Svenskar bortraderade ur reklamen

Den bara ligger där på min gamla dörrmatta ett reklamblad från Lindex. Jag tar upp och granskar det. Den gör reklam för kläder till ungar som ska börja skolan.

Några mörkhyade barn poserar på omslaget. Jag bläddrar i det åttasidiga reklamhäftet. Där finns fler mörka barn och på baksidan en bild med fyra barn varav två skulle kunna vara svenska. Något brister i mig. Det känns förnedrande. Så här ser inte mina barnbarn ut. Vad vill de?

barn2

Under en längre tid har jag observerat att det blir allt färre svenskar i alla typer av reklam, hemsidor, annonser och liknande. Vissa branscher har nu sådan mångfald att svenskarna är helt borta.

Precis som det ser ut i allt fler så kallade multikulturella bostadsområden. Där finns inga svenska barn i förskolor och skolor. Fast där har sannolikt svenskarna bara smitit från sitt ansvar och helt sonika flyttat. White flight lär det heta. Inte ens de mest vältaliga talesmännen för det nya mångkulturella samhället verkar vilja bo granne med alla dessa nya spännande människor.

Egendomligt!

Men i reklamen är det ändå lite märkligt att det syns allt färre vita nyllen. Vad vill det anonyma annonsföretaget säga till de svenskar som trots allt finns kvar? Eller är det ett rent beställningsjobb från Lindex? Det skulle rentav kunna vara en reklamchef som är miljöpartist och likt Åsa Romson hatar vita medelålders män, och som sedan har vidgat perspektivet och börjat avsky alla vita. Men någon gång lärde jag mig att reklam i alla fall är krass business. De vill sälja. Så vad tror de att svenska konsumenter tänker när de ser dessa alster? Svenskarna säger än så länge inget. De tiger. Det fattar att det är tabu. Men tänka kan man göra utan att vara rädd för Expo och deras hantlangare. Till och med knyta näven i fickan.

 

Tankarna snurrar och lämnar mig ingen ro. Hur i all världen kunde det bli så här? Jag kommer att tänka på ett tillfälle för ganska länge sedan. Det var en gång för kanske tjugo år sedan då jag satt och tittade på Lilla Sportspegeln med mina barn. Ett stående inslag i programmet var att ett barn var inbjudet till teve-studion och skulle genomföra en enkel tävling av något slag. Programmet var så rasande pedagogiskt att det var ovanligt att barnet inte vann något pris.

Plötsligt frågade min ena dotter: Pappa, varför är det bara sådana där som får vinna? Jag granskade den deltagande pojken. En mörkhyad, knubbig liten kille som hur enkelt som helst kunde stoppa in små tennisbollar i olika hål på en skiva. Uppmuntrad av käcka programledare. Min dotters observation var faktiskt helt korrekt. Det var oftast sådana som han som deltog. Och vann priser. Nästan alltid. Ja, någon enstaka gång var det en liten blond stackare i rullstol, men det påverkade inte programidén. Den ungen vann också en t-shirt och en cd med Spice Girls. Jag hade inte ens reflekterat över fenomenet. Hur skulle jag kunna förklara det här för ett litet barn? På den här tiden fanns inte ens begreppet politiskt korrekt. Skulle jag ha sagt att det var synd om barnen i Afrika? Eller skulle jag dragit en snabblektion om slaveriet och lägga till lite om Hitler och Bergen-Belsen för säkerhets skull? Men för tusan, ungarna var ju så små.

 

Det är tidig morgon 20 augusti 2015. Jag sitter på snabbussen på väg till jobbet med min Metro. På förstasidan kan jag läsa att SD nu är Sveriges största parti. Jag funderar en stund på den nyheten. Kan det här resultatet till och med bero på att en del svenskar nu reagerar på att deras barn bytts ut mot mörka barn i snart sagt alla annonser och all reklam? Ja, förutom hedersmord, bilbränder, terrorister, skjutningar, gruppvåldtäkter och allt annat som förknippas med alla utlänningar och som oroar vanligt folk och som säkert förklarar framgångarna.

Jag bläddrar vidare i tidningen. På en helsida från H&M ser jag den här annonsen:

barn

Har H&M samma reklambyrå som Lindex? Deras modeller känner jag inte igen. Men de ser ju inte ut som några svenskar de heller. De kör visst med samma koncept. Men vilket är det?

Så exploderar tanken till en förklaring: Det här är tamejfan rena rasismen! Folk har inte vågat knysta eller ens knorra. Men nu säger allt fler åtminstone att de vill ha ett stopp på det här.

25,2 procent för att vara exakt.

 

 

Arvid Klegg

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".