Recension: GW om det nya sköna Sverige

Svenska folkets egen professor Leif GW Persson har återigen levererat en tjock kriminalroman. På drygt 500 sidor fördelat på inte mindre än 120 kapitel serverar GW något så ovanligt som en berättelse som beskriver ett Sverige av i dag. Men islam och islamism begriper han sig inte på.

Ingen annan populärförfattare skulle väl våga ge sig på något så politiskt känsligt och kanske inkorrekt ämne som att berätta en true crime-historia om somalier i Eskilstuna, islamism à al-Shabaab och terrorism och detta utan att varken tillrättalägga eller skönmåla på något sätt. Han till och med flätar in en del om Sverigedemokraterna i handlingen utan att dessa vare sig hudflängs eller ställs i skamvrån. Privat lär han dock enligt uppgifter i kvällstidningarna ha sagt upp bekantskapen med de vänner som sagt sig rösta på SD.

Temat är väl valt. För det är nog ganska troligt att någon av våra inhemska islamister, kanske tränad av IS, slår till i Sverige.

GWs styrka som berättare att han är väl förtrogen med svenskt polisarbete och dess persongalleri. Han brukar också till läsarnas förtjusning leverera en del besk kritik av den svenska polisens kvaliteter. Några av hans litterära karaktärer har ju satt sig rejält i folkdjupet, inte minst karikatyren Evert Bäckström har ju blivit en populär figur men i denna bok får han bara en liten biroll.

 

I Bombmakaren och hans kvinna får vi följa säkerhetspolisens arbete och i den miljön misstänker jag att professorn inte är lika hemtam, även om han är väl insatt i dess organisation och struktur. Han har under ett helt yrkesliv fått lov att fritt vandra omkring i den vanliga polismaktens organisation, men han har knappast blivit insläppt i den hemliga polisens inre rum. Här improviserar GW rejält och det märks. Det händer inte mycket under de första 400 sidorna. Han nämner att det finns inte mindre än tusen säkerhetspoliser i Stockholm, och om de är lika ineffektiva som de skildras av GW så kan alla presumptiva terrorister koppla av.

bombmakaren

Handlingen tycks stundom stå stilla. Små självständiga och trevliga, men för handlingen helt ovidkommande berättelser, är instoppade lite här och där. Ett antal kapitel hade lätt kunnat strykas helt och hållet utan att det hade märkts och det säger en del. Huvudpersonen är en kvinnlig chef för Säkerhetspolisen och åtskilliga rader handlar om hennes bekymmer med att kombinera yrkesliv och modersrollen samt hennes privata bestyr. Köksbänksrealismen firar stundtals triumfer med utförliga och långrandiga beskrivningar av matlagning och andra triviala hushållssysslor. För att inte tala om allt prat om dagisbestyr. Månne har GW blivit inspirerad av Camilla Läckberg och försöker locka en ny läsekrets?

 

GWs manliga litterära figurer har ofta en intressant inre dynamik, låt vara lätt lyteskomisk och ibland arbetarromantik à la gråsossar, men hans kvinnliga personer tecknas förvånansvärt valhänt och stereotypt. För kvinnor är nog inte grabben GWs styrka. Efter att ha plöjt en så tjock bok som Bombmakaren och hans kvinna känner jag som läsare inte huvudpersonen nämnvärt och har knappast blivit intresserad av honom heller.

GW har läst på om somalier och levererar kalla och trista fakta om denna invandrargrupp som vanligtvis skulle betraktas som rasism eller åtminstone kränkande. Men eftersom det är GW som skriver så kommer det inte höras ett pip från de annars så känsliga i det politiskt korrekta landskapet. Däremot har nog inte professorn riktigt klart för sig vad islam egentligen är och vilka motiv islamister har för sina handlingar. Han tror, som så många andra, att islamister är undantag: extrema och avvikande. Så läsarna blir så klart inte mycket klokare om islam och islamism av att läsa denna bok.

 

Boken har ändå sina poänger och inte minst valet av ämne är värt läsningen. Det är det nya sköna Sverige vi får bekanta oss med. GW har en svärson från Gambia och i boken är säkerhetspoliser numera svarta/färgade och heter Martinez och Motoele, och kring ras och färg har han en del välvilliga funderingar som passar in i vår samtid. Man får med GWs ögon en del inblickar i islamism sett ur ett säkerhetspolisperspektiv. Och lite om de fala blonda kvinnor som konverterar till islam och blir kallblodiga jihadister; bombmakarens kvinna.

Litterärt är detta kanske GWs sämsta bok, men han har sina trogna läsare och Bombmakaren och hans kvinna toppar redan ett antal listor över mest sålda bok. Det är en rejäl tegelstensroman att tillbringa några regniga sensommarkvällar med. Det politiskt naiva slutet förvånar och sticker ut lite. Men det återspeglar kanske bara det sista hoppet om ett alternativ till dagens politiska uppgivenhet som gamla sossar likt GW när.

Leif GW Persson Bombmakaren och hans kvinna. Albert Bonniers Förlag. 2015.

Arvid Klegg