LEDARE: Journalisternas dödsryckningar

När den prisbelönte agendajournalisten Niklas Orrenius står och skriker utanför 70-åriga, hjärtsjuka Julia Caesars fönster för att tvinga henne att avslöja sitt namn, vet man att svensk journalistik är döende.

Men ur askan ska en nygammal och äkta journalistik födas. Och du kan hjälpa till i den processen!

Jag har själv haft det tvivelaktiga nöjet att jagas av Niklas Orrenius, som den gången arbetade för Sydsvenskan. En gång släppte jag in honom i mitt hem och ställde upp på en lång intervju. Det var i samband med att jag startade Tryckfrihetssällskapet, en förening som lyckades genomföra fyra, fem möten innan våldsvänstern gjorde det för farligt.

Jag förklarade för Orrenius att jag ända sedan barnsben grunnat på det där med Tyskland och nazismen. Hur kunde så många människor marschera i takt? Varför var det så få som såg ondskan och valde att kritisera den? Och framförallt: Vilket slags människa hade jag själv varit om jag levat där och då?

Nu vet jag. Vi ser samma slags ondska här i Sverige 2015. Den må vara maskerad som nazismens absoluta motsats, men vi som inte marscherar i takt ser att den är precis lika ondskefull. Där nazisterna upphöjde sitt eget folk och ville göra sig av med andra, sänker de svenska makthavarna sitt eget folk och vill göra sig av med det. Same, same but different.

Men dessa resonemang passade givetvis inte in i Orrenius värld. Att jag strider för yttrandefrihet, demokrati och sanningsenlig journalistik var inget han ämnade upplysa sina läsare om.

 

En tid senare hade blodhunden Orrenius fått upp ett nytt spår som ledde honom till mig. Han började mejla och ringa, och stod snart utanför min lägenhet, ringde på porttelefonen och krävde att få bli insläppt. Han ville ju bara ställa några frågor Nog för att jag träffat en del ormar under min karriär, men aldrig har jag sett någon smila så stort och vara så inställsam alltmedan han planerar lustmord på intervjuoffret.

Jag bad Orrenius vänligt men bestämt att fara dit pepparn växer. Det nöjde han sig inte med. Han började i stället ringa runt till mina kolleger och försökte pumpa dem på ofördelaktiga ting om min person. Uppenbarligen fick han inte ihop tillräckligt med snaskigheter, för såvitt jag minns skrev han inget mera.

I november 2012 hade han sin chans att möta mig face to face. Publicistklubben Södra skulle grilla mig i Heta stolen, och Orrenius skulle vara utfrågare. Men i sista minuten mindes han att det var hans dotters födelsedag och lämnade över uppdraget till PKs ordförande Per Svensson. Det var nog tur för Orrenius det, Svensson gjorde en så slät figur mot mig att det hölls krismöten på Sydsvenskan dagen efter det vet jag från säker källa!

Grillningen av mig kan ses här, spola fram till minut 38. Eller i detta klipp där ni slipper spola!

 

Nu har Niklas Orrenius gjort bort sig så totalt att han borde bannlysas från svensk press för evigt. Att ställa sig utanför 70-åriga, hjärtsjuka Julia Caesars fönster och skrika för att tvinga henne att avslöja sitt namn och få en bild på henne, är så lågt att man baxnar. Jag trodde att även han skulle inse det, men på Twitter låter han meddela att han varit respektfull och oavbrutet vänlig. Är han så dum på riktigt eller är det en dåres försvarstal?

Nåväl, hans chefredaktör Peter Wolodarski vill ju inskränka yttrandefriheten (för alla utom riktiga journalister får man tänka) vilket för övrigt också Pressombudsmannen vill.

För dem som inte hängt med i utvecklingen i Absurdistan (Sverige) de senaste åren, låter det förstås helt absurt att en chefredaktör och en pressombudsman vill ha mindre yttrande- och tryckfrihet. En del kanske till och med undrar vad som hänt med landet som fick världens första Tryckfrihetsförordning 1766? Den gode Peter Forsskål vrider sig i sin grav.

 

Men egentligen har journalisterna inte förändrats så mycket. Det är deras omvärld som förändrats och därmed avslöjat dem. Alla frågar mig: Varför beter sig journalisterna som de gör? Varför ljuger de? Är det inte deras jobb att söka sanningarna, servera dem till läsare/lyssnare/tittare och därefter låta allmänheten dra sina egna slutsatser?

Mitt deprimerande svar är: För att journalister anser sig vara bättre än vanliga människor. De kan tåla otäcka sanningar, men pöbeln är för dum och ska därför inget få veta.

Så har det varit så länge jag kan minnas, något som även Marcus Birro noterat och skrivit om.

De flesta av de kolleger jag haft på exempelvis Kvällsposten och Aftonbladet ser ner på läsarna, kallar dem Nisse i Hökarängen och tror sig veta bäst vad denne Nisse tål att få reda på.

Skillnaden mellan då och nu är att Nisse i Hökarängen fått egen publicistisk makt. Han kan blogga, läsa alternativa medier och samla in all den kunskap han behöver för att förstå vad som händer i Sverige och vilket parti han därmed vill rösta på. Det är därför journalisterna numera inte bara ser på Nisse med ett lätt von oben-aktigt förakt, utan faktiskt hatar honom.

 

Allra mest hatar journalisterna oss som varit bland dem. Att journalister som Julia Caesar, Gunnar Sandelin, Marika Formgren och jag själv angriper dem inifrån gör dem rosenrasande. Vanliga bloggare kan de alltid avfärda med att de inte vet vad de talar om, men ingen kan påstå det om oss. Vi vet precis vad vi talar om.

Vi har suttit och hört våra kolleger spy ut sitt förakt mot pöbeln, och bestämma att Svensson till exempel inte tål sanningen om romers kriminalitet. För då kanske de kommer att tycka illa om romer Att den vanlige läsaren behöver kunskap om att affärer med romer kan vara riskfyllda, liksom man behöver få veta att oskyddat sex kan leda till sjukdomar, är inget som bekymrar journalisterna. Det är de som bestämmer vad Nisse i Hökarängen ska akta sig för. Om romer lurar skjortan av honom eller rånar hans gamla mamma, är väl inte deras ansvar

 

Det vi bevittnar är de föraktfulla journalisternas dödsryckningar. Ett par år till kan de kanske sprida sina lögner, sina dumheter och jaga livet ur sina sanningssägande kolleger, men sedan är det slut. Papperstidningarna blir ett minne blott och ytterst få kommer längre att vilja betala för att bli föraktade, lurade och bedragna. Då är journalisternas makt bruten.

Och vi kan alla hjälpa till att skynda på denna process. Precis som Marika Formgren föreslår i denna utmärkta krönika ska man säga upp sin eventuella prenumeration på Dagens Nyheter, uppmana sina vänner och bekanta att göra detsamma, inte gå in på deras sajt utan adblock eller unvisit och givetvis inte köpa reklamplats i tidningen eller på sajten.

Behandla Aftonbladet och Expressen på samma sätt. Så länge Svenska Dagbladet har kvar Ivar Arpi och Per Gudmundson bör de slippa bojkott, men för övrigt måste ni som vill veta vad som verkligen sker i Sverige och världen läsa alternativa medier.

Vi ska snart göra en omstart av Dispatch. Då kan ni hjälpa oss med pengar och glada tillrop, och skynda på den förljugna journalistikens död.