DEBATT: Politisk korrekthet in absurdum

Lördagen 19 december ämnade jag lyss på det annars intressanta programmet Konflikt i radions P1. Det vill säga jag försökte lyssna på programmet. Men jag tappade intresset helt efter 17 minuter. Varför? Jo, därför att de flesta som medverkade i programmet talade så pass undermålig svenska att det var näst intill omöjligt att hänga med i innebörden i de olika inslagen. Vilket man naturligtvis vill göra, varför ska jag annars lyssna?

Som P1-lyssnare sedan 1985 har jag inte undgått hur kanalen successivt genomgått en märkbar förändring, Tyvärr till det sämre. Förutom dessa mängder av reportage från olika medeltida konflikthärdar i världen, så verkar även P1 i sin idoga strävan efter så kallad politisk korrekthet anställa eller anlita programpratare av utländsk börd. Och det gör naturligtvis ingenting, om dessa pratar hyfsat felfri svenska så att man förstår alla orden.

Men i förekommande fall får jag förmoda att det snarare nog handlade om gästprogramledare.

Någon som intervjuas i programmet säger (då översatt till rotvälska): Jag känner inte igen mitt land! Välkommen i gänget tänkte jag, för det gör inte jag heller, om jag nu som svensk född 1953, fortfarande har rätt att kalla Sverige för mitt land. Tyvärr finns det numera många svenskar som tycker sig fått anledning att ifrågasätta denna rätt.

 

 

Jag frontade några bekanta som även de brukar lyssna på P1. Dessa hade samma uppfattning som undertecknad. Jag tog även upp programmet med en annan närstående som passerat 90 år. Denne, som även har något nedsatt hörsel, hade blivit synnerligen upprörd och stängt av radion efter tre minuter. Vilket även stora delar av dennes bekantskapskrets gjort. Är det verkligen P1-ledningens intention att de som inte förstår perfekt svinatyska inte heller behöver hänga med i programmet? (Svinatyska är ett skånskt uttryck för rotvälska.)

Men ämnet i den här skrivelsen har ytterligare en baksida. Nämligen, gällande journalister, reportrar eller programledare, med utländsk bakgrund, vilka vissa ibland talar undermålig, eller ska jag säga katastrofal, svenska, så tenderar detta sannolikt att sätta bestående spår även i politiken. Men visst, om det är P1s intention att Sverigedemokraterna ska rendera fler sympatisörer så fortsätt på den numera inslagna linjen. Eller, förstår ni inte att ni inte förstår?

 

 

Linjen som numera ifrågasätts mer och mer, klubbades i någon hysch-hysch-reform redan i mitten på 1970-talet med sossarna som entusiastiska initiativtagare. Om jag inte missminner kallades den inslagna linjen för ETT MÅNGKULTURELLT SAMHÄLLE! Men betydde det verkligen detsamma då som nu? Och har denna linje utvecklat ett numera behagligt samhällsklimat? Nej självklart inte, för då hade Sverigedemokraternas anhängarskara i dag inte legat på 20 procent. En siffra som tyvärr, men säkerligen kommer att eskalera allt snabbare.

Naturligtvis är det inte endast i radions P1 som vi dagligen och många gånger om blir påminda om olika konsekvenser, tyvärr mestadels negativa, som det mångkulturella samhället dragit med sig. Nej, nej! Det mångkulturella samhällets olika påföljder förekommer dagligen i en mängd varierande former, i samtliga morgon- och kvällstidningar, i de seriösa teve-kanalerna. Samt i en mängd olika webb-organ.

 

Och det skulle minsann inte förvåna om ledningen och andra inom Sverigedemokraterna hoppar högt av glädje dagarna i sträck. Men oavsett, klandra inte undertecknad för det, nej klandra de ansvariga politikerna. Och varför inte även Sveriges Radios P1!

 

Jean Dahlquist

Diversepartist

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".