Sverige med byxorna nere

Scrolla ner för dansk version

I en beskylla mig för att ha arrangerat det hela, och att det alltså inte hade förekommit något mordförsök. Ett enkelt telefonsamtal till danska polisen hade förstås avslöjat hur det hela låg till.

 

När danska högsta domstolen enhälligt hade frikänt mig från alla beskyllningar om rasism, tvingades jag i svensk press läsa att jag var dömd för rasism. Jag anmälde det till den svenska pressombudsmannen, men han ville inte ta sig an fallet.

Jag är långtifrån den enda danska debattör som får dålig smak i munnen när vi hör ordet Sverige. Kräver man nu att vi ska krypa för att behaga folk som har behandlat oss som undermänniskor?

Från de flesta danska politiker ska man nog heller inte förvänta sig några kärleksförklaringar. I decennier har de knutit nävarna i fickan medan svenskarna pucklade på dem med allsköns galna anklagelser. De var för fega för att försvara sig, för vem vågar utmana en humanitär stormakt som reser runt i världen och skryter med sin överlägsna humanitet? Men nu när stormakten har ertappats med byxorna nere, finns det naturligtvis en lång rad räkningar att göra upp och danska politiker har varit snabba med att konstatera att Sverige får ligga som de bäddat.

 

Om den aldrig särskilt varma dansk-svenska vänskapen ska ha en chans så måste den svenska elit som drivit igenom marschen mot avgrunden, göra upp med sig själva. En bra början kan vara att ställa sig frågan: Vad fick oss att tro att vi var så mycket klokare och människovänligare än alla andra? Vad fick oss att tycka att vi kommit till världen för att predika moral?

 

 

Sverige med bukserne nede

 

I en beskyldte mig for at have arrangeret det hele, og at der altså ikke havde været noget mordforsøg. En simpel opringning til det danske politi kunne have afdækket sagens rette sammenhæng.

 

Efter at den danske Højesteret enstemmigt havde frifundet mig for beskyldninger om racisme, måtte jeg i svensk presse læse, at jeg var dømt for racisme. Jeg klagede til den svenske presseombudsmand, som ikke ønskede at tage sig af sagen.

Jeg er langt fra den eneste danske debattør, der sidder med en skidt smag i munden, når vi hører ordet Sverige. Forlanger man nu, at vi skal krybe for at tækkes folk, der har behandlet os som undermennesker?

Fra de fleste danske politikere skal man heller ikke forvente kærlighedserklæringer. I årtier har de knyttet næverne i lommen, mens svenskerne overfusede dem med alskens vanvittige anklager. De var for feje til at forsvare sig, for hvem tør udfordre en humanitær stormagt, der rejser rundt i verden og berømmer sig af sin overlegne humanitet? Men efter at stormagten er blevet taget med bukserne nede, er der naturligvis en række regnskaber at gøre op og danske politikere har ikke været sene til at konstatere, at Sverige ligger, som det har redet.

 

Skal det aldrig særligt varme dansk-svenske venskab have en chance, forudsætter det, at den svenske elite, der har gennemdrevet marchen mod afgrunden, tager et selvopgør. Og det kunne passende begynde med spørgsmålet: Hvad fik os til at tro, at vi var så meget klogere og mere næstekærlige end alle andre? Hvad fik os til at mene, at vi var sat i verden for at prædike moral?