Analys: Bortglömda fakta och förvrängd Mellanösternhistoria

Mellanöstern står i lågor och världssamfundet klamrar sig fast vid teorin att om bara en palestinsk stat uppstår, ska freden sänka sig över regionen.

Än värre är att Israel, och Israel allena, beskylls för att förhindra denna lyckliga utgång. Det är trots allt lättare att lägga press på den enda judiska staten även om det är en demokrati än på de 22 arabstater som delar samma religion, en religion som uppfattas som ett direkt hot mot Västvärlden.

Man undrar om till exempel Europeiska unionen och USA är medvetna om själva roten till problemet och de ödesdigra konsekvenserna av att skapa en palestinsk stat. Det må komma som en överraskning, men det har aldrig i historien funnits någon palestinsk stat. Genom historien med ottomanska riket, de arabiska stammarna, kristna av olika slag, judar och kurder så har det aldrig funnits en stat med namnet Palestina.

När det ottomanska riket föll i Första världskriget införde Frankrike och Storbritannien en ny ordning och delade ganska godtyckligt in området under sin egen kontroll.

 

Ett av skälen till att Palestina inte inkluderades i vare sig Syrien eller Irak var Balfour-deklarationen, genom vilken Storbritannien hade lovat att upprätta en judisk nationalstat.

Nationernas förbund gav sin välsignelse till de nya enheterna och anförtrodde dem till de europeiska makterna i syfte att förbereda dem för självständighet. Araberna som bodde i Palestinamandatet skildes från sina släktingar i Syrien och Irak. Mindre än fyra år senare fattade Storbritannien det viktiga beslutet att etablera ytterligare en stat: Transjordanien som fick allt land öster om Jordanfloden, allt som allt fyra femtedelar av Palestinamandatet. De araber som bodde i det som nu återstod av Palestinamandatet ville återförenas med sina bröder i Syrien, Transjordanien och Irak, och drömde om ett nytt kalifat där minoriteter som kristna och judar återigen skulle bli andra klassens medborgare.

 

De vägrade acceptera bildandet av en judisk stat. Vad de vid den tidpunkten inte ville ha var en egen stat. En stat de hade kunnat bilda redan på 1930-talet; 1948; en stat på Västbanken och i Jerusalem när som helst mellan 1949 och 1967 när området låg under jordanskt styre. Det gjorde de inte. I stället bildade de PLO (Palestine Liberation Organization) 1964 med stadgar som slog fast att Palestina med de gränser som fanns under det brittiska mandatet är en integrerad, regional enhet.

De nya och konstgjorda länder som etablerades i det upplösta ottomanska imperiet, försökte förgäves uppnå ekonomisk och politisk stabilitet. Spänningar mellan etniska grupper och klaner ledde till oroligheter och revolutioner, och förhindrade skapandet av nationella känslor som kunde ha legat till grund för nationell enighet.

Efter Sexdagarskriget och freden med Egypten, följde utdragna förhandlingar mellan Israel och olika palestinska ledare som inte ledde någonvart. Är det dags att förnya ansträngningarna?

 

Mellanöstern balanserar på slak lina. Irak och Syrien, Libyen, Somalia och Jemen håller på att upplösas. Egypten står inför aldrig tidigare skådade oroligheter. Vilket öde kan ett litet och svagt land få där? Ett land som dessutom skulle vilja expandera österut mot Jordanien samtidigt som de hyser hoppet om att på något sätt krossa Israel? Hamas och Islamiska staten för sin del skulle göra sitt yttersta för att ta över det nya landet, och kasta ännu mer eld på brasan.

Paradoxalt nog skulle detta tvinga Israel att intervenera Och Gaza, då? Kommer det fortfarande att förbereda sig för ännu ett dödligt angrepp mot Israel?

Detta betyder inte att en lösning är utesluten bara det palestinska ledarskapet en gång för alla erkänner Israels rätt att existera som en judisk stat. Men detta vägrar de hårdnackat att göra, samtidigt som de framgångsrikt för fram sin förvrängda version av historien genom att förneka att det judiska folket har någon som helst rätt till Israels land. Israelerna var så övertygade om att ingen skulle tro på sådana lögner att de reagerade för sent. Och nu lever vi i en värld där palestinska ledare kan tala om palestiniern Jesus och en ansedd tidning som franska Le Monde kan ägna en hel sida åt firandet av den första julen i det befriade Betlehem, i samband med att Israel gav självbestämmande åt de palestinska territorierna.

 

Premiärminister Benjamin Netanyahu vet hur farligt det vore att skapa en palestinsk stat i dag, men han måste förhålla sig till den ständiga pressen från FN, EU och USA. Han vet att en lösning bara kan hittas i ett orealistiskt avtal mellan Jordanien och palestinierna, med benäget stöd från Egypten och Saudiarabien.

Men Västvärlden, som var så snabb med att fördöma Netanyahu, måste rannsaka sig självt.

I stället för oavbruten press på enbart Israel, skulle man använda sitt betydande inflytande även på den andra sidan. Historiska och väldokumenterade fakta måste läggas på förhandlingsbordet. Israel har många gånger sagt att man är redo att göra smärtsamma kompromisser för att uppnå en rättvis och varaktig fred. Som det är nu har palestinierna fullt upp med att demonisera den judiska staten i tron att Västvärlden kommer att ge dem det som deras vänner araberna misslyckades med under fem krig på raken.

 

Artikeln publicerades först i Jerusalem Post.

 

Zvi Mazel, medarbetare vid The Jerusalem Center for Public Affairs, är före detta israelisk ambassadör i Rumänien, Egypten och Sverige.