Efter klavertrampet om den svenska kulturen Lomfors är förbrukad som forskare |

Det finns ingen inhemsk svensk kultur.

Den slutsatsen drog historikern Ingrid Lomfors vid öppnandet av det mångkulturalistiska regeringsjippot, konferensen Sverige tillsammans, 12 oktober.
Detta trots att konferensen just inletts med toner från musikalen Kristina från Duvemåla av Abba-killarna Björn och Benny, vilken i sin tur bygger på vår svenske storförfattare Vilhelm Mobergs utvandrarböcker. Centrala delar av Lomfors anförande kan ses här.

Därmed kan man säga att Lomfors blev motbevisad redan innan hon började sin nu beryktade nedsabling av den svenska kulturen skulle inte Abba och Vilhelm Moberg vara svensk kultur?
Motbevisad blev hon noga taget just genom att formulera sina slutsatser om den förment obefintliga svenska kulturen på det svenska språket, som är frukten av en minst tusenårig utveckling sedan runstenarnas tid.
Ordagrant utlät sig Ingrid Lomfors, född 1957 och numera överintendent vid Forum för levande historia, på följande sätt:
Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig inhemsk kultur som går tillbaka till urminnes tider bygger inte på fakta.
Lomfors kom fram till följande tre slutsatser under sin presentation:

2015-10-13-10-18-25_Ingrid-LomforsIngrid Lomfors, med ett förflutet bland annat vid Göteborgs stadsmuseum (som hon fick sparken ifrån) samt som generalsekreterare vid Judiska församlingen i Stockholm, utsågs av regeringen till överintendent vid Forum för levande historia 18 december 2014. Ett halvår senare ställde hon till visst rabalder, då hon i en radiokrönika i P1s Tankar för dagen 25 maj gjorde en Romson.
Närmare bestämt drog Lomfors paralleller mellan människor som anlände till den svenska kusten med båt efter att ha befriats ur nazistiska koncentrationsläger för 70 år sedan, och dagens båtflyktingar på Medelhavet. Åsa Romson tvingades som bekant pudla sedan hon i en partiledardebatt 10 maj i år påstod:
Vi håller i Europa på att göra Medelhavet till det nya Auschwitz.
Det är tvivelsutan uppseendeväckande att en historiker inte förmår se skillnaden mellan den nationalsocialistiska Förintelsen av judar och andra grupper, och det som nu händer i Mellanöstern. Göteborgsposten ägnade en ledare åt Lomfors svagsintheter och skrev 25 maj bland annat: Lomfors radiokrönika är inget slarv likt Romsons. 

 

Lomfors har fått rätt ordentligt på skallen av ledarskribenter och andra för sina ord om avsaknaden av svensk kultur. En av de mest insiktsfulla bedömarna är enligt min mening Hanif Bali, född 1987 i Iran och sedan 2010 riksdagsman för Moderaterna. Han framhåller på sin blogg:
När den väletablerade eliten påstår att det inte finns en svensk kultur är det en spottloska, inte bara mot dem som uppbär denna kultur från barnsben utan främst mot dem som gnetat, slitit och kämpat för att ta till sig den svenska kulturen // Svensk kultur är långt mer komplex och unik än vad denna batik-elit har förstånd till. Precis som att fisken inte känner vattnet runt sig. Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.

Hanif Bali anser att vi svenskar är unika genom att vi älskar homogenitet när det gäller samhällets normer avseende exempelvis konflikthantering och socialt umgänge. Vi kanske inte hälsar på våra grannar eller ens vet vad de heter, men icke desto mindre är vi villiga att bekosta deras barns pianospel (jag förmodar att Hani här menar via skattsedeln).


Den stora frågan är hur de nytillkomna ska kunna ha någon som helst chans att bli integrerade i vårt samhälle om det inte finns någon svenskhet. Hanif Bali igen: Man kan inte integrera sig in i ingenting. Att förneka den svenska kulturens särdrag är att försvåra för nyanlända att kunna bli svenskar, att få bli en del av ett vi.
Iranfödde Hanif Bali har begripit mer av Sverige och svenskhetens natur än hela vår politiskt korrekta maktelit tillsammans. Hans ord är en dom över den officiella svenska mångkulturalismen, beslutad av regering och riksdag 1975, och bekräftar i mina ögon även visheten i Sverigedemokraternas koncept om den öppna svenskheten: Att vem som helst ska kunna bli svensk oavsett födelseort. Hela Balis bloggtext finns här. 

 

Gångna tiders svenska ingenjörer, kyrkoledare, arkitekter, kompositörer, regissörer, författare, skulptörer, vetenskapsmän, sångare, trubadurer och konstnärer har all anledning att rotera i sina gravar, gråta i sina himlar eller vad de nu brukar göra när vår egen samtids personligheter säger eller gör något urbota dumt, när de blir varse Ingrid Lomfors pladder om att det inte finns någon svensk kultur.
Om Lomfors är begåvad med det minsta uns av intuition märker hon detta och ber hela svenska folket om ursäkt. Problemet är väl bara att hon bara gjorde ett beställningsjobb åt den så kallade regeringen Löfven med syftet att ge den förhandenvarande massinvandringspolitiken någon form av vetenskaplig sanktion.
Hon skickas fram för att visa, inte bara att Löfvens politik är rätt utan även att Reinfeldt hade rätt när han i Södertälje-stadsdelen Ronna kläckte ur sig att allt gott kommit utifrån och att
ursvenskt är bara barbariet. http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-det-ursvenska-ar-blott-barbari/ Och att Sahlin hade lika rätt när hon talade om svensk kultur som midsommar och sådana töntiga saker i en turkisk intervju 2002. 


I efterhand har Lomfors faktiskt gjort något som kan tolkas som en pudel. Hon erkänner att hennes budskap framfördes på uppdrag av regeringen och att det visst finns en svensk kultur. Hon hävdar att hennes citat om den svenska kulturens obefintlighet tagits ur sitt sammanhang: http://nyheteridag.se/ingrid-lomfors-pudlar-det-finns-en-svensk-kultur/ Trots denna ansats till pudel måste ändå den samlade bilden av Lomfors framförda budskap vara, att vi fått allt vi har genom invandringen.
Samtidigt får Lomfors starkt vinklade bild av den svenska historien sannolikt också ses som en spark åt Sverigedemokraterna, som haft fräckheten att föra en Sverigevänlig politik och hävda just det svenska. Som jag ser det är Lomfors förbrukad som forskare efter detta klavertramp.
Det torde avslutningsvis inte finnas någon som förnekar att den svenska kulturen inte befruktats av impulser utifrån. Det svenska språket är exempelvis rikt på låneord och termer hämtade från andra språk. Detsamma gäller vilken kulturgren du än väljer influenserna utifrån är legio.
Det innebär dock på intet sätt att den svenska kulturen inte skulle vara unik: Det är just det speciella sätt varpå det utifrån kommande jämkats ihop med det genuint svenska som definierar den svenska särarten.