Danmarks val: Frågorna som aldrig ställs

I går var Dispatch Internationals danske chefredaktör Lars Hedegaard konferencier på islamkritiska Mosbjerg Folkemøde, väster om Skanderborg på Jylland. Han höll också detta mycket uppskattade tal. (Scrolla ner för dansk version)

Mossø 4 juli 2015.

Den valrörelse som vi just avslutat har i flera avseenden varit lärorik.

Först och främst kan vi konstatera att det politiskt korrekta Danmarks kontroll över den allmänna opinionen kraftigt har försvagats, och det kan vi framförallt märka på två ting: För det första Dansk Folkepartis enorma framgångar, och för det andra att flera partier nu öppet förklarar att det är nödvändigt att strama åt det massiva inflödet av människor som vi omöjligt kan integrera eller som det heter nuförtiden inkludera i det danska samhället, i dansk kultur och dansk rättsuppfattning.

Än en gång har det visat sig att den allmänna opinionen är just de åsikter folk offentligt vågar ge uttryck för till exempel när de får frågan om vilket parti de tänker rösta på. Vad folk egentligen tycker, när inga journalister är närvarande, visar sig ofta vara något helt annat.

Men nu är danskarna på väg att skaka av sig den politiskt korrekta tvångströjan. Efter att i många år ha fått höra vem som är rumsren och vem som inte är det, har många börjat tänka att om de politiska struntpratarna ska avgöra vad som är rent och vad som är smutsigt, kan de säkert göra det bättre själva.

 

Men vi får inte tro att kampen för den fria åsiktsbildningen är över. Motståndet mot den fria demokratiska debatten har bara antagit nya former, som är svårare att genomskåda. Och vi ska särskilt lägga märke till de frågor som journalisterna aldrig ställer, och de infallsvinklar de aldrig skulle drömma om att välja.

Låt oss ta några av valrörelsens huvudteman och titta på hur den journalistiska manipulationen fungerar i praktiken.

Det har talats oändligt mycket om välfärd och tillväxt eller inte i den offentliga sektorn, och bakom varje fråga journalisterna ställt till politikerna och som politikerna ställt till varandra så ligger den outtalade premissen att välfärd är lika med största möjliga offentliga sektor. Välfärd är alltså lika med höjda skatter.

Ingen frågar hur mycket välfärd en vanlig familj i praktiken får ut av sin inkomst, när så mycket ska lämnas till det offentliga att många har svårt att få det att gå ihop.

För tre, fyra månader sedan var jag i Schweiz för att laga några framtänder som det otursamma postbudet Basil Hassan hade slagit ut när vi slogs framför min port på Frederiksberg 5 februari 2013. Det skulle kosta en massa pengar som jag inte hade, men som tur var fanns det en dansk tandläkare i Schweiz som generöst erbjöd sig att göra det gratis. Han hade en toppmodern klinik med en massa tandsköterskor som alla visade sig komma från Kosovo. Jag frågade hur mycket han betalade dem i lön och fick veta att de fick en bra bit över 30 000 danska kronor i månaden, i tretton månader. Och skatten då, frågade jag. Jo, det var därför de fick den trettonde månadslönen. Den gick nämligen till att betala skatt. Resten de tolv månadslönerna kunde de göra vad de ville med. Visserligen fick de teckna en privat sjukförsäkring, men jag förstod att summan för den var överkomlig. Inget tyder på att Schweiz är en sämre välfärdsstat än den danska med den avgörande skillnaden att folk faktiskt får något ut av att arbeta och därför har en högre levnadsstandard än vi har här hemma.

 

Eller ta ett annat av valets huvudteman: u-landshjälpen. Ramaskrin har hörts om att vi nu kommer att ta pengar från världens fattiga som om de i princip hade rätt till våra pengar därför att de inte kan försörja sig själva.

Ingen frågade sig vad vi egentligen har fått ut av de många miljarder vi har hällt ut över diverse afrikanska och asiatiska länder. Har hjälpen faktiskt satt igång en utveckling som kan göra mottagarlandet självförsörjande? Alla seriösa undersökningar visar ju att inte den ringaste utveckling har skett på grund av utvecklingshjälpen.

U-landshjälpens viktigaste effekt har varit att göda den svällande hjälpbyråkratin här hemma samt att sätta igång korruptionen bland mottagarländernas snyltare. Faktiskt är det insiktsfulla afrikaner som har bett oss att sluta med den så kallade hjälpen, eftersom den inte har haft annan effekt än att slyngelaktiga politiker och generaler kan skaffa sig jätteförmögenheter i schweiziska banker.

 

Men vi ska ta vår del av ansvaret för världens fattiga och för de hundratusentals som väller in i Europa, där de naturligtvis söker sig till de länder som erbjuder de mest lukrativa offentliga bidragen. Detta var ett genomgående tema under valrörelsen.

Ingen har frågat sig exakt vilket ansvar det är vi tagit på oss.

Är det till exempel vårt ansvar att afrikanska kvinnor i genomsnitt föder 4-6 barn som Afrika inte kan ta hand om? Kan vi hjälpa att blodtörstiga krigsherrar huserar i stora delar av den muslimska världen där de gladeligen skär huvudet av varandra, när det inte längre finns några kristna eller yazidier att slå ihjäl? Är det vi som fått dem att göra så? Och ska vi ta på oss ansvaret för att ge plats åt miljoner människor som har haft 1 400 år på sig att bygga stabila samhällen, men som i stället har skapat en rad misslyckade stater som bara hänger ihop så länge en eller annan brutal krigsherre eller kung sitter vid rodret?

Ska vi i Europa oåterkalleligen förändra hela basen för vårt samhälle för att det är vår plikt att lösa de problem som afrikaner och muslimer inte själva har kunnat eller velat lösa?

Sådana frågor ställs aldrig.

 

Men så är det ju konventionerna, får vi veta. Vi är helt enkelt juridiskt förpliktigade att öppna dörren för envar som ska släpa sig över Europas gränser. Och ju fler vi släpper in, desto fler kommer. Men det nuvarande inflödet behöver man ingen stor räknemaskin för att räkna ut när européerna blir en minoritet i sin egen världsdel.

Men långt innan det sker har välfärdsstaten naturligtvis brutit samman. Samma sak med demokratin och rättsstaten.

Men vi har förpliktelser gentemot EU, för vi har nämligen lovat att hålla våra gränser öppna så att folk kan vandra fritt innanför Schengenområdet:

Ingen journalist har frågat om inte EU också har förpliktelser gentemot oss. När Schengen infördes lovade herrarna i Bryssel att de skulle beskydda Europas yttre gränser i utbyte mot att vi gick med på att öppna de inre. Detta har som bekant inte skett. De yttre gränserna är öppna som svängdörrar. EU har alltså lurat skjortan av oss, samtidigt som EU med god hjälp av de flesta danska politiker kräver att vi ska hålla vår del av avtalet.

Vem skulle vilja köpa en begagnad bil av denna svindelorganisation? Den frågan har aldrig någonsin ställts.

 

I gengäld har det varit stort fokus på vad vi ska göra med dem som kallas de utsatta ungdomarna, dem som vi måste inkludera innan de blir för rabiata. Det vill säga unga muslimer som i stor skala blåser det danska samhället, och använder all sin tid på kriminalitet och ibland förbereder terror och mord i Allahs namn.

Jo, visst finns det nya planer på förebyggande insatser, det förstår man. Alla tidigare förebyggande insatser som kostat hundratals miljoner kronor har visserligen slagit fel, men om vi nu avsätter ytterligare miljoner till att civilisera de halvvilda så kommer de att sluta skjuta danskar eller slå dem sönder och samman på gatorna. Och om vi ger pengar till psykologhjälp för de hemvändande heliga krigarna från Islamiska staten kommer de garanterat att inse att det är fel att ränna runt i Mellanöstern och våldta småflickor och begrava män, kvinnor och barn levande. Innan vi vet ordet av har de lagt kroksabeln på hyllan och blivit föredömliga medborgare.

Ingen journalist har frågat politikerna vad i all världen de bygger denna tro på.

Vi ska genom fin förståelse och en massa pengar förebygga att ungdomarna blir radikaliserade. Hur i all världen ska man kunna förebygga det så länge ungdomarna hyllar islam, som utan tvekan är en av de mest radikala och rabiata ideologier världen någonsin har stiftat bekantskap med?

 

Islams grundpelare kan i korthet beskrivas så här:

Islam kan bäst beskrivas som en totalitär, revolutionär och imperialistisk ideologi i stil med men utan tvekan farligare än nazismen och kommunismen.

Att den är farligare beror på att historien har visat att man kunde bekämpa nazismen och kommunismen, antingen genom varmt eller kallt krig. Det kan man inte med islam, för islam är inte knutet till någon särskild regering, något särskilt land eller område. Islam är inbäddat i hjärnan på varenda muslim som tar ideologin på allvar. Det behövs egentligen inget överkommando eller någon särskild kommandocentral. Olika muslimska fraktioner kan vara inbördes oeniga och kriga mot varandra, utan att det förhindrar islams expansion.

Islam breder för närvarande ut sig kraftigt i Europa, samtidigt som muslimer ivrigt krigar mot varandra över stora delar av Nordafrika och Mellanöstern.

Islams viktigaste strategiska centrum kan ändras allt eftersom vem som just då går i täten. Det kan vara Afghanistan, Iran, Pakistan eller någon annan plats, eller många platser samtidigt.

Den enda konstanta är ideologin som inte kan ändras eftersom den kommer från Guds oföränderliga budskap.

 

Men, invänder folk, man kan inte dra alla världens muslimer över en kam, och det är sannerligen inte heller min avsikt.

Man kunde heller inte dra alla nazister och kommunister över en kam. Några har missförstått budskapet, andra gick med för att de inte hade något annat val.

Det påminner mig om en historia jag hörde som pojke. Jag var med i scouterna i Horsens, och där hade vi en ledare som hette Dres och hade suttit i tyskt koncentrationsläger där han upplevt förfärliga ting. Han överlevde kriget och på vägen hem till Danmark besökte han en gammal vän i Hamburg som varit nazist. När Dres berättade för honom vad som egentligen försiggått i de nazistiska lägren, beslutade sig hans nazistiske vän för att ta livet av sig. Dres satt en hel eftermiddag och försökte övertala honom att låta bli, men lyckades inte.

Dres vän hade uppenbarligen inte förstått vad nazismen gick ut på.

Men den omständigheten att någon inte har förstått eller blundar för det, ändrar ju inte ett dugg av nazismens, kommunismens eller islams väsen. Islam som ideologisk konstruktion består, oavsett hur många som av hjärtat ansluter sig till ideologin.

Jag har ibland använt mig av en analogi. Föreställ dig den danska brottsbalken. Den omständigheten att det finns människor som inte tar paragraferna så allvarligt man skulle kunna kalla dem moderata anhängare av brottsbalken ändrar inte brottsbalken. Och det ändrar heller inte islam att det finns muslimer som inte tar ideologin så allvarligt.

Så länge en totalitär ideologi inte blir genomkritiserad, så länge frihetens anhängare inte går till intellektuellt angrepp på den kommer den att bestå. Och det kommer alltid att finnas människor som vill ansluta sig till den. Dess anhängare kanske kan ligga stilla i många år, men därefter återuppliva den. Därför måste vi alltid vara på vår vakt.

 

Låt mig vända mig mot ytterligare ett nyckelbegrepp inom islam, nämligen jihad som vi brukar översätta som heligt krig.

Egentligen är det inte tal om krig i vanlig bemärkelse. Öppet militärt krig eller terror är bara en av många möjligheter att föra jihad. Och nuförtiden är det kanske inte ens en gång den viktigaste. Jihad kan föras med en rad åtgärder bland annat som kulturellt jihad, ekonomiskt jihad och genom demografisk expansion som vi nu ser nästan överallt i Europa. Medlen är inte det viktigaste, allt kan ändras efter omständigheterna. Det avgörande för att förstå jihad är målet, nämligen att hela världen underkastar sig Muhammeds ideologi.

Och en del av jihads verktyg kan man inte möta med traditionella insatser från militär eller polis.

Vad hjälper det till exempel att danska plan flyger över Irak när den danska samhällsmodellen hastigt eroderas av massiv muslimsk invandring och en ström av kulturella eftergifter åt självutnämnda talesmän för muslimer som bor här?

Många av våra politiker och opinionsbildare menar att vi kan klara problemet med dialog och så kallade fredsprocesser som ska leda fram till en slutgiltig förståelse och fred mellan islam och icke-islam.

Det har inte gått upp för dem att rättroende muslimer varken kan eller får sluta varaktig fred med de vantrogna. Som mest kan de ingå en tillfällig vapenvila en så kallad hudna med de vantrogna. Och denna har muslimerna rätt att bryta om deras fiender förnärmar profeten eller hånar den muslimska nationen umman.

 

Alltså: Att förebygga radikalisering, som våra politiker ägnar sig åt, skulle innebära att vi kunde förebygga islam. Det har så vitt jag vet aldrig lyckats någonstans. Vart än muslimer invandrar till vantrogna områden, uppstår det alltid en strid om herradömet över territoriet och hittills vinner islam medan våra politiker, journalister och andra opinionsbildare fantiserar om en idyllisk mångkulturell framtid.

De har ingen aning om vad islam går ut på och vägrar att sätta sig in i det. Det enda vi kan hoppas på är att fru Jensen från Varde eller herr Peterson från Kalundborg gör en egen bedömning av det de ser med sina egna ögon, i stället för att lyssna till överklassens sirensång.

 

Låt mig avsluta med att säga några ord om det som för några år sedan hette integration, men nu har bytt namn till inkludering.

Jag tänker på mitt postbud Basil Hassan. Enligt alla de kriterier som politikerna pådyvlar oss, var han jätteintegrerad eller jätteinkluderad. Han var dansk medborgare, hade en högre utbildning, drev en konsultfirma, var medlem i en löparklubb och talade såvitt jag kunde bedöma utmärkt danska.

Dessvärre var han också en mördare och terrorist i enlighet med den ideologi som ger honom tillträde till det muslimska paradiset med de 72 supersexiga jungfrurna. Och enligt vad jag har hört höll han också på att rekrytera heliga krigare och gick till en moské.

För ögonblicket befinner han sig, enligt upplysningar jag fått från Turkiet, hos Islamiska staten där han kan våldta och mörda så mycket han vill. Om han vill ta semester från dessa ansträngningar kan han återvända till Danmark, där det förmodligen väntar ett par års fängelse. Därefter kan leva resten av livet på offentliga bidrag och han kan inte utvisas, eftersom han fullt förtjänt riskerar tortyr och avrättning hos släktingarna till dem han själv har torterat och mördat.

Det borde vara uppenbart att en civilisation som likt den europeiska har valt att begå självmord, inte har långt kvar.

Om inte den vanliga befolkningen reser sig, kommer detta att ske innan vi vet ordet av.

 

Mossø 4. juli 2015

Den netop overståede valgkamp har i flere henseender været lærerig.

For det første må vi bemærke, at det politisk korrekte Danmarks kontrol over den offentlige mening er afgørende svækket, som vi kan se af to omstændigheder: For det første Dansk Folkepartis enorme fremgang og for det andet det faktum, at flere partier nu åbent erklærer, at det er nødvendigt at dæmme op for den massive tilstrømning af mennesker, som vi umuligt kan integrere eller som det nu hedder inkludere i det danske samfund, i dansk kultur og dansk retsopfattelse.

Det har atter engang vist sig, at den offentlige mening er lig med den mening folk offentligt tør give udtryk for f.eks. når de bliver spurgt hvem de agter at stemme på. Hvad folk egentlig mener, når der ikke er journalister til stede, viser sig ofte at være noget helt andet.

Men danskerne er i stigende grad ved at ryste den politisk korrekte spændetrøje af sig. Efter at de nu i mange år har fået at vide, hvem der er stuerene og hvem der ikke er, er mange begyndt at tænke, at hvis det er politiske vrøvlehoveder, der skal definere hvad der er rent og hvad der er beskidt, kan de nok gøre det bedre selv.

Men vi må ikke tro, at kampen for den fri meningsudveksling er vundet. Modstanden mod den fri demokratiske debat har blot antaget nye former, som er sværere at gennemskue. Og vi skal især bemærke de spørgsmål, som journalister stort set aldrig stiller og de indfaldsvinkler, de aldrig kunne drømme om at vælge.

Lad os tage nogle af valgkampens hovedtemaer og se på, hvordan den journalistiske manipulation fungerer i praksis.

Der har været talt uendeligt om velfærd og om væksten eller minusvæksten i den offentlige sektor, og bag hvert eneste spørgsmål journalister har stillet til politikerne og som politikerne har stillet til hinanden ligger den uudtalte præmis, at velfærd er lig med den størst mulige offentlige sektor. Velfærd er altså lig med stigende skatter.

Ingen spørger, hvor meget velfærd den enkelte familie i grunden får ud af sin indkomst, når der skal afleveres så meget til det offentlige, at mange har svært ved at få enderne til at mødes.

For tre-fire måneder siden var jeg i Schweiz for at få repareret nogle fortænder, som det uheldige postbud Basil Hassan havde slået ud da vi sloges foran min fordør på Frederiksberg den 5. februar 2013. Det kostede en masse penge, som jeg ikke havde, men heldigvis var der en dansk tandlæge i Schweiz, der storsindet tilbød at lave det gratis. Han havde en topmoderne klinik med en masse assistenter, der alle sammen viste sig at komme fra Kosovo. Jeg spurgte, hvor meget han betalte dem. Jo, de fik godt og vel 30.000 om måneden i tretten måneder pr. år. Hvad så med skatten, spurgte jeg. Jo, det var derfor de fik den trettende månedsløn. Den gik nemlig til at betale skatten. Resten de tolv månedslønninger kunne de bruge som de ville. Så skulle de ganske vist tegne privat sygeforsikring, men jeg forstod at det var til et overkommeligt beløb. Intet tydede på, at Schweiz ikke var en lige så god velfærdsstat som den danske med den betydelige forskel, at folk faktisk fik noget ud af at arbejde og derfor havde en højere levestandard end den vi kender hjemmefra.

 

Eller tag et andet af valgets hovedtemaer, nemlig ulandshjælpen. Der har været et ramaskrig over, at vi nu vil tage penge fra verdens fattigste som om de i udgangspunktet havde ret til vores penge, fordi de ikke var i stand til at forsørge sig selv.

Ingen spurgte, hvad der egentlig er kommet ud af de mange milliarder, vi har hældt i diverse afrikanske og asiatiske lande. Har hjælpen faktisk sat skub i en udvikling, der kan gøre modtagerlandene selvberoende? Som alle seriøse undersøgelser viser, er der ikke kommet ringeste udvikling ud af udviklingshjælpen.

Ulandshjælpens væsentligste effekt har været at føde på et svulmende hjælpebureaukrati herhjemme og sætte gang i korruptionen blandt modtagerlandenes snyltere. Faktisk er der indsigtsfulde afrikanere, der har bedt os om at indstille den såkaldte hjælp, fordi den ikke har haft synderlig anden effekt end at slyngelagtige politikere og generaler kan opsamle kæmpeformuer i schweiziske banker.

 

Men vi må tage vores del af ansvaret for verdens fattige og for de hundredtusinder, der strømmer ind i Europa, hvor de naturligvis søger til de lande, der tilbyder de mest lukrative offentlige ydelser. Det har været et gennemgående tema under valgkampen.

Ingen har spurgt, præcist hvad der for et ansvar, vi har pådraget os.

Er det f.eks. vores ansvar, at afrikanske kvinder i gennemsnit føder 4-6 børn, som Afrika ikke har mulighed for at brødføde? Kan vi gøre for, at blodtørstige krigsherrer huserer i store dele af den muslimske verden, hvor de gladeligt skærer halsen over på hinanden, når der ikke er flere kristne eller yazidier at slå ihjel? Er det os, der har fået dem til det? Og skal vi påtage os et ansvar for at give plads til millioner af mennesker, der har haft 1400 år til at opbygge stabile samfund, men som i stedet har skabt en række fejlslagne stater, der kun hænger sammen, så længe en eller anden brutal krigsherre eller konge sidder ved roret?

Skal vi i Europa uigenkaldeligt forandre hele grundlaget for vores samfund, fordi vi har pligt til at løse de problemer, som afrikanerne og muslimerne ikke selv har kunnet eller villet løse?

Den slags spørgsmål bliver aldrig stillet.

 

Men så er der konventionerne, får vi at vide. Vi er simpelthen juridisk forpligtet til at åbne døren for enhver, der kan slæbe sig over Europas grænser. Og jo flere vi lukker ind, des flere vil der komme. Med den nuværende tilstrømning behøver man ikke nogen stor regnemaskine for at finde ud af, hvornår europæerne bliver et mindretal i deres egen verdensdel.

Længe før det er sket, vil velfærdsstaten naturligvis være brudt sammen. Det samme vil demokratiet og retsstaten.

Men vi har forpligtelser over for EU, for vi har nemlig lovet at holde vore grænser åbne, så der kan blive fri vandring inden for Schengen-området:

Ingen journalist har spurgt, om EU ikke også har forpligtelser over for os. Da Schengen startede, lovede herrerne i Bruxelles, at de ville beskytte Europas ydre grænser som modydelse for at vi gik med til at åbne de indre. Det er som bekendt ikke sket. De ydre grænser er åbne som en ladeport. EU har altså snydt os så vandet driver samtidig med at EU bistået af de fleste danske politikere forlanger, at vi skal holde vores del af aftalen.

Hvem ville egentlig købe en brugt bil af denne svindelorganisation? Det spørgsmål har overhovedet ikke været stillet.

 

Til gengæld har der været meget fokus på, hvad vi skal stille op med dem, der betegnes som de udsatte unge og som vi må have inkluderet før de bliver for rabiate. Dvs. unge muslimer, der vi blæse det danske samfund en lang march og som bruger tiden på kriminalitet og i visse tilfælde forbereder terror og mord i Allahs navn.

Jo, der er skam nye planer om forebyggende indsatser, forstår man. Alle tidligere forebyggende indsatser til en pris af hundreder af millioner er ganske vist slået fejl, men hvis vi nu afsætter yderlige millioner til at civilisere de halvvilde, vil de lade være med at gå og skyde danskere eller slå dem til plukfisk i gaderne. Og hvis vi giver penge og psykologhjælp til hjemvendte hellige krigere fra Islamisk Stat, vil de garanteret indse, at det er forkert at rende rundt i Mellemøsten for at voldtage småpiger og begrave mænd, kvinder og børn levende. Inden vi har set os om, vil de således lægge krumsablen på hylden og blive mønstergyldige samfundsborgere.

Ingen journalist har spurgt politikerne, hvad i alverden de har at bygge denne forventning på.

Vi skal gennem sød forståelse og en masse penge forebygge, at de unge bliver radikaliseret. Hvordan i alverden vil man forebygge det, så længe de unge hylder islam, som utvivlsomt er den mest radikale og rabiate ideologi verden har stiftet bekendtskab med?

 

Grundpillerne i islam kan beskrives ganske kort:

Islam kan bedst beskrives som en totalitær, revolutionær og imperialistisk ideologi på linje med men utvivlsomt farligere end nazismen og kommunismen.

Når den er farligere, skyldes det, at historien jo har vist, at man kunne bekæmpe nazismen og kommunismen enten gennem varm eller kold krig. Det kan man ikke med islam, for islam er ikke knyttet til nogen bestemt regering, noget bestemt land eller område. Islam er indlejret i hjernen på hver enkelt muslim, der tager ideologien alvorligt. Der behøves egentlig ikke nogen overkommando eller noget bestemt kommandocenter. Forskellige muslimske fraktioner kan være indbyrdes uenige og endog bekrige hinanden, uden at det standser islams ekspansion.

Islam breder i øjeblikket kraftigt i Europa, alt mens muslimer ivrigt bekriger hinanden over store dele af Nordafrika og Mellemøsten.

Islams vigtigste strategiske centre kan skifte alt efter, hvem der for tiden er i teten. Det kan være i Afghanistan, Iran, Pakistan eller et andet sted eller mange steder på én gang.

Det eneste konstante er ideologien, der ikke kan ændres, fordi den udspringer af guds uforanderlige budskab.

 

Men, vil folk indvende, man kan ikke skære alle verdens muslimer over én kam og det er sandelig heller ikke min hensigt.

Man kunne vel heller ikke skære alle nazister og kommunister over én kam. Nogle havde misforstået budskabet, andre gik med fordi de ikke havde noget valg.

Det minder mig om en historie jeg hørte som dreng. Jeg var medlem af FDF i Horsens, og der havde vi en leder, der hed Dres og som havde siddet i tysk koncentrationslejr, hvor han havde oplevet mange grusomheder. Han overlevede krigen og på vejen hjem til Danmark besøgte han en gammel ven i Hamborg, der havde været nazist. Da Dres fortalte ham, hvad der egentlig var foregået i de nazistiske lejre, besluttede hans nazistiske ven at begå selvmord. Dres sad en hel eftermiddag og prøvede at tale ham fra det, men uden held.

Dres ven havde åbenbart ikke fattet, hvad nazismen gik ud på.

Men det forhold, at nogen ikke fatter det eller lukker øjnene for det, ændrer jo ikke en tøddel ved nazismens, kommunismens eller islams væsen. Islam som ideologisk konstruktion består, uanset hvor mange der af hjertet tilslutter sig ideologien.

Jeg har nogle gange brugt en analogi. Tænk på den danske straffelov. Det forhold, at der findes en del mennesker, der ikke tager paragrafferne så tungt man kunne kalde dem moderate tilhængere af straffeloven ændrer ikke straffeloven. Ligesom det ikke ændrer islam, at der findes muslimer, der ikke tager ideologien så alvorligt.

Så længe en totalitær ideologi ikke bliver gennemkritiseret, så længe frihedens tilhængere ikke går til intellektuelt angreb på den, vil den bestå og der vil altid være mennesker, som vil slutte sig til den. Dens tilhængere kan måske ligge stille i nogle år, men derefter genoplive den. Derfor skal vi altid være på vagt.

 

Lad mig vende mig mod et yderligere kernebegreb i islam, nemlig jihad, som vi plejer at oversætte som hellig krig.

Men egentlig er der ikke tale om krig i vores normale forstand. Åben militær krig eller terror er blot én af mange muligheder for at føre jihad. Og for tiden er det måske ikke engang den vigtigste. Jihad kan føres med en hel vifte af virkemidler bl.a. som kulturel jihad, økonomisk jihad og gennem demografisk ekspansion, som vi for tiden ser det i det meste af Europa. Midlerne er ikke det vigtigste, men kan skifte alt efter omstændighederne. Det afgørende for en forståelse af jihad er målet, nemlig verdens underkastelse under Muhammeds ideologi.

Og en del af jihads instrumenter kan ikke imødegår med traditionelle militære midler eller politiindsats.

Hvad hjælper det f.eks., at danske fly er på vingerne over Irak, når den danske samfundsorden hastigt eroderes af massiv muslimsk indvandring og en strøm af kulturelle indrømmelser til selvbestaltede talsmænd for herboende muslimer?

Mange af vore politikere og meningsdannere mener, at vi kan klare problemet gennem dialog og såkaldte fredsprocesser, der skal føre frem til en slutgyldig forståelse og fred mellem islam og ikke-islam.

Det er ikke gået op for dem, at rettroende muslimer hverken kan eller må slutte varig fred med de vantro. De kan højst indgå en midlertidig våbenhvile en såkaldt hudna med de vantro, som muslimerne berettiget til at bryde, hvis deres fjender fornærmer profeten eller forhåner den muslimske nation ummaen.

 

Altså: forebyggelse af radikalisering, som vore politikere sværger til, ville indebære, at vi kunne forebygge islam. Det er mig bekendt aldrig lykkedes noget sted. Hvorend muslimer indvandrer til vantro områder, opstår der nødvendigvis en strid om herredømmet over territoriet, og foreløbigt vinder islam, mens vore politikere, journalister og andre meningsdannere fabler om en idyllisk multikulturel fremtid.

De aner ikke, hvad islam går ud på og de nægter at sætte sig ind i det. Det eneste vi kan håbe på er, at fru Jensen fra Varde eller hr. Petersen fra Kalundborg tager bestik af, hvad de kan se med egne øjne i stedet for at lytte til overklassens sirenesang.

 

Lad mig slutte med at sige et par ord om det der for et par år siden hed integration, men har skiftet navn til inklusion.

Jeg tænker på mit postbud Basil Hassan. Efter alle de kriterier, som politikerne pådutter os, var han topintegreret eller topinkluderet. Han var dansk statsborger, havde taget en højere uddannelse, drev et konsulentfirma, var medlem af en løbeklub og talte så vidt jeg kunne høre et udmærket dansk.

Desværre var han også morder og terrorist i overensstemmelse med den ideologi, der skaffer ham adgang til det muslimske paradis med de 72 supersexede jomfruer. Og efter hvad jeg hører, var han også beskæftiget med at rekruttere hellige krigere og havde sin gang i en moske.

I øjeblikket befinder han sig ifølge oplysninger jeg har fra Tyrkiet hos Islamisk Stat, hvor han kan voldtage og myrde løs så tosset han vil. Hvis han gerne vil holde ferie fra disse anstrengelser, kan han vende tilbage til Danmark, hvor der formentlig venter ham et par års fængsel. Derefter kan han leve resten af livet på offentlig forsørgelse og han kan ikke udvises, fordi han fuldt fortjent risikerer tortur og henrettelse hos efterkommerne af dem, han selv har torteret og myrdet.

Det burde være åbenbart, at en civilisation der som den europæiske har valgt at begå selvmord ikke har langt igen.

Med mindre den jævne befolkning rejser sig, vil det ske inden vi får set os om.

 

 

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".