LEDARE: Lämna ifrån dig din lägenhet till en bättre behövande

I december 2014 kom den skrämmande framtidsskildringen Candida Olsson ut. I den målas ett scenario upp där svenskar tvingas lämna över sina bostäder till de nyanlända. Vanvettigt menade några så illa kan det aldrig bli.

Men nu börjar det redan hända. I lördags uppmanade Expressens Anna Dahlberg svenskarna att maka på sig och lämna över nycklarna till sina hyresrätter till bättre behövande.

Anna Dahlbergs ledarartikel kan ses som en testballong. Hur reagerar svenskarna på det hon skriver om lösningen på trångboddheten?

Här prövas vår solidaritet på riktigt. Om detta ska funka måste vi vara beredda att maka på oss. Människor behöver börja hyra ut rum, gästhus och delar av villor. Medelklassen borde fundera över att lämna över nycklarna till sina hyresrätter till bättre behövande. Men här sinar solidariteten plötsligt.

Regeringen har regelbundna möten med de största mainstream-medierna där de förklarar sin politik. Man kan också tolka det som att regeringen instruerar journalisterna om hur de ska beskriva regeringens politik så att folket accepterar den. Stefan Löfvens pressekreterare Erik Nises förklarar hur det går till för Dispatch (utan att veta att det är oss han talar med). Vi låtsas också vara väldigt positiva till den svenska asylmottagningen, för oavsett vilken tidning man företräder så får man luren i örat av regeringens representanter vid minsta ifrågasättande av dess politik.

Dispatch: Det som Anna Dahlberg skriver, att privatpersoner ska exempelvis lämna sina hyresrätter och sommarstugor till flyktingar, är det något ni stödjer?

Erik Nises: Möjligheten med sommarstugor finns redan i dag, men Migrationsverket godkänner inte sådana tillfälliga bostäder som anläggningsboenden. Dagersättningen är väl 1 900 kronor/person så om jag tar emot tre stycken får jag 90 000 kronor/månad. Det blir ju väldigt dyrt. Det finns redan i dag folk som skor sig på det.

[Nises syftar på den statliga Hot- och riskutredningen som för drygt tjugo år sedan drog upp riktlinjerna för hur landet ska hantera massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige. Så kallad rekvisition, det vill säga statlig konfiskation av svenska folkets fritidshus, blir i ett sådant scenario nödvändig.)

Dispatch: Borde inte regeringen samverka mer med pressen? Det är ju de stora tidningarna Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter med flera som kan föra ut informationen till många människor

Erik Nises: Jo, vi har redan regelbundna träffar med pressen, och delar ut informationsmaterial till dem. Men den svenska pressen har ju integritet och det är svårt för oss att få dem att föra ut vår linje. Men vi försöker så gott vi kan att beskriva de utmaningar vi står inför.

Dispatch: Lyckas ni då?

Erik Nises: Ja, i morse hade vi till exempel en pressträff där vi förklarade Stefan Löfvens linje inför mötet med Angela Merkel i morgon. Vissa av journalisterna visar upp en hög kunskap, andra är inte så kunniga.

 

candidaomslagAtt det råder stor bostadsbrist i Sverige kan inte ha undgått någon. På Migrationsverkets anläggningsboenden finns just nu omkring 50 000 asylsökande, och med den upptrappade situation där migranter just nu väller mot Europa kan Sverige snart komma att ta emot ännu fler trots att vi redan tar flest per capita i EU.

Den som ryckts med i de senaste dagarnas känslosvall med bilder på drunknade barn och migranter i tågvagnar i Ungern, bör genast skaffa och läsa Candida Olsson, som har skrivits av pseudonymen Arvid Klegg. Sådana här böcker vågar man inte skriva i eget namn. Framtidsscenariot i den kan tyckas överdrivet: Sverige får en arabisk statsminister och svenskarna tvingas lämna över sina bostäder till de nyanlända och hamnar så småningom själva i koncentrationsläger i Norrland. Men på vägen dit får läsaren njuta många gapskratt som dock ofta fastnar i halsen.

Och i Absurdistan kan som bekant allting hända. När journalisterna har slutat granska makten och i stället ägnar sig åt att uppfostra folket, återstår inte mycket av det demokratiska styrelseskicket. För att alla ska få råd att skaffa Candida Olsson sänker vi priset till 100 kronor. Sätt in hundralappen på bankgiro 5842-6867, ange Candida och din adress förstås!

Vill du höra eller läsa lite mera om boken innan du bestämmer dig, kan du lyssna på när jag och Conrad pratar om den i detta avsnitt av RLM. Börja lyssna vid tidskod 38.45.

 

 

Här bjuder vi på ett utdrag av Candida Olsson, avsnittet där staten börjar rekvirera svenskarnas bostäder åt de nyanlända. Bokens hjältinna Candida är, precis som sin nästan-namne Candide i Voltaires berömda bok, en superoptimist som anser sig leva i den bästa av världar. Hennes man Gunde har svårare att älska förstörelsen av sitt gamla land.

 

Candida och Gunde gick hemifrån kvart i sju. De hade stått i farstun och tittat länge på sekundvisaren som segade sig fram till rätt tid. De ville inte komma för sent, men inte heller för tidigt. Det är alltid dumt att utmärka sig. De såg att många i huset var på väg till samlingslokalen samtidigt. De hälsade med en liten diskret nick på flera andra, Petterssons som såg ut att ha gråtit båda två, gubben Karlsson som en gång i tiden varit en känd fotbollsspelare i Hammarby och Bergqvists så klart och tant Wikström som kom med sin spetsiga näsa i vädret, men de undvek att slå följe med någon. Det var känsligt och det kunde tolkas som om de satt fast i ett vi-och-dem-tänkande. Väldigt obehagligt. De hörde att Kinnunens pratade upprört på finska med varandra. Oförskämt att uppföra sig så. Prata ett språk som hyresvärden och hans familj inte förstår. Respektlöst. Egentligen var de väldigt bra grannar. Man hörde aldrig ett ljud från deras lägenhet. Candida trodde att frun passade på att dammsuga när hon var i affären.

I samlingssalen satt det redan en hel del människor och lokalen fylldes snabbt. Längs väggarna stod ett antal säkerhetsvakter. Unga ståtliga män med stora vackra skägg och stränga ansikten. I nävarna hade de svarta jättefina batonger med snirkliga eleganta arabiska bokstäver i nävarna. På väggarna hade man hängt upp trevliga och inbjudande svarta fanor med arabiska bokstäver på. Så tryggt och bra! Det var bara hyresgäster från höghuset som var kallade. En massa bleka jizya satt redan i långa rader och hade blickarna riktade mot scenen. Absolut tystnad rådde.

Candida och Gunde slog sig ner så långt bak som det bara gick, efter att ha anmält sin närvaro till en av Habibs äldre söner som redan hade fått lite skägg och som nu kunde anförtros viktiga uppgifter i familjen. De kunde inte undgå att notera att Lindströms hade placerat sig allra längst fram. Fru Lindström hade dagen till ära satt på sig en guldgul hijab. Jättefin! Troligen i något exklusivt sidenmaterial som glittrade vackert. Eller om det kanske var något fint silke. Gunde misstänkte att de höll på att konvertera. Han hade sett dem en kväll när de smet in på koranskolan. I så fall kunde de på sikt få flytta tillbaka till sin gamla lägenhet.

Fru Lindström var tidigare en kändisjournalist på SVTs populära samhällsprogram Avslöja hatarna. Hon profilerade sig genom att hänga ut människor som skrivit olämpliga saker på nätet om utsatta flyktingar och hjälpsökande. En gång i veckan drog hon ner byxorna på någon liten motbjudande skit till svensk rasistråtta som skrivit lögnaktiga och vidriga saker som att Sverige inte var invandrarnas land. Enligt vad en högt bildad och förnuftig riksdagsman hade sagt i riksdagen, så räcker det faktiskt med att åka tunnelbana för att bli svensk. Klokt sagt. Fru Lindström var lite av en kändis skulle man kunna säga. Kanske Sveriges främsta expert på hat.

Under många år hade hon nästan dagligen medverkat som expertkommentator i tevesoffor, paneler, grammisgalor och insamlingar till svältande barn. När hon bankade på en dörr med sitt team, fick de slemmiga rasisterna stå där och skämmas inför alla tevetittarna. Hon besökte deras arbetsplatser, sökte upp deras gamla föräldrar på vårdhem och konfronterade dem med den obehagliga sanningen om deras barn och de besökte barnens skolor och förskolor och frågade folk vad de tyckte om näthat och hur det kändes att rasistiska typer hade sina barn på deras barns dagis? Folk brukade skoja om att när hon hade hängt ut någon på bästa sändningstid, ja då kunde de lika gärna gå och hänga sig för de förlorade ändå allt; bostad, arbete och vänner. Vilket dock var ett billigt pris för att bli kvitt dessa motbjudande odemokratiska undermänniskor som hatade så perverst.

Och visst tog de livet av sig de där nazistiska offerkoftorna. Fast de flesta tog typiskt nog en feg överdos för att på så sätt smita undan ansvaret för sin motbjudande nazism och rasism. Fru Lindström var en väldigt duktig och ansvarsfull person på den tiden. Den goda Candida beundrade henne stort; en sann humanist som vunnit många hedervärda priser som Stora journalistpriset, Röda Korsets journalistpris, Stiftelsen Staten och Rättens journalistpris, Svenska Carnegie Institutets journalistpris och Guldspaden och massor av andra fina utmärkelser.

Uppe på podiet satt alla kvartersombuden och en representant från Hembo som Candida och Gunde tidigare bara sett på bild på bostadsföretagets hemsida. Det var den nya fastighetsdirektören herr doktor Mohammad al-Habibi, mannen som nu ägde deras tidigare bostadsrättsförening Hembo, som hade varit en del av det numera nedlagda HSB, som tack och lov hade privatiserats för att lösa den stora bostadsbristen och för att rätta till problemet med att svenskarna köpte dyra bostadsrätter för att slippa integreras.

Välchoma allahopi, hälsade Ahmed Hadi och log vänligt i sitt stora eleganta skägg. Han var verkligen en oerhört charmerande man. En riktig familjeman. Han hade fyra söta och mycket trevliga fruar och inte mindre än tjugotvå vackra väluppfostrade barn, så hans fina familj bodde nu i alla lägenheterna i hundrasjuan, i trappuppgången där Candida och Gunde tidigare hade bott. Hon trodde att det var den yngsta frun med sina tre barn som tagit över deras gamla lägenhet på andra våningen. Duktig kvinna som fostrade barnen trots sin egen ungdom. Julgardinerna med gröna äpplen på röd botten som Candida sytt hängde till och med kvar. Makalöst fin och rar kvinna. Hon hade sett hennes vackra ringar blänka och glimma. Diamanter och briljanter är verkligen en kvinnas dröm, och hon hade fullt av dem på alla fingrarna. Så oerhört vackert det gnistrar om dem. Men hon hälsade så klart inte på Candida eller några jizya. Candida visste inte om det berodde på att det var haram eller helt enkelt att hon inte såg dem så tydligt, för hon bar alltid en vacker välsydd tjusig burka. Gunde hade fått för sig att hon var från Afghanistan, men det visste han ju inget om. Han babblade och spekulerade jämt om allt möjligt. De andra fruarna bar jättefina eleganta niqaber som gnistrade av äkta ädelstenar. Ahmed Hadi visste hur man fick kvinnor att må bra. Tidigare bodde hans fruar i enkla lerhyddor i södra Egypten, och nu hade han ordnat ett bekvämt liv för dem alla.

Stora krig Egypt, berättade Ahmed Hadi engagerat, miljåner, miljåner fluchting, CHRIG, ropade han sedan upprört och vrålade med sin starkaste manliga röst: Alluha akbar, Alluha akbar!

Det fullkomligen ekade i salen. Alluha akbar, ropade alla närvarande så gott de kunde. Gundes kraftfulla stämma hördes över alla andra.

Våra anschvar alla nya liv här, fortsatte Ahmed Hadi i lite lägre men lika bestämd ton. Sedan sa han något lite otydligt om chchrrchcnatech eller något liknande.

Bostadapricht no no chvårt alla bra hus. Vi bestämt do höghus flytta. Do inte oroliga. Nej, kompis. Två veckor packa. Hembo ficha flyttbilar. Inga problem. Do betala mej. Fem tusen ckalle. Jättebillicht. Protester rasism. Inte lagligt. Fängelse. Chem nu! Chem!

De övriga på podiet hade inte sagt ett ord. En tolk hade översatt allt vad Ahmed Hadi hade sagt till direktör al-Habibi som inte kunde svenska. Al-Habibi hade också ett stort elegant svart skägg och såg så oerhört vänlig ut i sin arabiska klädsel. Han puffade mest hela tiden på sin fina vattenpipa och tittade roat ned på jizya-folket. Ser man på, det var alltså al-Habibi, mannen som tagit över alla husen på gatan. Det är så roligt när det går bra för någon. Han kom med tomma händer för bara några år sedan och nu ägde han alla bostadsrättshus i området. Beundransvärt, tänkte Candida. Det enda Gunde lyckats skrapa ihop under fyrtio års arbete var en liten stuga som han ärvde efter sina föräldrar och som han bara hann äga i fyra år. Det är skillnad på män och män. Stor skillnad.

Det var väl inte så farligt, sa Candida till Gunde som grät som ett litet ynkligt barn så fort de kommit innanför dörren. Usch, jag förstår mig inte på människor som dig. Nu står miljontals fina människor, för det är ju faktiskt fina och bra människor av vårt eget kött och blod som vi pratar om, de står utan hem och du bara tänker på dig själv. Den snikna egoismen visar sitt fula tryne även i de bästa familjer. Det finaste en människa kan göra är väl ändå att ge bort sitt hem till någon annan? Och framförallt är det vårt ansvar att de får ett nytt hem här. Vårt ansvar och ingen annans. Vi börjar packa i morgon så vi hinner med allt, sa hon till sin make som torkat tårarna. Gå genast till fastighetsägaren, beordrade hon den förhandlingsförlamade Gunde och fråga efter kartonger innan de tar slut. Det blir väl ett himla rännande där nu. Svenskar ska alltid vara så om sig och kring sig. Hälften hade varit nog. Skynda dig, Gunde! Det är fyrtio lägenheter som ska tömmas.

Men vart ska vi ta vägen? snyftade Gunde och gjorde ingen ansats att röra sig ur fläcken. Vi vet ju inte ens vart vi ska flytta. Det känns inte rätt.

När han var på det här humöret var han faktiskt helt omöjligt, tänkte Candida. Något slags tunnelseende där han tog på sig offerkoftan.

Det löser sig ska du se. Det viktigaste är att folk som är i nöd får trygga bostäder till sina barn, förklarade hon med ett extra empatiskt röstläge. På teve visade man varje kväll stympade barn som skrek i högan sky, så att folk skulle förstå allvaret i kontrast till den egna egoistiska bekvämligheten.

Men har vi inga rättigheter längre? Vi som är födda här, alltså.

Nej, nu är du riktigt dum, Gunde. Nu blir jag faktiskt arg. Skäms på dig! Skäms! Varför skulle vi ha större rättigheter än någon annan? Det är ju tvärtom. De utsatta människorna ska ha större rättigheter än vi. De är människor i nöd. Det går väl ingen nöd på dig med din tjocka feta svenska ölmage. Och det ska komma från en gammal socialdemokrat. Var det inte ni som jämt pratade om solidaritet? Om folkhemmet och allt det där? Skärp till dig! Förgifta inte klimatet i kvarteret.

Jo, det är klart, tillstod Gunde som nu insåg hur otroligt dum och rasistisk han var.

Sverige har verkligen blivit fantastiskt under vår levnad, sa Candida stolt. Tänk att i vår barndom fanns det nästan bara tråkiga och blyga hämmade svenskar som gick omkring och molteg. Överallt såg man dessa bleka anemiska människor. Maten var smaklöst okryddad, brödet var äckligt sötat med sirap och det mesta var obeskrivligt trist. Ville man vara snäll och ge någon en komplimang, så sa man att denne var osvensk och då blev folk så smickrade att de inte visste till sig. När folk var ute och reste förstod de att alla andra folk var mycket bättre. Folk därute i stora vida världen var spännande, livliga, pratglada och generösa.

Sedan blev Sverige turligt nog ett invandrarland och drog rena vinstlotten. Högsta vinsten! Det kom massor av trevliga balter, hundratusentals arbetsamma finnar och en hel del norrmän och danskar, pålitliga italienare, käcka greker, generösa portugiser, sparsamma österrikare, glada nordafrikaner, mysiga kineser, ärliga chilenare, käcka uruguayaner, centralamerikaner, indier, ja sen kom det några papuaner, trevliga ivorianer, hela byar med stillsamma jugoslaver, pålitliga tjecker, polacker i parti och minut som städade villor (kvinnorna) och byggde altaner (karlarna) åt skatteplanerarna, intelligenta iranier som lagade tänderna, tiotusentals kurder som öppnade tiotusentals servicebutiker och pizzerior som hette Pizza Napoli och dylikt, syrianer som klippte hår och fönade och så klart massor av hemtrevliga assyrier som också klippte hår och fönade, spännande amerikaner som hade deserterat, glada irländare, spanjorer, positiva albaner, ja, det kom också ganska många trevliga vietnameser, några busslaster djupt troende kazarer, och säkert några haitier och självklart en hel del andra positiva och härliga människor, inte minst flitiga romer som byggde landet. Inget annat land lyckades locka till sig lika många nya invånare som Sverige, och när landet passerade tjugotvå miljoner för några år sedan var alla jätteglada och stolta. Helt fantastiskt! Som att vinna högsta vinsten på lotteri flera gånger om. Sverige var nu i sanning en humanitär stormakt.

Fast under resans gång ansågs det av någon svårbegriplig anledning som högst olämpligt att prata om hur många som egentligen kom. Nästan som om man var emot det på något sätt. En milstolpe var förstås när man med pompa och ståt på teve berättade att nu äntligen var svenskarna i minoritet. Svenne Banan, alltså. Det var lite märkligt för den officiella siffran på hur många utlänningar som bodde i Sverige var femton procent år efter år, men så plötsligt en dag meddelade man på Nyheterna på TV4 att de faktiskt utgjorde femtiofem procent av befolkningen. Förklaringen var något tekniskt. En bugg hade hittats i Statistiska Centralbyråns stora datasystem. Men vad kul! Nu blev det minsann en äkta folkfest. Fyrverkerier på Skansen som direktsändes i teve. Candida och Gunde firade med att öppna en flaska äkta champagne som de egentligen tänkt spara till sitt guldbröllop.

På den tiden när det bara var femton procent, fanns det tyvärr en del vidriga människor som hatiskt använde ord som massinvandring och liknande trots att det egentligen handlade om utsatta flyktingar som sökte asyl för att slippa tortyr, mord, hedersmord, ökenspridning, våldtäkt, könsstympningar, aids, utsatthet, rasism, tvångsgifte, vattenbrist, krigstjänst och arbetslöshet och kanske värre saker än så. Ord som massinvandring var så klart helt missvisande och uttryckte bara hat och förakt. Det kom ju så många som det kom. Men man står inte och räknar människor vid akuten på ett lasarett. Svårare än så var det inte. Även om en del fascister inbillade sig att man skulle kunna stå vid nationsgränsen och sortera människor som nazisterna gjorde i Bergen Belsen. Du får leva, inte du!

Statsministern Benbellah hade i sitt fantastiska tal inför ramadan sagt att landet kunde rymma ytterligare många tiotals miljoner. Jämfört med Bangladesh var Sverige i princip fortfarande en obebodd ödemark. Det fanns fortfarande stora områden utan en människa. I stort sett hela Norrlands inland var folktomt, liksom skogslänen i södra Sverige med sina milsvida mossar. Hittills hade alla som kommit bosatt sig i de större städerna. Bara i Stockholms förorter bodde det nu fem, kanske sex miljoner, trodde statsministern och det var ju helt fantastiskt trevligt. I Tensta Rinkeby uppskattade Somalisk Folket Stora Råd att befolkningen var större än hemma i Mogadishu. Statsministern var så mäkta stolt och glad över att Sverige kunde fortsätta sin öppna och generösa invandringspolitik. Och framförallt den fria rörligheten. Landet behövde hela tiden massor av nya medborgare för att kunna hävda sig i den knivskarpa internationella konkurrensen, förklarade han pedagogiskt, något som textteve omtänksamt översatte till svenska. Men det borde väl vem som helst förstå att ju fler invånare ett land har, desto rikare och bättre blir det? För att inte röra till det i Sverige, tillät man numera bara folk som var sunni. Statsministern höll som vanligt talet på arabiska, vilket var bra och naturligt eftersom det var de flestas modersmål, men han avslutade alltid sina tal med ett Hajcha Chvarchje på sin välklingande svenska som en generös och vänlig och symbolisk gest till den lilla svensktalande minoriteten och så även denna gång. Han är makalöst fantastisk, vår älskade statsminister.
Candida liksom alla andra vettiga medborgare, pöste av stolthet och visste med säkerhet att folket älskade och dyrkade honom för hans oändliga vishet. Han var som en älskad far och alla ville kyssa dammet där han gick. Han blir snart vår president på livstid också, tänkte Candida lycklig som ett barn som fått lördagsgodis. För den gamla drottning Viktoria ville inte komma hem från sin exil i Brasilien. Nazister förnekar sig inte, tänkte hon krasst. Svenska folket skäms fortfarande över de krigsbrott som Viktorias tyska nazistiska morfar begick under Andra världskriget. Ränderna går aldrig ur sådana där typer. Monarki är tes och folket är antites så då blir vår nya president syntes, summerade hon logiskt och gladdes över sin förmåga att få till det rätt och riktigt.