Konflikten i Mellanöstern rinner ut i sanden

Utan tvekan minns alla konflikten i Mellanöstern. Den mångåriga konfrontationen mellan Israel och palestinierna. Det var som om alla andra konflikter överallt där det bodde muslimer, från Filippinerna i öst till Marocko i väst för att inte tala om alla problem Västvärlden har importerat med den muslimska massinvandringen bleknade i jämförelse med den apokalyptiska alla konflikters moder.

Våra ledare och medier har i decennier bombarderat oss med uppfattningen att om man bara kunde lösa problemen i det lilla område som utgörs av Israel, Västbanken och Gaza, skulle allt annat i den muslimska världen falla på plats. Implicit i detta argument låg att Israel var den verkliga skurken bakom allsköns olyckor.
 

Israels existens har både i den muslimska och i Västvärlden använts som ursäkt för att de omkringboende araberna inte kunde lösa sina enorma problem med fattigdom, analfabetism, kvinnoförtryck, befolkningsexplosion och odemokratiska regeringar. Hur skulle man kunna anklaga dem för detta när Israel fortsatte att vara så ondskefullt?

Utifrån antagandet att Israel är roten till allt ont i Mellanöstern och Nordafrika, har Västvärldens ledare satt igång det ena fredsinitiativet efter det andra. Västerländska sändebud har rest i skytteltrafik mellan palestinier och israeler för att få dem att enas om en tvåstatslösning. Fredsprocesser har sjösatts tillsammans med optimistiska proklamationer om att nu stod freden och harmonin för dörren.

Förr i tiden slöt man fred när den ena parten tvingades dra sig ur kampen. I dag inleder man en ändlös process vars effekt är att kriget kan fortsätta i oändlighet. Och det kommer det garanterat att göra så länge Hamas har makten i Gaza, Hizbollah i delar av Libanon och Islamiska staten i norra Syrien och Irak allt medan mullorna i Iran lägger ved på brasan och levererar vapen och expertis så att deras lakejer kan planera nya angrepp på den judiska staten.

 

Den senaste tiden har det verkat som om hela diskursen om fredsprocessen och tvåstatslöningen har avstannat, och till detta finns goda skäl. För det första håller tvåstatslösningen på att gå upp i rök. Som den utomordentligt välinsatte, palestinske journalisten Khaled Abu Toameh nyligen kunde rapportera kan det antagligen aldrig oavsett vad Israel gör etableras en palestinsk stat väster om Jordanfloden. Det verkar nämligen som om Hamas på Gaza och PLO-myndigheten på Västbanken är så i luven på varandra att Hamas nu överväger att utropa sin egen ministat. Som det nu ser ut kan man som bäst hoppas på en trestatslösning.

De som svurit sig till fredsprocessen måste snart erkänna att den israelisk-palestinska konflikten är långt ifrån mittpunkt för alla bekymmer i den muslimska världen.

 

Om världens muslimer ska kunna leva i bara något som liknar harmoni med omvärlden och varandra, behövs det åtskilliga fredsprocesser. Marocko har aldrig slutit fred med Polisario som sedan 1976 kämpar för ett självständigt Västsahara. I Libyen, som inte längre existerar som stat, bör det sättas igång ett stort antal processer för här ligger ett flertal klaner och krigsherrar i strid med varandra.

Man kan fortsätta: Andra behövande är Egypten, Sudan, Mali, Nigeria, Centralafrikanska republiken, Mauretanien, Kenya, Somalia, Jemen och naturligtvis Syrien, Libanon, Irak och Kashmir, för att inte glömma Pakistan, Afghanistan, Iran, Myanmar och Filippinerna.

Till sist kan vi konstatera att Turkiet i åratal har legat i strid med kurderna, som också slåss mot Islamiska staten.

Därtill kommer att lågintensiva krig redan är en realitet i flera av de västerländska storstäder som blivit berikade av muslimsk invandring.

 

Vid något givet tillfälle måste till och med de dummaste politikerna fråga sig själva vad alla dessa stridigheter och problem har med Israel att göra.

Där det finns stora koncentrationer av muslimer, råder krig. Om det inte finns vantrogna att slå ihjäl, kastar de sig över varandra.

 

 

 

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".