KRÖNIKA: Hedra våra svenska hjältar!

Alla borde hedra de hjältar som byggde vårt Sverige. Vi borde dra vår lans för alla de arbetare som med svett, tårar och muskler tog Sverige från fattigdom till rikedom.

 

De förvandlade skogsmark till plöjda åkrar. Tusentals mil stengärdsgårdar av plockad sten, med handkraft. Skogshuggare, som utan dagens motorsågar sågade ner stora träd för hand och byggde hus och ladugårdar. Stenhuggare, som med den svenska uppfinningen dynamit sprängde berg och sten. Gatsten skapades bit för bit med mänsklig kraft. Sten skeppades per båt ut i världens länder. Hus och slott står fortfarande stolta kvar, byggda av dessa stenhuggarhänder.

Tysta norrlänningar har i stålindustrin förvandlat järnmalm till solitt svenskt stål. Rallare, järnväg och ånglok: Infrastruktur och transporter är det nav som gjort att Sverige kunde resa sig från ett fattigt bondeland till ett av världens mest exporterande länder. Vattenkraft och dammar byggdes. Naturkrafter tämjdes, med mänsklig hand. Elkraft gav människor ljus i sina hem. Flottare var ett yrke, frågar man en ungdom I dag vet de inte vad det är. Med risk för liv och lem såg dessa starka flottare till att det svenska timret tog sig fram till kusterna, förädlades och såldes.

Det är inte länge sedan, men vad det tycks: en bortglömd värld med bortglömda människor.

 

Sverige har utmärkt sig och satt sig på kartan genom sina innovatörer. Genom uppfinnare, Nobelpristagare, kreatörer, entreprenörer, egna företagare, konstnärer, musiker, författare, operasångare, idrottsmän. Ikea, SKF, Volvo. Tranströmer, Abba, Ingmar Johansson, Björn Borg

För att inte tala om alla kvinnor som i den tidens anda tog hand om hus och hem. Uppfostrade barnen i Herrens tukt och förmaning. De såg till att dessa blev medborgare som i sin tur arbetade i sitt anletes svett för brödfödan. På den tiden hade man ett uttryck som löd den som inte arbetar skall inte heller äta.

Man hade respekt för polis och myndigheter och betalade skatt till staten, kanske inte med glädje, men man betalade. Mellan barnfödslar och begravningar levde man ett fattigt liv, men många gånger ändå med värdighet. Vem står i dag upp för dessa, som med sig själva som insats, byggde upp det vi har? En del är döda och begravda. Andra sitter ensamma i sina lägenheter, bortglömda. Vändande på sina sista kronor de sista dagarna varje månad.

Fattigpension. Fortfarande stolta försöker de klara sig själva utan hjälp från staten. Äter den billigaste maten. Har inte råd att laga sina tänder eller köpa nya kläder. Detta är en verklighet 2015 i Sverige.

 

Den som har läst sin historia kan känna igen sig. Det var så här det såg ut för 100 år sedan. Det är inte länge sedan våra fattiga hade det så här. Vi hade fattighus, och pension fanns inte. Människor svalt ihjäl. I Sverige. Men det var för några generationer sedan. Ska vi behöva uppleva detta igen? Att vårt välfärdssamhälle, som dessa människor skapat, rasar ihop?

Ska vi ha ett samhälle där bara de starkaste överlever? Där de gamla bara är en siffra i den ekonomiska statistiken, som helst ska göra minsta möjliga väsen? Som om de drar högsta vinsten i kommunala lotteriet och kommer in på ett äldreboende får sämre mat och vård än de kriminella på våra fängelser?

De äldre blir fullproppade med lugnande tabletter, så att de mest liknar levande zombier, för att personalen ska ha så lite problem som möjigt med dem. Vilka är det som vill ha ett sådant samhälle? När vi gick till val och röstade, var det detta scenario vi ville att våra politiker skulle genomföra?

 

Våra politiker säger att det inte finns några pengar. Ladugården som våra förfäder har byggt är tom. Vi får acceptera vår nya fattigdom. Vi måste rätta mun efter matsäck. Ändå betalar svenska skattebetalare mest skatt i hela världen. Med alla skatter som staten tar från oss varje månad betalar vi mellan 60 och 70 procent i skatt. Är det rättvist? Och ändå påstår vår finansminister Magdalena Andersson att det inte finns pengar till våra pensionärer.

Vi lånar ut miljoner till Grekland och Ukraina. Vi lägger flera hundra miljarder på asylinvandringen. Vi ska vara en humanitär stormakt, sa Reinfeldt. Nu fortsätter Löfven i samma spår. Men våra gamla och numera fattiga som vi har att tacka för vårt välstånd, de har vi inte råd att hjälpa? Är det så vi vill ha det?

Göran Andreasson