Sylvi Listhaug: Jag tänker fortsätta kalla en spade för en spade

I Norge har den nytillträdda invandrings- och integrationsministern Sylvi Listhaug kritiserats för sitt rättframma sätt att beskriva verkligheten med ord som godhetstyranni och sagt att invandrare bärs på guldstol in till de norska bidragssystemen. Men Listhaug står på sig och tänker fortsätta kalla en spade för en spade.

I Norge pågår ett rejält förändringsarbete där alla partier i Stortinget deltar för att göra om den norska invandringspolitiken från grunden för att i fortsättningen locka färre asylsökande och migranter. I en öppenhjärtig intervju med norska morgontidningen Aftenposten beskriver Sylvi Listhaug vägen framåt för norsk invandringspolitik.

Aftenposten frågar Listhaug varför hon använder så provocerande uttryck som godhetstyranni och guldstol. Ministern svarar:

Jag tycker det är viktigt att använda bilder för att få fram det jag menar. Det här med guldstolen betyder att den som kommer till Norge och får uppehållstillstånd måste lägga ned ett stort arbete själv för att bli integrerad. Det hjälper inte att bara säga att det offentliga ska orda ditten och datten.

Flyktingstatus ger tillgång till många rättigheter i försäkringssystemen som den som är född i Norge måste arbeta i väldigt många år för att få. Då handlar det om särrättigheter jämfört med det som vi andra har. När det handlar om integrering är det ingen som har blivit buren på guldstol, och det kan inte heller göras, för man kan inte bära fram någon till att lära sig norska.

 

På frågan om hon tycker om att provocera, svarar Listhaug:

Jag föredrar egentligen ett språk där jag kan kalla en spade för en spade. Jag har alltid fungerat på det sättet att jag säger rätt ut vad jag menar om en sak, och det tror jag inte jag kommer att sluta med, för sådan är jag.

Aftenposten undrar om Sylvi Listhaug verkligen håller fast vid att godhetstyranni är en bra beskrivning av den stämning som rådde i Norge i höstas när att den första strömmen av asylsökande kom.

Ja, svarar hon. Alla vill hjälpa till, men frågan är hur man ska hjälpa till. Många menar att hjälp i närområdena gör att man kan hjälpa väldigt många fler än om man tar emot dem i Norge, eftersom kostnaderna med att hjälpa här är så mycket högre. Det var mitt budskap. Det handlar inte om att vi är dumma att vi saknar medkänsla för dem som har det svårt som gör att vi önskar åtstramningar.

 

Men var kommer tyranniet in i bilden?

Det var ett sätt att måla en bild av att många kände sig stigmatiserade och egentligen inte vågade att säga vad de tyckte om den här frågan. Jag var i ett sällskap och diskuterade med några väljare från Kristelig Folkeparti, och samtliga var bekymrade. De gav uttryck för tvivel om hur Norge kommer att bli framöver och om våra barn kommer att växa upp med den välfärdsmodell vi har i dag, när vi kan se att tillströmningen är så stor.

Jag tänkte: Det här är sådant som jag inte hör ute i offentligheten, och det beror på att ingen vågar säga det. Du är rädd för att bli stigmatiserad om du sätter ord på det.

 

Sylvi Listhaug får också frågan om hon är bekymrad för sina egna barns framtid.

Det är klart att jag är bekymrad över mina barns framtid. Om vi inte får kontroll över antalet som kommer till Norge, kommer det att betyda att vi blir tvungna att dra ned i bidragssystemen och välfärdstjänsterna som vi har vant oss vid. Jag önskar en framtid för mina barn och alla som växer upp i Norge, där folk kan vara säkra på att få hjälp om de får problem, att de får en bra skolgång, att vi har pengar till sjukvårdsplatser till mina föräldrar när de blir gamla och kanske behöver det. Att alla som har arbetat ett långt liv i Norge och har upparbetat pensionsrättigheter ska få lov att njuta av ålderdomen.

Ministern ser framför sig hur stora flyktingströmmar kan leda till stora förändringar av norsk kultur.

Det sätter några av våra värderingar under press, till exempel yttrandefriheten. Det kommer att bli mycket intressant att se reaktionerna på utgivningen av boken om Selbekk (Vebjørn Selbekk, redaktören som mordhotades när han publicerade Muhammed-karikatyrerna, reds anm), där Mohammed-teckningarna ska tryckas. Det blir ett test för de muslimska miljöerna på hur toleranta de är. Vi ser redan i dag att många flickor i Norge, också en del pojkar, växer upp och inte får gifta sig med vem de vill. Vi ser att flickor kan bli utsatta för könsstympningar, och att det handlar om värderingar som utmanar den demokrati vi har. Det är det mycket viktigt att vi är medvetna om.

 

Tidningen ställer förstås den obligatoriska frågan om ministern inte är rädd för att en hård retorik i invandringsdebatten kan leda till ökad rasism i Norge.

Nej, slår Listhaug fast. Det är mycket viktigt att vi gör det vi kan för att bekämpa rasism. Men jag menar samtidigt att det måste vara tillåtet att argumentera för åtstramningar utan att bli stämplad och brännmärkt.

Ett av de norska förslagen går ut på att ytterst få ska tilldelas permanenta uppehållstillstånd. Sylvi Listhaug får frågan om även syrier kan skickas tillbaka.

Det är väldigt svårt att sia om framtiden. Jag hoppas det blir fred i Syrien, och när det händer måste man återvända och vara med om att bygga upp landet.

 

Att flyktingströmmarna gått ner kraftigt beror främst på att det är vinter, medger Listhaug, men säger också att signaler är väldigt viktiga.

Signalerna når snabbt ut. Detta är på sitt sätt en marknad och som på alla andra marknader uppfattar man signaler. Världen har blivit väldigt liten det som händer i Norge sprids över internet till andra delar av världen. I samma ögonblick och samma dag vet man på gatan i Mogadishu vad som händer i Norge. Detta måste man förstå.

Vi ser flyktingar som kommit till Norge i intervjuer säga: Ni sa att ni ville ta emot 8000, här är jag. Detta bekräftar också polischefen i Finnmark. De upplevde många som sa exakt det. Som sagt så går signaler snabbt fram. Det är nog ingen slump att de länder som fick flest var Sverige, Tyskland, Norge och Finland som under den här processen skickade ut rätt så liberala signaler.