DEBATT: Därför måste Sverige gå med i Nato

Strax före Andra världskrigets utbrott höll den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson sitt beryktade Skansental, som innehöll de i dag minnesvärda orden: Vår beredskap är god. I dag är väl de flesta bedömare överens om att så var inte fallet. Vår beredskap var någonstans mellan dålig och rent urusel. När Hitler senare under kriget rullade in i Norge och Danmark, var läget i landet kritisk. Nu kunde kriget komma vilken minut som helst

Som vi alla vet förskonades vi tack och lov från kriget. Alla våra grannländer blödde, medan Sverige klarade sig undan. De som upplevde Sverige i krigets skugga, berättar om gengasdriften på bilar. Ransoneringar och svartabörshandlare. Politiskt minns man permittenttrafiken, lejdfartygen och kurirflyget. Visst fanns umbäranden, men vi behövde aldrig offra folk på slagfältet som våra grannar och stora delar av världen gjorde.

Ända sedan fredsdagen 1945 har snillen och annat folk spekulerat i varför Sverige skonades från kriget. Sannolikt var det en lång kedja av händelser som interagerade och spelade Sverige i händerna.

Sverige hade ganska stora sympatier för Hitlertyskland eller kanske man i ärlighetens namn snarare ansåg att Stalins fiender är Sveriges vänner. Ungefär så såg man situationen i Finland, och alltså inte som Henrik Arnstad anser för att Finland var nazistiskt.

 

Nazitysklands flygmarskalk Hermann Göring hade mycket goda förbindelser med Sverige. Hans första hustru Carin var svenska, och Göring upprätthöll synnerligen goda förbindelser med Sverige i allmänhet och familjen von Rosen i synnerhet. Kanske påverkades Hitler av Göring som i början av kriget var en auktoritet, något som skulle avta med krigsåren.

Sverige dansade efter Hitlers pipa. Permittenttrafiken och ett ganska nazivänligt kungahus kan ha bidragit.

Sverige hade två exportartiklar som var enormt eftertraktade hos de krigförande nationerna. Stål och kullager. Det var mycket spelande under täcket men vi lyckades exportera enorma mängder kullager till Tyskland, samtidigt som vi försåg britterna och de allierade med prima svenskt stål.

Så har vi slutligen det faktum att Hitler med all sannolikhet ganska tidigt hade sin huvudfiende Sovjetunionen i siktet. Sveriges försvar kanske inte var så mycket att räkna med, men landytan var oerhört mycket större än Norge och Danmark och skulle tvinga Tyskland att avsätta en hel del trupp för att upprätthålla en aktiv ockupation. En trupp som skulle behövas på östfronten när Operation Barbarossa väl körde igång.

 

I dagarna var det exakt 70 år sedan representanter för det kejserliga imperiet Japan och Förenta Staterna skrev under fredsfördraget på det amerikanska slagskeppet USS Missouri i Tokyo Bay, och den hittills blodigaste konflikten i världshistorien var slut.

Återigen hörs vapenskrammel. Ryssland och president Putin har börjat ta till brösttoner. Man har gått in i Ukraina med trupper. Man har under förevändning att skydda den ryska minoritetsbefolkningen lagt rabarber på Krimhalvön. Allt detta sker parallellt med en militär upprustning, samt ett allt mer aggressivt uppträdande mot de mindre grannländerna. Det handlar om grova och provocerande kränkningar. Inte sällan med fingerade flyganfall med bland annat civila trafikflygplan som mål.

Vi vet inte var vi har Putin, och vi vet inget om vem som kommer efter Putin. Däremot vet vi att Rysslands täckmantel för Krimkampanjen var att skydda en rysk minoritetsbefolkning. En sådan finns även i vårt omedelbara närområde: Estland, Lettland och Litauen.

Vart och ett av dessa hot måste tas på fullaste allvar. Sammantagna är de alarmerande, och om man sedan ser till Rysslands oberäknelighet så är det rent av kriminellt att inte begripa att detta kan vara grogrund för nästa väpnade konflikt. Ledsen att behöva säga det men kriget kommer, förr eller senare. Jag tror inte att den mest hängivna fredsängel tror att vi uppnått den eviga fredens tid.

 

Så, vänner, hur står det till med vår beredskap i dag? Är den god som på Per Albins tid? Alla människor jag varit i kontakt med, allt från höga militärer till historiekunniga honoratiores ger en entydig bild. Nej och åter nej. Vi kan kanske skicka iväg en symbolisk styrka i FN-regi, men det är också allt. Vårt försvar är så avvecklat, att möta en invasion är fullständigt orealistiskt. Även om vi fördubblade försvarsbudgeten till 100 miljarder kronor, så förlänger det bara lidandet några dagar.

Vi försöker bygga ett tryggt och välmående land i sann demokratisk anda. Vårt fina kyrksilver står på en tjusig piedestal, men dörren står öppen och olåst. Vi är med andra ord helt utlämnade till en tänkbar fiendes välvilja. Det är väl ändå så att förmågan att försvara vårt land och våra värderingar är det fundament som vi bygger landet vidare på? Blixten kan slå ner snabbt. När japanskt flyg anföll Pearl Harbor och förvandlade WW2 till ett globalt krig, var de amerikanska politikerna och många ansvariga militärer ute på golfbanan.

 

Då återstår bara en brännande fråga. En fråga som måste lösas. Det är frågan om hur vi ska kunna undvika en väpnad konflikt i framtiden? Vad ska landet Sverige vidta för åtgärder för att få så goda garantier som möjligt att fortsätta ett liv i fred?

Det finns förespråkare som anser att vi inte ska göra någonting. Vi ska hålla den alliansfria politikens fana högt, den som räddade oss under det senaste kriget. Jag menar att chansen att våra räddande änglar skulle landa på exakt samma ställe när nästa konflikt kommer är minimala, för att inte säga obefintliga. Mycket osäkert om vi har en kung eller drottning som kan blidka den lede FI. Vi kanske inte har en direktör Wallenberg som kan köpslå med både vän och fiende. Vi kanske inte har en Göring i fiendelägret med mera, med mera. Nej vänner, att lita på en gammal vinstgivande tipsrad ger föga troligt nya vinster.

Vi har också en grupp svenskar som menar att en stark pakt med exempelvis Finland skulle vara lösningen. Tyvärr är detta en uppfattning som förekommer i mina egna politiska led [SD] , men inte desto mindre vansinnig. Finland har en ytterst bantad försvarsbudget. Till och med mindre än vår egen. Om Sverige anfalls så gäller det även Finland. Det betyder att våra respektive försvar skulle få ett mycket större område att försvara, så man undrar lite stilla var den strategiska vinsten ligger i en sådan allians? SD som driver denna linje, har ett utmärkt tillfälle att ändra dessa dumheter vid senhöstens landsmöte. Som ytterligare kommentar till detta kan påpekas att sannolikt kommer Finland att välja det vettigaste alternativet, nämligen Nato.

 

Det sista alternativet är det mest realistiska och handen på hjärtat det enda alternativ vi har: Att så fort som det bara är möjligt ansluta oss till försvarsalliansen Nato.

Nato bildades 1949, några år efter Andra världskriget. Organisationen initierades från amerikanskt håll och bestod vid grundandet av tolv länder från den fria världen. Det var USA, Belgien, Kanada, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Luxemburg, Holland, Norge, Storbritannien och Portugal. Följande länder har tillkommit: Tyskland, Grekland, Turkiet, Spanien, Tjeckiska republiken, Ungern, Polen, Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Albanien och Kroatien. Alltså 27 länder plus Förenta Staterna.

Nato sattes visserligen upp som en försvarsbuffert mot Sovjetunionen, men också för att genom en stark nordamerikansk närvaro hindra ultranationalistiska och militanta stater att växa till sig. Att främja utvecklingen av europeiska länders individuella politiska integration var också ett tydligt mål vid bildandet av försvarspakten.

 

Viktigt att veta om Nato är att det militära samarbetet är reglerat av ett antal artiklar. Ett land kan vara antingen en så kallad partner eller member. Sverige är i dag partner. Det betyder ett visst militärt samarbete.

Den i särklass viktigaste artikeln i Nato-avtalet och själva grundbulten är Artikel 5. Den betyder i korthet och lite slarvigt översatt att om ett eller flera medlemsländer skulle anfallas, så ska anfallet betraktas som en attack på samtliga medlemsländer.

Den viktigaste skillnaden mellan partner och member, är att en partner inte omfattas av Artikel 5. Den gäller bara medlemsländer. Det betyder i klarspråk att vi hos en tänkbar fiende till Sverige, kommer att betraktas som ett Nato-land, men vi kan inte räkna med militär hjälp av medlemsländerna. Läs gärna om den sista meningen.

Som jag nämnde tidigare så är all expertis rörande eniga om att även om Sverige ökade sin försvarsbudget till det dubbla, alltså till cirka 100 miljarder, så skulle det ändå inte ge oss den försvarskapacitet som skulle krävas att stoppa en invasion av vårt land.

Den siffran ska ställas i relation till cirka 500 miljoner kronor per år, som det skulle kosta att vara fullvärdig medlem i Nato. Det är en kostnad som motsvarar ett par dagars invandring och det känns ändå som om det första alternativet ger bättre valuta för pengarna.

 

En del kritiker av Nato, speciellt löst folk från vänsterkanten, menar att vi kommer att dansa efter USAs pipa. Jag tillåter mig att citera FP-ledaren Björklund som fick det argumentet i någon debatt. Har du aldrig varit i Frankrike? svarade Björklund. Under organisationens snart 70-åriga existens har ännu inget land mot sin vilja tvingats in i någon konflikt. Viktigt att veta är att detta är en försvarsallians. Om till exempel Turkiet (som är ett medlemsland) skulle anfalla Syrien, så hjälper inte Nato Turkiet på något vis.

Nato är enligt mig och resten av den sansade befolkningen det enda alternativ vi har. Sedan urminnes tider har den bästa garantin för att undvika en väpnad konflikt varit att förfoga över en starkare militär makt än anfallaren. Med länder som Storbritannien, Frankrike och USA som vapenbröder, finns ingen starkare makt på jorden.

Våra band till Västvärldens stora demokratier är starka och det är här vi hör hemma. Även om USA varit involverade i kanske onödiga konflikter så har man skött rollen som världspolis med den äran. De nordiska Nato-länderna Norge, Danmark och Island har aldrig tvingats in i konflikter man inte ville delta i. Det kommer inte heller Sverige att behöva göra. Jag känner mig inte komfortabel i att försvarsmässigt lita på Moskva, Bagdad eller Peking.

 

Gällande Nato ser den svenska politiska kartan ut såhär: Genom att Centerpartiet nyligen ställt sig positiv till ansökan betyder det att hela alliansen nu är för medlemskap. Vänstersidan vill chansa på att om vi är försvarslösa, kommer fienden att låta oss vara. De är heller inte intresserade av en Nato-utredning, eftersom de redan vet att allt kommer att tala för medlemskap. Sverigedemokraterna har en diffus roll om en nordisk-finsk pakt. Jag utgår från, och hoppas, att förvirringen kommer att släppa och att en Nato-anslutning kommer att skrivas in SDs partimanifest efter nästa landsmöte i början av november 2015.

Rune Söderlund