KRÖNIKA: Skilda världar |

I kommunistländerna i Östeuropa fanns det så klart journalister. Journalister som dag efter dag, år ut och år in, såg till att tjäna makten och beredvilligt manipulera medborgarna. De ljög, förvanskade och dolde allt efter behov. De stod i samhällets tjänst för att uppfostra medborgarna till goda socialister. En del av dem var säkert övertygade om att ändamålet helgade medlen, medan andra bara var fega medlöpare som ville ha mat på bordet.

Jag har ibland undrat över hur sådana människor mådde efter socialismens sammanbrott. Hur är det att blicka tillbaka på ett sådant liv? Jag kom att tänka på lakejer av den sorten när jag som vanligt sömndrucken satt och läste Metro på min pendelbuss. Jag läste en kolumn av Göran Greider (bilden) som till vardags är chefredaktör för den socialdemokratiska tidningen Dala-Demokraten. Han verkar vara proffstyckare för sossarna, och han syns ofta i diverse åsiktspaneler i teve där han alltid har rätt åsikter.

Som så ofta använder Greider sin kolumn till att strida mot mörkrets krafter, det vill säga Sverigedemokraterna. Men ibland får även hans gamla motståndare Moderaterna sig en släng av sleven.

 

Dagens text handlade om flyktingar, vad annars? Under rubriken Ansvaret måste fördelas i landet levererade denne etablerade mediemakthavare lugnande besked till sina läsare: Det är absolut ingen kris i Sverige med anledning av att det kommer nästan tiotusen oidentifierade män till Sverige från Afghanistan, Irak, Eritrea, Mali, Sudan, Somalia, Uzbekistan, Kirgistan, Syrien och Albanien varje vecka, och ingen kris är heller förestående för den delen.

Det är på sin höjd lite ansträngt på sina håll, men någon kris är det absolut inte tal om. Ja, om man påstår något sådant, så jagar man bara upp stämningen och med tanke på att flera flyktingboenden brunnit på sistone, så är det livsfarligt, menar socialdemokraten Greider som vet bättre om vad man får lov att säga. Han är förresten varken social eller demokrat.

 

Nej, den överväldigande majoriteten av svenska folket märker inte av något alls, säger han tryggt med den överblick han har om vad som sker, och uppenbarligen märker han inget för egen del när han sitter där i sitt chefsrum i Dalarna. Det finns säkert ett korn av sanning i det han påstår. Det finns säkert många människor runt om i landet som inte personligen har blivit speciellt berörda av alla dessa som anländer. Särskilt de som omsorgsfullt sett till att de slipper se sådant obehagligt, genom ett klokt val av bostadsort och kanske till det en bra friskola för sina barn och så vidare. Teven går ju dessutom att stänga av.

Nu när SD säger sig mobilisera sitt partis alla resurser till opinionsbildande aktiviteter i den så kallade flyktingfrågan och detta oförskämt nog utanför riksdagens ordinarie arbete, så luktar det fascism, säger han tvärsäkert. Han har sagt det förut och han kommer att säga det igen. Det säger ju även hans partiledare Löfven. Båda lutar sig troligen tillbaka på en självutnämnd expert på fascism, en historiestuderande vid namn Henrik Arnstad. Arnstad har en egen liten uppsättning definitioner på fascism som han kommit på alldeles själv och som ingen forskare med aktning vill skriva under på, men för vissa duger han gott ändå.

 

Greider kan inte se någon yttre gräns för hur många människor Sverige kommer att kunna ta emot. Någon systemkollaps i sikte är det inte att tala om. Enda smolket i bägaren för Greider verkar vara att vissa kommuner (M-styrda?) inte axlat sitt ansvar så som de borde ha gjort. Men när alla kommuner i Sverige ser ut som Södertälje kommer säkert Greider att bli nöjd. Och när de alla ser ut som Beiruts förstäder kommer han sannolikt att jubla och kanske flytta dit med sin familj.

Jag undrar nu i mitt stilla sinne vad sådana som Greider kommer att säga den dag då de likt sina kolleger i det gamla Östblocket får stå där med skammen. Det är det förstås ingen som vet, men det är klart att man blir lite nyfiken. För handen på hjärtat: Sitter verkligen sådana som Greider inne med någon hemlig kunskap om framtiden som gör att de verkligen kan ge dessa lugnande besked till svenska folket?

Knappast, säger då den ärlige, men han har uppenbarligen en tro. Tro kan man göra i kyrkan, sa min gamla mor och det borde Greider kanske också göra.

 

Det måste finnas skilda världar i Sverige med helt skilda realiteter. Den värld jag dagligen ser i min Stockholmsförort skulle inte Greider våga ta en kvällspromenad i. Inte för att jag tror att han skulle bli rånad och våldtagen, till det är han allt för lik resterna av svenska folket som finns kvar i förorten; förtidspensionärerna, lätt sjaviga.

Allt fler människor trängs här i miljonprogrammets snart halvsekelgamla betongkaserner. Om Greider skulle få för sig att undersöka hur många som bor i varje bostad skulle han nog bli mäkta överraskad över utfallet. (Kolla på Birthday.se och skriv en valfri förortsadress och då ser du hur många som är skrivna på adressen, men tyvärr inte alla de andra inneboende) Och fler flyttar in varje dag. För vart tror sådana som Greider att alla dessa tusentals människor tar vägen?

Jag har en diffus och lite oroande känsla av att han och hans journalistvänner inte är så där värst intresserade av den här världen som jag lever i. Så nästa vecka levererar han säkert en ny liten kolumn i Metro om något han tror på.

Arvid Klegg

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".