga personer också.

 

I andra länder har man ofta presidentkandidater som är mycket äldre än någon av våra partiledare.

I andra länder kan politikerna vara dubbelt så gamla som i Sverige. Vi har ju partiledare som inte ens har fyllt 30 år. I de flesta andra länder värderar man livserfarenhet mycket, mycket högre på de här politiska posterna än vad vi gör i Sverige. För de mycket unga som kommer högt upp så tidigt uppstår frågan vad som händer om de inte lyckas.

 

Utomlands betraktas Sverige av många som ett ultraliberalt land. Är du nöjd med dagens Sverige?

Det finns alltid mer som måste göras. Det kan vara en nischfråga. Men 1992 motionerade jag för första gången om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor. Jag tyckte det var galet att ensamstående kvinnor fick adoptera, men inte fick låta sig insemineras. Nu blir det lag på det. Det tog sin tid. Men det här är ett exempel på en process där jag naturligtvis inte är nöjd över långsamheten i processen.

När det gäller frågan om livets slut uppstår frågan om vi ska tvinga på människor en behandling som de inte vill ha. Nu har vi fått ordning på de etiska riktlinjerna. De säger att tvångsbehandling finns reglerat inom psykiatrin. Om en person inte vill bli behandlad för sin cancer eller inte vill ligga i en respirator resten av livet, så ska personen få slippa. Men det finns fortfarande oklarheter inom den kommunala äldrevården. Hur ska de göra? Om en person går ned i vikt: Ska man då tvinga i vederbörande mat?

 

När en människa är på väg att ta farväl till livet så mister han eller hon också aptiten det är ett sätt för kroppen att släcka ned dess funktioner.

Ja, just det. Jag vill att Statens medicinsk-etiska råd ska ta sig an en den här frågan. Det ska var solklart inom äldrevården att om en person inte vill äta, så ska den inte tvingas. Kroppen förbereder sig på att ta adjö. Tvångsmatning ska vi inte ha. En del är på som illrar och säger till den äldre att du ska minsann äta näringsdryck och hela alltet. Vi brukar tala om när ingrepp går över till övergrepp. Det ska vi inte ägna oss åt. Så där finns en hel del för politiken att göra.

 

Hur ser du på dödshjälp?

Jag tycker inte att vi ska ha eutanasi [dödshjälp]. Statens medicinsk-etiska råd, där jag är medlem, åkte till Nederländerna för att se hur de arbetar. Min slutsats är att vår palliativa vård, som tyvärr inte är fullt utbyggd överallt, tillgodoser i princip det som eutanasiförespråkarna efterfrågar. Den ser till att man inte har ont, inte lider av ångest och får sova sig in i döden. Det är ett bra mycket bättre sätt än eutanasi som i Nederländerna. En del som efterfrågar eutanasi lider av livsleda och för dem ska man erbjuda möjligheter att känna sig behövda. De får inte heller tillgång till eutanasi i Nederländerna. För att få det måste man vara svårt sjuk i en sjukdom som ofelbart leder till döden.

 

Tycker du att man ska utsätta en människa för valmöjligheten att be om dödshjälp?

Nej, det blir helt fel. Så därför har vi palliativa insatser. När Anna kommer till äldreboendet så ska vi i stället ställa frågan: Vad kan du hjälpa till med här?

 

Vilken rätt har politiker att förändra ett samhälle från grunden under en enda generation?

Vi har ansvar att se vilka problem människor möter. Är det problem människor kan lösa själva eller ligger det lagstiftning i vägen? Politiker har ett ansvar att se om vår lagstiftning är till gagn för människor eller är dem emot. Hbtq-lagstiftningen är ju verkligen ett exempel på att vi en gång i världen hade dödsstraff, längre fram kriminalisering och sedan dess har det hela tiden underlättats för den här gruppen.

 

Vad hoppades du skulle hända när Socialstyrelsen 1979 beslutade att homosexualitet inte längre skulle vara en psykisk sjukdom?

Under de två månader det tog att stryka homosexualitet som sjukdom fick jag mycket information om hbtq-personernas vardag, diskriminering och hatbrott som de utsattes för. Att man inte ens vågade berätta för föräldrar vem man ville leva med. De här rädslorna, övergreppen och hatet, det kände jag att vi måste få bukt med.

 

Hur tycker du att homosexuellas situation i samhället har förändrats från 1979 till i dag?

I Sverige har vi tagit jättekliv framåt när det gäller lagstiftningen. Den är nästan på plats i alla avseenden. Nu gäller det att nå in till vissa invandrargrupper, som inte har med sig kunskapen om hbtq-gruppen från sina länder, och visa på förebilder. Där tror jag att människor som är förebilder måste synas, som kändisar.

Nu är vårt stora ansvar att internationellt beskriva för andra länder vad man kan göra och stötta hbtq-rörelserna överallt. Jag blev glad när Right Livelihood-priset delades ut till hbtq-aktivisten Kasha Jacqueline Nabagesera från Uganda.

 

Varför har hbtq-gruppen som lever i hederskultur i utanförskapsområden blivit bortglömda av homorörelsen och många politiker?

Det vet inte jag. Men det är oerhört viktigt nu när så många har kommit till Sverige; att både politiker och organisationer, RFSL och RFSU, blir tydliga som stöd.

 

Hur ser du, i egenskap av läkare, på att minderåriga kan få rätt till att byta juridiskt kön?

Jag tycker att alla, var och en, ska bedömas individuellt utifrån vilka konsekvenser ett ja eller nej kan få för den här personen. Det ska finnas kunskap hos dem som bedömer när det är lämpligt. Jag är emot att vi ska ha sådana här juridiska kronologiska åldersgränser. Därför att det kan gå människor så emot. Om vi till exempel praktiserar 15-årsgräns så kan det bli så fel för 14-åringen att behöva vänta. Vi haft uppe den här frågan i Statens medicinsk-etiska råd och uttalat i ett remissvar att när det gäller rena könskorrigeringar, könsbyten, och det juridiska könet så måste det vara en individuell bedömning.

 

Sitter könet i hjärnan eller kroppen?

Det är en svår fråga men som jag ser det så sitter könet i hela dig.